En piga bland pigor

En piga bland pigor är ett tidsdokument, en färgstark och fantastisk beskrivning av piglivet i Sverige i slutet av 1800- talet, men också en fin skildring av kvinnlig vänskap. Det senare kommer jag att prata mycket om i den här texten.

Bland dekadent cirkusinredning och med bubblor i glasen pratade min ena bokcirkel Prosa & Prosecco om En piga bland pigor – lite så en kanske kan tänka sig att Ester Blenda Nordström ville ha det om en läst Ett jävla solsken vid sidan av hennes reportageböcker. Det hade hälften av bokcirkeln gjort, vilket fick samtalsämnet att spinna från boken vi läst, till författarens liv, sett genom Fatima Bremmers penna, och tillbaka igen. Det verkar ha varit ett fantastiskt liv, äventyrligt, men också stundtals ensamt, rastlöst och ångestfyllt.

Ester Blenda Nordström var Sveriges första wallraffare, hon arbetade under täckmantel för den journalistiska gärningen långt innan begreppet var uppfunnet och första gången var på gården i Sörmland som omskrivs så bitterljuvt i En piga bland pigor. Ester ville uppmärksamma hur hårt pigorna levde och arbetade och hur lite de fick tillbaka, men det som skiner igenom mest i reportaget är hur stark vänskapen till den andra pigan, Anna blev. För mig var den gryende vänskapen det allra finaste med En piga bland pigor, hur snabbt de blev vänner och hur djupt de förstod varandra – något som kanske bara skapas när två kvinnor arbetar och lever så nära varandra under så hårda förhållanden.

För det är ett hårt liv, nästan oförståeligt sett med dagens ögon. Samtidigt blir också glädjen så stor i kontrasten, lördagskvällen som är ledig och ägnas åt dans inpå småtimmarna fast fötterna och händerna arbetat från otta till sent hela veckan. Jämt umgås de, finns bredvid varandra dag och natt, Ester och Anna. Det är kanske inte konstigt att Anna – som egentligen hette något annat – kände sig så sviken när det visade sig att Ester Blenda gjorde allt för att kunna skriva ett reportage, även om jag inte tror att någon tvivlar på att känslorna och vänskapen var äkta. Hur rätt Ester Blenda Nordström egentligen hade när hon gjorde detta var kanske vårt mest intensiva ämne under bokcirkeln, för samtidigt som vi var överens om att Anna på ett sätt blir förd bakom ljuset tyckte vi också att det självklart var viktigt att visa hur det faktiskt var att ha anställning som piga på en gård i Sverige i slutet av 1800- talet. Som så många andra kamper har den feministiska kampen bedrivits genom att aktioner tryckt på samhället – det är aldrig makten som banat vägen. Ester Blenda Nordström var en feministisk pionjär, och mitt allra mesta favoritavsnitt i boken är hur hon gör Anna till rösträttskvinna och den indignation som uppstår i Anna när hon inser hur mycket hårdare pigornas jobb är än drängarnas.

Ester Blendas språk är så fängslande, bilden som ges av gården i Sörmland är så levande, färgrik och detaljerad. Jag älskade den, jag kommer definitivt att läsa även hennes andra reportageböcker och jag tycker att du också ska göra det. Men kanske framförallt tycker jag du ska läsa Ett jävla solsken som kommer vara en av årets bästa böcker för mig. Min recension av den hittar du här.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: Vargnatts bokhylla, stories from the city, ordlycka, Theomis.

Historien om Elsa Laula Renberg

Under Staare 2018, den samiska jubileumsveckan som firade det hundraåriga minnet av det första samiska landsmötet på den svenska sidan av Sápmi, hördes namnet ”Elsa Laula” i nästan varje tal och samtalsämne. Jag visste att Elsa Laula var en stor föregångare i den samiska kampen runt förra sekelskiftet och en viktig nyckel för att det första samiska landsmötet kunde hållas. Men mer visste jag inte, för sällan läser man om Elsa Laula i reportage och artiklar från svenska böcker och tidningar. Som same och kvinna fick Elsa Laula utstå stort motstånd under sin levnadstid, som same och kvinna är hon nu på många håll bortglömd i den svenska historieskrivningen.

