Läsutmaningar 2018 – att läsa icke-fiktivt

Att läsa icke-fiktiva böcker var min andra utmaning för 2018. Utmaningen skapades av Så himla arty- Jessica i facebookgruppen Litteraturgäris och jag frågade om jag fick hoppa på utmaningen på min blogg. Det har i många år funnits massor av icke-fiktiva böcker jag velat läsa men aldrig tagit mig tid till. Jag ville i år vänja mig vid att låna och faktiskt läsa icke-fiktiva böcker och jag är nöjd med resultaten! Jag tror det kommer bli mer icke-fiktivt under 2019, även om jag inte kommer ha kvar utmaningen.

Med ”icke-fiktivt” har Jessica (och jag, här) menat facklitteratur, biografier, reportageböcker, essäer och så vidare – ett ganska brett begrepp. Jag läste 17 böcker, allra mest har jag läst biografier (4 st), tunnare facklitteratur typ presentböcker och coffe table- böcker (5 st), reportageböcker (3 st) och resten har jag svårt att kategorisera.

Det har varit både roligt och utmanande med icke-fiktiva utmaningen, men jag saknar lite att jag inte läst så många rena facklitteraturböcker utan mest biografier och reportageböcker. Jag hoppas att det blir mer facklitteratur nästa år! Läser du facklitteratur?

Mina favoriter i utmaningen:

 

Icke-fiktiva utmaningen – lästa böcker med recensioner:

Ett hem med omtanke
Ett oändligt äventyr
Alla borde vara feminister
Jag hatar att träna
Ett jävla solsken
Historien om Elsa Laula Renberg
En piga bland pigor
Äventyrsspel
Hejdå saker
”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”
Jag stannar till slutet
Gamer
Homeparty med Gudrun
Scener ur hjärtat
De odöda
Vi kommer snart hem igen
Fallna kvinnor

Fallna kvinnor – när samhällets bottensats skulle lära sig veta hut

Det är skrämmande läsning, Eva F Dahlgrens reportagebok om de kvinnor som dömdes under 20- och 30- talets lösdriverilag och spärrades in på tvångsarbetsanstalt i Landskrona. Ändå är den helt sann, och vad mer är, att den säger någonting om hur kvinnosynen då har följt med ända in i våra dagar.

De sågs som undermåliga, samhällets bottenskrap, av rasbiologin som klev fram då med Herman Lundborg i spetsen. Han som grundade rasbiologiska institutet i Uppsala med premissen om att göra skillnad på människor beroende på vilken ”ras” de hade. Kvinnorna i Eva F Dahlgrens berättelse mäts och klassificeras, straffas för att de inte haft någon annan utväg än att gå på gatan och sälja sina kroppar. Männen som köpte dem, de straffades självklart inte.

Ändå är det i många fall männens fel att de hamnat där. Kvinnorna blir lurade av män, utslängda av män, slagna av män. Men det är kvinnorna som misstänkliggörs och straffas. Det finns en underton längs med hela boken om en djupt föraktfull kvinnosyn som visserligen blivit långt bättre sedan 1930- talet men som fortfarande visar sig i våldtäktsdomar och synen på prostitution.

Det är på tvångsarbetsanstalten i Landskrona kvinnorna spärras in. Här sorteras de in i fack och behandlas därefter. De ska straffas, men också uppfostras till skapliga samhällsmedborgare för att kunna återinföras i samhället. Men hur ska de kunna de, när ingen vill anställa dem för att de har varit offer för prostitution? Vilken väg har de då att gå?

Att Eva F Dahlgren gjort ett gediget researcharbete finns det ingen tvekan om, länge kommer kvinnorna i boken spöka för mitt inre. Jag läser vidare, nästan hypnotiserad av deras berättelser. Ändå tycker jag att det finns stora språkliga brister, berättelsen stannar upp av transkriptioner av intervjuer och upprepningar av hur författaren själv sitter och ser på fotografier av kvinnorna och funderar över deras levnadsöden. Vid något tillfälle berättar hon att hon började med att skriva berättelsen som skönlitterär och det känns som att för mycket av det fått följa med in i reportageboken. Det är för mycket gissningar, för mycket försök att fiktionalisera livet på anstalten. Jag hade kunnat vara utan det. Men att Fallna kvinnor är fängslande och viktig läsning, det är det inte tu tal om. Inte minst för att lära sig något om hur kvinnosynen idag har följt med samhället sedan många år tillbaka. Inte minst är det talande att det berättas så lite om kvinnors historia, alldeles särskilt om kvinnor som ansågs vara samhällets bottensats.