Men inte i den samiska. Det finns en biografi om Elsa Laula Renberg, skriven av Siri Broch Johansen. En biografi som tyvärr lider av det problem så många biografier gör, särskilt när de som denna är utgiven på ett litet förlag. Det litterära haltar betänkligt, det är mer skrivet som en uppsats och som sådan är boken svårforcerad. De många och långa citaten på gammalsvenska är svåra att traggla sig igenom och översättningen från norskan är på sina ställen minst sagt slarvigt gjord.

Med det sagt är berättelsen om Elsa Laula fantastisk och det är verkligen synd, även om det inte är förvånande, att hon är så pass utskriven ur de svenska historieböckerna. Jag kan tänka mig att kanske Feministbiblioteket är intresserad av att läsa boken om Elsa Laula, för hon var verkligen en feministisk förkämpe.

Läs mer om Elsa Laula här:

Samer.se

Sametinget

Ett jävla solsken och något om biografin som genre

Ester Blenda Nordström var en pionjär inom journalistiken. Feminist vid Elin Wägners sida, äventyrare där bara män vid den tiden tilläts äventyra.

Ett jävla solsken är berättelsen om henne, efterforskad och nedskriven av Fatima Bremmer. En fantastisk bok, helt makalös – den kommer säkert vara en av årets allra bästa. Jag är knockad av de år av research Fatima Bremmer lagt ner, hur noga och med vilken trovärdighet hon återgett Ester Blenda Nordströms liv, hur hon förvandlat oändliga mängder källor till en litterär gestaltning så fängslande att jag grät när det var slut.

Ester Nordström blev ett namn alla kände igen när hon i början av 1900- talet under falskt namn tog anställning som piga på en gård för att kunna rapportera om pigornas situation, deras hårda arbete och nästintill obefintliga lön. Ester blev Ester Blenda Nordström med hela svenska folket och fick möjlighet att hoppa från plats till plats, äventyr till äventyr. Det är nästan ofattbart hur mycket hon hann med under sin livstid – när jag var liten älskade jag äventyrsböcker men Ester Blenda Nordströms äventyr slår nästan allt.

Samtidigt finns det så mycket under ytan av sensationerna i Fatima Bremmers oerhört gedigna berättelse. Ester Blenda Nordström verkade aldrig finna någon ro, kanske för att den ro hon fann då var förbjuden – det verkar ha varit i familjens kännedom att hennes livs kärlek var Carin Waern Frisell men då homosexualitet vid den tiden var brottsligt kunde de inte leva tillsammans, öppet. Ett jävla solsken är också en berättelse om klass, på flera sätt. Den talar om pigornas underklass men ställer också, implicit, frågan om hur Nordström lyckats med detta om hon inte varit direktörsdotter och därmed kunde gå genom många redan öppna dörrar? I berättelsen om hur Ester Blenda Nordström levde som nomadlärarinna bland samer en sommar finns också, vid sidan av den fina miljöskildringen, mycket som skaver. Det gör så oerhört ont att läsa om hur hon, i sin välvilja, exotifierade samerna på samma sätt som LKAB- direktören Hjalmar Lundbohm gjorde – menade att de skulle leva så som de alltid gjort, i kåtor, och inte få flytta till hus och bli bofasta. Som om de inte var människor på riktigt utan ett exotiskt föremål för svenskarna att beskåda, något annat. Exotifieringen, en av stöttepelarna i rasbiologin som vid samma tid blommade och vattnades av Herman Lundborg och rasbiologiska institutet i Uppsala. Det som gör mest ont är att exotifieringen är högst levande även idag. Nej, Fatima Bremmer ser inte Ester Blenda Nordström som ett helgon, hur fantastisk hela hennes livsgärning ändå var. Hon var färgad av sin tids fördomar som alla andra.