Bokförlaget Forum, 2013.

Pocketutgåva av Thorén och Lindskog, 2015.

Pocketen finns att köpa på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Stories from the city, Romeoandjuliet, Vargnatts bokhylla,

De odöda – Johan Egerkrans

Johan Egerkrans böcker om väsen och mytologi är storverk, en fröjd för mörkervurmaren att sjunka ner i. Jag älskade både Nordiska väsen och Nordiska gudar men De odöda kommer att ligga mig alldeles särskilt nära om hjärtat.

Här finns så många av de mörkervarelser jag älskat så länge. Vampyren, kanske allra mest. Från Strigoi till Vrykolakas och Dhampir, här finns de alla och de känns så levande att det är otäckt. Johan Egerkrans fångar det gräsligt makabra, som så ofta utmärker legender om odöda, på ett förtjusande sätt som får det att kittla i maggropen av obehag. Från vampyrerna leds vi till varulvarna, till gastarna och andra odöda från världens alla hörn. Teckningarna är hårresande och vackra, den ena mer än den andra.

Det ligger ett gediget researcharbete bakom och även om många av bokens varelser var mig bekanta sen tidigare finns också många nya. Jag fastnade länge vid Rusalkan, en slavisk vattennymf, Adzen från Västafrika och den aztekiska Cihuateteo. Det mest fascinerande, som så ofta med varelser och myter, är hur lika varandra de är världen över. Det finns oftast en hunger som driver den odöda mot det livgivande blodet och det är nästan alltid genom halshuggning, hjärtpålning eller solen den onda anden förgörs. Det säger förmodligen mer om världen människor förr levde i, saker som bar tyngd då, än själva ondskan och myten i sig.

”Hungrande efter blod och livskraft reser de sig ur sina gravar. Sedan urminnes tider har de odöda satt skräck i människor världen över”. Johan Egerkrans ger liv åt dem alla.

B Wahlströms, 2018.

Du hittar boken på SF-bokhandeln. Finns också på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Boktokig.

Scener ur hjärtat – Malena Ernman och Svante Thunberg

Många har följt Greta Thunbergs skolstrejk utanför riksdagshuset i höst. En tonåring som förstått det många vuxna inte verkar kunna greppa, eller kanske inte vill inse – att det liv vi lever håller på att förstöra jordklotet. Inte långsamt, men i en rasande fart. Flygresor, ätandet av kött och konsumtion gör människan till en parasit på jorden, en utsugare av resurser som snart är till ända om vi inte förändrar vår livsstil radikalt.

I Scener ur hjärtat berättar Malena Ernman om hur hennes dotter Greta Thunberg fick hela familjen att vakna till klimatkrisens morgon. Om hur ett inre krig samtidigt pågick inuti både Greta och andra dottern Beata, hur de gick igenom läkare efter läkare utan att få någon hjälp. Det är utlämnande, öppet, ärligt och engagerande. Så engagerande att jag sträcklyssnade på bokens ungefärliga fem timmar en söndag, medan jag gick promenader och hittade nya vrår i lägenheten att städa – en ursäkt för att få fortsätta lyssna. Malena Ernman är en oerhört bra uppläsare, behaglig att lyssna på med varken för lite eller för mycket engagemang i tonen. Inte särskilt förvånande för någon som har rösten som sitt arbetsredskap kanske och dessutom berättar sin egen historia, men märkligt många skådespelare är ganska dåliga bokuppläsare så jag gläds åt uppläsningen.

Scener ur hjärtat skulle kunna vara spretig i de många grenar den följer – Malenas eget liv, döttrarnas många resor innan de fick sina diagnoser och sin hjälp, utmattning och depression, klimatångest – men är väl sammanhållen av språket och berättelsen. Biografier tillhör inte mina favoritgenrer, jag läser oerhört få biografier men det här är en av de bättre jag läst. Scener ur hjärtat är skrämmande, det är alla ärliga berättelser om klimatet. Frustrationen över att vi sitter på lösningen, över att så många vet vad som behöver göras men ändå inte gör det, är total. Malena Ernmans bok speglar vår samtid väl – FN och forskarvärlden med all önskvärd tydlighet säger att om vi inte gör något nu är det snart för sent för både jorden och våra barns liv på den, medan vi bara fortsätter flyga, äta kött och konsumera. Varför?