Att jag skulle älska den här boken så högt hade jag inte förväntat mig, jag är annars inte en biografiläsare. Jag pratade länge med en kollega till mig som också älskade Ett jävla solsken och som heller aldrig läser biografier i vanliga fall – för att de i de allra flesta fall, litterärt sett, inte är så bra. Att jag inte söker mig till biografier är för att genren för mig har kommit att förknippas med den typ av böcker som trycks ut på marknaden i en så rasande fart att de knappt hinns korrekturläsas och därmed oftast är dåligt skrivna. Jag förstår lockelsen i att läsa om verkliga människors öden, men måste det betyda att böckerna som skrivs är hafsverk utan ett uns av litterär gestaltning?

Som tur är har Ett jävla solsken fått mycket uppmärksamhet, särskilt i och med att den fick Augustpriset, och har lyckligtvis hittat många läsare – men om den inte hade fått det? Hade biografiläsarna hittat till den här boken om en, innan Fatima Bremmers stora kulturgärning, ganska bortglömd person? Hade icke-biografiläsarna inte läst den, för att den är en biografi? Jag hade förmodligen inte gjort det. Men jag är oerhört glad att jag ändå hittade Ett jävla solsken. Om fler böcker skrevs som Fatima Bremmer skriver biografier, om större arbete lades ner på de som skrivs, så kanske jag också skulle vara en biografiläsare. Det jag framförallt vill ha sagt med den här långa utläggningen är att om du, som jag, inte läser biografier – läs ändå denna. Missa inte Ett jävla solsken. Den kommer berätta för dig om en av vår tids stora kvinnor, om en journalistpionjär som på många håll blivit bortglömd – och den kommer göra det på ett sätt du aldrig glömmer.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Kulturkollo, Stories from the city, Boktokig, Vargnatts bokhylla, Feministbiblioteket, Just nu just här, Marie i Skrifvarstugan, Malin the writer, Syrlig.

Jag hatar också att träna

Jag är femton år, då. När mat börjar förknippas med ångest för att ett skevt samhällsideal bestämmer att jag ska börja se på min kropp med avsky, fast det inte är något fel på den. Långt efter att det fysiska gett med sig är det psykiska kvar. Gör sig påmint, kanske för alltid.

Mat är ångest. Träning också. Jag avföljer alla konton på sociala medier som mer eller mindre frekvent postar bilder på sin träning. Det kan vara hur oskyldigt som helst och jag vet att de inte menar illa men det triggar något i mig som alltid gör att jag känner mig mindre duktig och mindre värd. Att min kropp inte duger. Att jag inte presterar lika bra. För en av de saker samhället ständigt trycker ner i halsen på kvinnor är att vi måste prestera mer än alla andra för att duga.

Jag skulle gärna vilja ha en sund inställning till träning och tro mig, jag har letat förebilder länge. Jag har blivit tipsad om diverse träningsprofiler som visserligen inte säger ordet ”bantning” och som fokuserar på styrka snarare än smalhet men likväl pratar om att ”unna sig”, om att ”mäta istället för att väga” och som skammar den som äter godis en vardag. För det är ju så onödigt och förstör allting du kämpat för. Det är, som så mycket annat, hälsohets förklädd till välmenande råd.

Så fann jag Brita Zackari. Brita Zackari ger mig ord till varför jag hatar träning. Varför jag hatar att den gör kroppen till ett objekt istället för ett redskap. För självklart hatar jag inte träningen i sig, jag hatar det psykiska sönderfall den alltid medfört. Det som alltid följer i dess spår. Hälsohetsen. Smalhetsen. Känslan av utsatthet när du är ensam kvinna på kvällen på gymmet. Rädslan för godiset, för maten.

Jag hatar träning när den bli för sträng. När folk känner att dom måste doktorera i träningskunskap innan dom vågar visa sig på gymet. (—)

Jag hatar träning när den gör ont. Inuti.

Jag hatar träning när man tränat hårt på ett träningsevent och tror att man tar en tugga av en chokladboll men det visar sig vara en rawfood-boll med fikon och nötmjöl för att folk inte kan släppa att man inte vill banta för att man tränar.

Jag hatar träning när folk signar upp sig på ett kroppsideal som bara ett fåtal ens har en chans på. (—)

Det jag hatar mest är att ett litet gäng hurtfriska personer började bestämma vad träning är. Att just dom som gillar bjärta färger på träningskläder och alltid har godisstopp fick styra över allt från träningsmode och gymmiljö till maten och hur vi ska se på oss själva och våra kroppar (med hat, rent och skärt hat). Det är enkelt att börja hata sin egen kropp när nån som man själv tycker har fin kropp snackar skit om sin.

Jag hatar att träna ger dig redskap att stå emot. Att inte fucka med maten. Att inte tänka att du måste vara expert innan du går till gymmet. Säger att en donut är ett helt okej mellanmål efter träning. Att du inte måste träna varje dag för att det ska vara värt det. Kanske viktigast av allt, ger det hela en nivå av självdistans och humor som det är svårt att värja sig mot. Jag hatar att träna är den enda träningsbok (även i jämförelse med träningskonton på sociala medier) jag har läst som utgår från att det är skitsvårt att vara kvinna i ett patriarkat. Att hetsen finns där, trycks ner i halsen på oss varje dag. Att större delen av den kvinnliga befolkningen har ett komplicerat förhållande till mat och träning. Att uttrycket ”unna sig” bara är en omskrivning för att vi hela tiden måste tänka på att vi ska äta så lite som möjligt för att passa in i mallen. Att det inte är FARLIGT att äta en pizza eller en chokladboll på en tisdagskväll och att en inte MÅSTE äta sallad och spirulina för att kunna vara en tränande människa.

Det värsta är att allt det här vet en ju. Det är inga konstigheter. Men rösten som säger åt en att det är farligt, att du inte duger om du inte är en supermänniska, den är stark. Jag fullkomligt älskar att Brita Zackaris röst i den här boken är ännu starkare. Att läsa Jag hatar att träna var som att få en kompis som stöttar dig när det blir jobbigt och anledningen till att den här recensionen är så personlig är för att boken rörde vid så mycket i mig. Jag hade inte kunnat skriva det på ett annat sätt.

Vem är den här boken skriven för? Alla, skulle jag vilja säga. Alla som haft problem med mat. Alla som inte har haft det. De som är vana att träna, men kanske framförallt de som inte vågar gå till gymmet. De som har prestationsångest eller de som är nöjda med att träna hemma. Här finns kapitel om mat, om uppvärmning, här finns faktiska övningar, det absolut bästa och mest prestigelösa veckoprogram för att komma igång jag någonsin har läst, en komplett guide till hur du kommer ur soffan och, nästan det bästa, hur du som kvinna Tar Plats på gymmet. Det finns ett citat i Jag hatar att träna som jag vill klistra upp på väggen. Kanske brodera, med ett litet hjärta runt. Det finns i kapitlet ”Nej jag är inte klar med vikterna snart”:

För varje tjej eller icke-binär som tar upp plats blockas en kille från att ta det. Och varje tjej eller icke-binär som visar sig i utrymmet gör det lättare för en till av oss att ta sig in där. Detta gäller såväl på gymet som i övriga livet.

Låt det citatet sjunka in ett tag. Spring sedan till närmaste bibliotek eller bokhandel och låna/köp boken. Jag har lånat den först och kommer nu att köpa den, för så gör jag med böcker jag inte är säker på att jag kommer vilja ha för alltid. Men Jag hatar att träna kommer att bli min vän i nöden, den jag går tillbaka till när jag tror att jag är sämst, när jag tror att jag inte klarar av någonting eller när jag tvivlar på mig själv. Den bygger upp istället för att bryta ner. Jag älskar den.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Fiktiviteter, Boktokig,Tina EH.

Alla borde vara feminister

Alla borde vara feminister är lika självklar som sin titel. Det är en kort liten bok, väldigt omskriven och lika värd det. Chimamanda Ngozi Adichie är en av vår tids stora författare, ändå har jag hittills bara läst Lila hibiskus. Det kommer bli fler.