Bokförlaget Polaris, 2018.

Jag lyssnade via Storytel. Boken finns att köpa i pappersform på Bokus och Adlibris.

Gamer och Effie Karabuda tar dig med in i spelens fantastiska värld

Effie Karabuda är journalist och spelrecensent och har i sin bok Gamer både lyckats göra en otroligt snygg bok och fångat mycket av den kärlek och fantasi som finns i spelkulturen.

Gamer är en bok som saknats länge. Jag har längtat efter den varje gång jag sett en ny bok komma ut som vill begränsa barns och ungas ”skärmtid” och behandlat endast de dåliga sidorna av internet och spel. Att det behövs böcker som pratar om vad en kan råka ut på nätet behövs självklart, men som motvikt behövs också en bok som pratar om allt det roliga, sociala och fantastiska med spel.

Här finns en del av svaret på varför de här ”skärmtid”- böckerna är så många fler är spelglädje- böckerna. Många vuxna vet helt enkelt väldigt lite om spelkultur och gaming och är därför ofta kanske lite rädda för det. De kanske inte riktigt vet vad som händer när deras barn sitter i flera timmar och spelar och förstår inte att det är hobby lika mycket värd som alla andra. De kan skjutsa till fotboll och sitta på kalla läktare men spelar inte datorspel med sina barn. Istället för att prata om våld och skärmtid borde många fler vuxna engagera sig i spelandet och e-sporten – både för förståelse och gemenskap. Självklart vill jag inte påstå att spelengagerade vuxna inte finns för de gör de förstås – men de behöver bli fler. Det finns många tankeställare i Gamer. Varför är så många rädda för det artificiella våldet i CS:GO men inte alls lika rädda för verklig mobbning och verkligt huliganvåld inom fotbollen? Min kollega gav mig en talande bild – hon hade varit på en e-sportsturnering i Globen med sin son och blivit förvånad när hon mötte massor av kravallpoliser utanför andra dagen när det varit så lugnt första dagen. Men poliserna skulle inte till Globen – de skulle bevaka ett fotbollsderby.

Jag älskar att Effie Karabuda redan från början har ett stort fokus på tjejer som spelar utan att göra det till en grej. Gamer torde tilltala alla spelare men lyfter fram kvinnliga spelutvecklare och streamers och spel som Star Stable – som precis som många kvinnligt kodade intressen inte anses vara så värst mycket värt, just för att det mest är tjejer som är användare. Det är så otroligt viktigt att en bok som förhoppningsvis läses av många ungdomar gör det här, för det behöver lyftas att gaming är minst lika stort hos tjejer som hos killar. Först i slutet kommer problemet med de hot kvinnliga gamers och streamers ofta får utstå och vad som går att göra åt det. En enkel men viktig sådan sak gör Effie Karabuda här – berättar om de fantastiska kvinnliga gamers och spelutvecklare som finns.

Gamer är också en guldgruva för den som när en önskan om att själv bli spelutvecklare. Effie Karabuda gör ett besök på legendariska spelstudion Dice och intervjuar både speldesigner och producent, och pratar med en level designer som hade siktet inställt på att jobba på Mojang redan när han drömde pixeldrömmar som ung.  Där finns också den gemensamma nämnaren, de Effie Karabuda intervjuar har alla gått långt inom spelbranschen och gjort det på järnhård vilja och många fritidstimmars gnetande vid skärmen. För den som drömmer om att bli spelutvecklare finns det helt ovärderliga tips här.

Gamer är fantastiskt snygg, välskriven och väldisponerad med sin blandning av speltips, intervjuer, anekdoter, svåra ämnen och enkla tips på hur du överlever Dreamhack eller hur du vet att du är en gamer. Gamer är en oumbärlig bok för den unge hungrige spelaren, föräldern som vill förstå och lära sig mer och sådana som mig – som fastnade vid spelkontrollen med Bubble Bobble på Atari och Super Mario 3 på Nintendo 8-bitars, då och då hamnat på irrvägar men alltid hittat tillbaka till spelens fantastiska värld.

Bonnier Carlsen, 2018.