Alla borde vara feminister är från början ett TED-talk, och som sådant är det kärnfullt och utan krusiduller. Adichie beskriver hur ”feminist” var ett skällsord när hon växte upp i Nigeria, hur hon förstod vad en feminist var och gjorde skällsordet till sitt eget. Tyvärr är ”feminist” fortfarande på många sätt ett skällsord i alla länder i världen, även i det Sverige som kallas så jämställt. Därför behövs fortfarande en sådan här bok, hur enkel den än är.

För en påläst feminist finns ingenting nytt i Alla borde vara feminister, egentligen borde här inte finnas något nytt för någon – det vill säga att alla är lika värda oberoende av tillskrivet eller självidentifierat kön – men eftersom det fortfarande är nytt för många behövs den här lilla stridsskriften oerhört. Eftersom det här inte är en självklarhet för alla behövs fortfarande Internationella kvinnodagen – inte för att på något sätt fira kvinnor utan för att, extra mycket mer än resten av årets dagar, uppmärksamma orättvisorna som fortfarande finns. Sätt den här boken gärna i handen på en ungdom, ung vuxen, vuxen eller äldre som inte vill förstå det här grundläggande och ta gärna en diskussion om saken sen. Eller låt de, som jag gjorde, lyssna på Katarina Wennstams uppläsning som är koncis och bra.

Chimamanda Ngozis Adichie TED-talk hittar du här.

Boken kan du köpa på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: MsHisingen, Litteraturkvalster och småtankar, Bak bok mat, Jag och mina böcker, Freja funderar.

En oändlig läsning

Jag började läsa Sven-Eric Liedmans Ett oändligt äventyr när jag pluggade till bibliotekarie för knappa fem år sedan. Den var med på kurslistan då, men bara några kapitel ur den. Kanske förstår jag nu varför.

Det är långsam läsning, omständlig. Tråkigt är det inte, ofta tvärtom väldigt intressant, men de långa och invecklade filosofiska diskussionerna gör mig emellanåt lite matt. Hade jag läst hela boken till en kurs hade det nog varit en annan sak, men som fritidsläsning är det lite tröttande.

Sven-Eric Liedman skriver om människans kunskaper, från mänsklighetens början och genom hela idéhistorien fram till ungefär 2001 när boken gavs ut. Det märks att det gått några år. Det förefaller i Liedmans tes i det närmaste omöjligt att andra världskrigets fasor skulle kunna upprepa sig, men med det läget i Sverige och i Europa och världen idag med de rasistiska krafter som tar plats, har vi en helt annan rädsla för det.Samtidigt verkar det på vissa sätt som att det inte hänt något alls, vilket särskilt märks i kapitlet om demokrati och ett stycke om rasistiska eller på andra sätt icke-demokratiska partier. Ett långt citat, men väl värt att läsa, om hur det inte alls är självklart att till exempel rasistiska partier (som Sverigedemokraterna) är demokratiska bara för att de är folkvalda.

Det är som om man vore oförberedd på det faktum att demokratin rymmer en rad principer som *kan* komma i konflikt med varandra. Det finns en spridd och oskuldsfull föreställning om att det demokratiska systemet automatiskt ger lösningen på alla politiska problem. Men demokratin är inte en beslutsmaskin. Den måste fungera i en komplex, föränderlig och motsägelsefull verklighet. Människor och partier kan – som Haider – utnyttja vissa delar av den, som de fria valen och yttrandefriheten, för att utmönstra andra inslag, som alla medborgares lika värde inför lagen. Demokratin som formellt system ger inte någon enkel lösning på dilemma utan kräver en klokhet hos inte bara politiker utan också väljare. I ett samhälle som genomsyras av demokratiska värden kan inte en stor del av befolkningen rösta på partier som vill visa vissa grupper som betraktas som främmande på porten. (s. 344 i pocketutgåvan)

Jag tycker även om slutdiskussionen om bildning, allmänbildning och kunskap, framförallt om hur den ständigt måste underhållas för att inte dö. Att den är som ett levande ting, förändras och omformas i varje människa. Jag skulle nog dock behövt vara mer kunnig i filosofi och idéhistoria för att hänga med på allt. Vissa delar skummar jag. En del minns jag långt efteråt, några har jag glömt helt.