Ska du på bokmässan? Effie Karabuda pratar om datorspel och böcker tillsammans med Helena Dahlgren (Pär Strömbäck från dataspelsbranschen modererar) på fredagen kl 11:30.

Boken finns på SF-bokhandeln, Adlibris och Bokus.

Jag stannar till slutet

Det finns få saker som gör mig så rädd som den växande rasismen och nazismen i världen. Vi går mot ett samhällsklimat där rasism och nazism börjar anses vara en åsikt, där det anses vara helt okej att ge demonstrationsrätt åt nazister – något som redan regleras i yttrandefriheten genom lagen om hets mot folkgrupp. Ju mer stöd rasister i kostym (Sverigedemokraterna) får, desto mer rör sig ännu ondare krafter (NMR osv).

De sprider sitt hat och sin dynga och sin rädsla för ”systemkollaps” (vilket är helt motsatt alla rapporter, Sverige går hur bra som helst), och får helt vanliga människor att vilja kasta barn tillbaka till brinnande krig. Sveriges utrikesdepartement avråder från att resa till Afghanistan, ambassaden dras tillbaka, ändå tycker människor att de som flyr därifrån ska åka tillbaka.

Jag kommer aldrig förstå det. Jag hoppas många läser Fatemeh Khavaris bok Jag stannar till slutet och börjar inse hur fel det är. Boken är ingen politisk eller historisk genomgång över läget i Afghanistan men den är en personlig berättelse om en resa till vad som kunde vara tryggheten i Sverige – och framförallt är det en berättelse om utsatthet. Som tjej, muslim, född på flykt och från Afghanistan vet Fatemeh Khavari mycket om utsatthet. Hon berättar om hur hon, för att finna något hopp åt en vän som förlorat det, började sittstrejka mot utvisningarna på Mynttorget i Stockholm. Protesten växte och Fatemeh blev ledare för en ny organisation, Ung i Sverige, som skulle jobba på för att unga på flykt ska få stanna i Sverige.

Det här är en biografi, en genre jag sällan läser för att jag tycker att språket och stilen i de allra flesta fall är väldigt dåliga och tar över det eventuellt intressanta livsöde boken försöker ge liv åt. Jag stannar till slutet är ändå så pass viktig och så pass intressant att det är lätt att överse med att den ibland brister i språk och stil. Särskilt om du lyssnar på Fatemeh Khavari själv läsa ljudboken som jag gjorde.

Jag hoppas att många läser den här boken. Jag hoppas att många kan lära sig något om medmänsklighet från den. Jag hoppas att både vuxna och unga läser den och jag tror att unga kan tycka mycket om den. Fatemeh ger röst åt så många av dem i den här boken och det är svårt att inte fångas av hennes styrka, coolhet och handlingskraft.

Boken finns på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Enligt O

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” – Jack Werner

Jag var något överraskad av formen på Jack Werners bok ”Ja skiter i att det är fejk det är förvjäligt ändå”. Kanske hade jag förväntat mig något mer handboksliknande i det svåra som är källkritik men det är inte alls vad boken är – inte vid en första anblick i alla fall.

Jack Werner är journalist, en av grundarna till Metros Viralgranskaren och en utmärkt föreläsare om källkritik och myter – jag har haft det stora nöjet att höra honom prata och om du får chansen så missa den inte ! Han har till den här boken, likt sin stora idol Bengt af Klintberg, samlat på myter. Till skillnad från Klintbergs så utspelar sig alla Werners samlade historier på internet, ändå är de oerhört lika både till sin form och spridning. Ibland är de i det närmaste identiska. De har stöpts om för att passa den nya tidseran men många är ändå myter som florerat i femtio år eller mer. Det är så oerhört spännande att försöka förstå hur och varför.

Och kanske är det ändå där vi får källkritikslektionen jag trodde att den här boken mer uttalat skulle vara. I varje historia går Jack Werner igenom hur den spridits och vilka fällor de som spridit den fastnat i. På köpet får vi en rejäl lektion i mänsklig psykologi, i varför vi så gärna vill tro på vissa historier – och viktigast, hur blinda det gör oss. En stor del av Jack Werners poäng är att det är lättare att bli vilseledd ju mer en vill tro på en fejkad berättelse och att det är när en känner en vilja att sprida något som den extra försiktigheten måste kicka in. Om en fejkad berättelse bekräftar vår världsbild är det svårt att börja ifrågasätta den.