Jag väljer att räkna in den här boken i Icke-fiktiva läsutmaningen 2018, även om jag läste större delen mellan 2014-2017. Det var ändå den här utmaningen som fick mig att vilja läsa ut den till slut och faktiskt läsa några sidor varje dag. Jag ångrar inte att jag läst Ett oändligt äventyr men nu vill jag gå vidare till andra läsäventyr.

Den fysiska boken verkar vara slutsåld men finns nog på de flesta bibliotek och frekvent på loppisar. Den finns även som e-bok hos Bokus och Adlibris.

Ett hem med omtanke

Ett hem med omtanke är en snabbläst och bra bok om att leva på de resurser vi har och ta hand om både hemmet och jorden. En fin start på Icke-fiktiva läsutmaningen 2018.

Ett hem med omtanke överraskade mig. Jag är inte särskilt mycket för feng-shui- aktiga eller glossiga inredningsböcker och jag använder sällan, om någonsin, ord som ”harmoni”. Men jag kan tycka att titeln är något missvisande för mest av allt handlar Ida Magntorns bok om hållbarhet. Den bygger på de tre ”R”-en: Reuse, Reduce, Recycle och tipsar om hur du kan göra om i hemmet när andan faller på utan att bidra till konsumtion av nya prylar och därmed utarma den stackars jorden ytterligare.

Vi kan alla behöva bli bättre på just det: återanvända, minska, återvinna. Ledorden går igenom hela boken och belyser i varje kapitel olika aspekter av dem i relation till hemmets beståndsdelar – köket, garderoben, krukväxter, belysning, badrummet, städa och prylar. Det mesta är enkla, handfasta tips som är lätta att ta åt sig och lätta att testa. En del är tankeväckare att fundera vidare på. Behöver du verkligen en ny säng? Hur gör du ett miljövänligt sköljmedel? Vilken sorts lakan är miljövänligast? Hur hittar jag de bästa fynden på loppis? Vilka blommor är de bästa luftrenarna? Varför, varför, konsumerar vi så mycket?

Mot slutet finns en referenslista och lästips men samtidigt är det här inga revolutionerande åsikter. Att vi värmer upp jorden och skapar oss själva ett klimathot är ett faktum och att vi måste ta vara på de resurser vi har och minska konsumtionen av onödiga varor och gifter är inte en märklig slutsats. Ett hem med omtanke är en fin och oerhört nyttig bok jag gärna vill bläddra i igen. Och kanske ge i present till alla mina vänner.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Icke-fiktiva läsutmaningen 2018

Ofta sneglar jag på facklitterära böcker, tänker att jag gärna vill läsa och lära mig det dem har att berätta – och väljer sedan en skönlitterär. I år tänker jag ändra på det.

Jessica Johansson, som bloggar på Så himla arty, startade ”Icke-fiktiva läsutmaningen” i gruppen Litteraturgäris på facebook (en fantastisk grupp för övrigt!). Jag tänkte nu haka på den utmaningen i bloggform. Jessicas mål med utmaningen är att läsa 30 sidor om dagen i en icke-fiktiv bok men då jag ofta läser väldigt lite på vardagarna och desto mer på helger och lov sätter jag istället mitt mål till 12 icke-fiktiva böcker under 2018 – alltså ungefär en i månaden.

Med icke-fiktiv litteratur menas inte bara facklitteratur utan även biografier, essäer, konstböcker och så vidare – allt som inte är skönlitterärt/fiktivt.

Det här är min andra läsutmaning för 2018. Den första handlar om världslitteratur.

Vill du vara med? Kolla in Litteraturgäris- gruppen!

Precis som med Världsutmaningen startar jag utmaningen genom att även ta mig an lite hyllvärmare. Det här är de icke-fiktiva böcker jag hade i min att-läsa hög. De kommer jag att prioritera men fler kommer tillkomma, förstås.