Även om det här är så fantastiskt viktig läsning så är det också lite väl lång läsning. Boken hade vunnit mycket på att kortas ned med några historier, poängen går fram tidigt och en del historier är bara upprepningar av föregående.  Kanske hade hellre också de avslutande tipsen för hur du ska tänka inför något som inte verkar stämma fått vara mer utvecklade, längre och kanske även funnits tidigare i boken.

”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” är ändå förstås en av årets absolut mest viktiga böcker. Jag säger sällan att ”alla” borde läsa en bok – senaste gången var efter att jag hade läst The Hate U Give –men den här boken borde ALLA läsa. Jag tror dessutom att den fungerar utmärkt för lärare och bibliotekarier att bygga lektioner i källkritik på – kanske tillsammans med boken Viralgranskarens handbok men den har jag inte läst. Än.

Albert Bonniers förlag, 2018.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Stories from the city, Fiktiviteter, Sagan om Sagorna.

 

Tre spännande läsutmaningar och halvvägs in på året

2018 är första året på länge jag har skaffat mig själv läsutmaningar, då det är första året på länge min läsning inte lider av en massa annat. Dålig som jag är på att sätta band på mig själv skapade jag mig tre stycken, och då drygt halva året har gått tänkte jag kolla av hur det har gått.

Kill hyllvärmare 3.0

Jag hade en hyllvärmarhög som med bokbloggarmått mätt nog var ganska liten men som beredde mig tillräckligt mycket lässtress för att jag skulle vilja beta av den. Det första jag gjorde var att rensa bort de böcker jag insett att jag inte vill läsa längre, och sedan dess har jag läst sex böcker, i snitt en i månaden! Jag är nöjd med det, högen krymper i god takt även om den vanliga att-läsa-högen växer i mycket snabbare takt…. Men nog om det!

Böckerna jag läst hittills:

Barnen från Frostmofjället
Jane, Unlimited
The last beginning
Ett jävla solsken
Tiden är inte än
The Handmaid’s Tale

Sex böcker lästa och två bortskänkta, av 26 stycken. Nåväl, någonstans kommer jag i alla fall…

Världsutmaningen

Jag läser alldeles för sällan böcker från olika delar av världen, och när jag bestämde mig för att göra det ville jag fokusera främst på science fiction och fantasy. Av olika anledningar har jag inte riktigt kommit till genreläsningen än, men jag har flera böcker i läshögen som jag tänkt läsa. Snart. Men jag har läst 13 böcker – 2 i SF/Fantasy-genren.

Flyga drake (Afghanistan)
Hejdå saker (Japan)
Stål (Italien)
SMS från Soppero– serien (Sápmi)
Alla borde vara feminister (Nigeria-USA)
Historien om Elsa Laula Renberg (Sápmi)
Children of Blood and Bone (Nigeria-USA)
The Handmaid’s Tale (Kanada-USA)
Idag är allt (Jamaica-USA)
Bara dra (Sápmi)

Icke-fiktiva utmaningen

I Icke-fiktiva utmaningen, inspirerad av Jessica och facebookgruppen Litteraturgäris, läser jag facklitteratur, essäer, biografier osv. Jag inser att jag inte läst någon ren facklitterär bok utan främst essäistiska böcker, biografier och kvasi-facklitteratur som inte baserar sig på egentligen forskning. Men för att inte ha läst knappt någon icke-fiktiv bok under 2017 så är det ändå bra och jag tror att jag kommer till facklitteraturen, också.

Ett hem med omtanke
Ett oändligt äventyr
Alla borde vara feminister
Jag hatar att träna
Ett jävla solsken
Historien om Elsa Laula Renberg
En piga bland pigor
Äventyrsspel
Hejdå saker
”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”

Vilka läsutmaningar har ni? Hur går det för er?

Hejdå saker – alldeles för mycket om alldeles för lite

För några år sedan var Marie Kondo och hennes bok Konsten att städa det stora samtalsämnet för alla som ville ha lite mindre prylar i sitt liv. Den svenska titeln till trots handlar den inte om att damma och moppa utan om att rensa och organisera och jag tog till mig saker ur den som jag fortfarande tänker på idag.

Nästa omtalade bok i ämnet är Fumio Sasakis Hejdå saker och då jag verkligen mår bättre ju mindre prylar jag äger bestämde jag mig för att läsa den. Det skulle bli så att jag skummade igenom stora delar av boken för Hejdå saker är en ganska dåligt skriven bok som mest handlar om Sasakis egen livshistoria – och det utan att engagera.

Visst finns det stunder där det totalt minimalistiska livet verkar väldigt lockande, men att leva med endast en madrass och en dator verkar ändå lite tråkigt. Det finns  några små saker jag faktiskt tar med mig från läsningen; ”en in, en ut”- tänket, att kasta något om man tänkt kasta det fler än fem gånger eller om man inte använt det på ett år, att kasta det om man inte känner för att köpa en ny om man tappar bort det och tanken att kasta minnessaker inte är samma sak som att kasta minnet. Jag har egentligen aldrig varit en samlare av något men sedan jag i princip slutade köpa saker utöver det nödvändiga för kanske ett år sedan och istället fokuserat på att rensa ut det jag har, har jag insett hur otroligt skönt det är att slippa gå i butiker, slippa köa, slippa känna att sakerna äger en istället för tvärtom.

Även om jag inte var någon samlare innan jag läste Marie Kondos Konsten att städa har mitt liv alltså ändå blivit mer organiserat och mindre prylbundet sedan Marie Kondos filosofi kom in i mitt liv. Hejdå saker kommer inte att påverka mig på samma sätt. Faktiskt har jag redan glömt större delen av boken och minns bara en vag irriterad känsla av ett ständigt upprepat mantra som inte alls gav något fäste. Nej, någon minimalist kommer jag aldrig att bli – inte med hjälp av Fumio Sasaki i alla fall. Kanske kan boken vara till nytta för de som verkligen strävar mot den absoluta minimalism Sasaki förespråkar men den som bara vill ha hjälp med att få mindre prylar i sitt liv kan med stor fördel läsa Marie Kondo istället.

Äventyrsspel

Äventyrsspel är en glassig bok för den redan bitne rollspelaren. Ett nostalgiäventyr för den med förkunskap och intresse, snarare än en introduktion för den nyfikne nybörjaren eller den girige för den som vill veta något om rollspelens historia.

Det gör mig lite besviken att den inte ens försöker vara lite både och. Premissen är förvisso klar redan från början, här dyker man ner i Äventyrsspels historia och gör långa intervjuer med skaparna bakom spel som Drakar & Demoner, Mutant, Svavelvinter och Kult. Det finns inga djupa analyser, ingen berättelse förutom den från skaparna själva och nästan ingen utblick utanför företagets väggar. Allra mest intressant hade det blivit om skaparnas egna ord hade varvats med en betraktelse från någon utanför företaget, om det någonstans hade funnits en sammanhängande text – om rollspel som sådana, om varför de blev både så älskade och hatade – vid sidan av att skaparna får prata fritt. Historien om Äventyrsspel blir ganska ensidig på det här sättet, och ibland känns det som någon slags klubb för inbördes beundran där det diskuteras om vem som egentligen var först med en skiss eller en titel och varför ett visst ord här eller där valdes. Ibland skummar jag helhjärtat förbi flera sidor.

Samtidigt är det ändå intressant, förstås, i alla fall för någon (undertecknad) som ägnar ett försvarligt antal timmar av sin fritid just nu åt att spela Dungeons & Dragons (som inte ska förväxlas med Drakar och demoner). Det är intressant att se hur rollspel, liksom böcker och film, avspeglar sin samtid inte bara i verklighetsskildringarna utan även i fantasyn och, framförallt, i dystopierna – rollspelet Mutant kom till i en tid av Kalla kriget- rädsla som känns igen idag när dystopier ges ut i en allt snabbare takt med allt värre visioner om framtida död orsakad av atombomber och total klimatförstörelse. Det är också oerhört roligt att hitta namn som var helt okända då men som senare har satt sin betydande prägel på svensk skräck och fantasy: här återfinns tidiga bidrag av Anders Fager, Johan Sjöberg, Peter Bergting, Andreas Roman och Alvaro Tapia.

Men jag tröttnar ändå fort på formatet. Äventyrsspel är i princip bara en snygg coffe table- bok, något att bläddra i medan spelledaren sätter upp planen för kvällen. Härnäst läser jag Finna dolda ting som jag hoppas kommer vara betydligt mer intressant.

Du hittar boken på Adlibris eller Bokus.