Den odödliga Henrietta Lacks

I januari 1951 diagnosticerades Henrietta Lacks med cancer. Nio månader senare avled hon. Men de cellprov som hennes läkare tog lever fortfarande. De har gett upphov till tre Nobelpris, de låg till grund för poliovaccinet, de har varit på månen.

Den odödliga Henrietta Lacks är en biografi över en fattig, svart tobaksodlare som dog i livmoderhalscancer. Men den är också mycket mer än så. När Henrietta Lacks dog 1951 var det inte kutym, eller ens lagstadgat, att fråga en person eller dennes familj om vetenskapen fick använda de celler som togs vid prov för framtida forskning. Att odla de celler som togs från Henrietta var ett standardförfarande – som skulle bli något mycket mer.

Henriettas celler var de första mänskliga cellerna som överlevde och förökade sig i oändlighet, och över femtio år senare finns miljontals HeLa- celler i världens forskningslaboratorier, företag har tjänat miljontals kronor, vacciner har skapats med hjälp av dem, otaliga människor har hjälpts. Men Henriettas familj, som Rebecca Skloot enträget söker i boken, har inte fått en krona.

lacks

Borde de? Skloot tar ingen egentlig ställning i frågan, och gör det också svårt för läsaren att ta ställning genom ett närgånget och intimt porträtt av Henriettas familj – och sympatiska beskrivningar av forskarna som har arbetat med HeLa- celler och hjälpt tusentals människor. Att celler alltid har tagits från människor utan deras medgivanden har varit en nödvändighet för att forskningen ska ha kunnat fortskrida i den takt den har, men det är också ett förfarande med stora, gapande, etiska hål.

Det står också klart att Henrietta Lacks inte var som vilken patient som helst. Skloot gör en nutida resa genom de trakter där Henrietta Lacks växte upp, börjar med de förfäder som ägdes som slavar i USA innan inbördeskriget och fortsätter genom segregation, rasism och utanförskap. Det är en historia med så många bottnar och aldrig trodde jag att jag skulle finna en facklitterär bok om vetenskapshistoria intressant – men det gör jag. Faktiskt så slukade jag boken hel, Skloot är en fantastisk författare som inte bara lyckas förklara vetenskapliga begrepp utan också göra dem intressant för någon som inte är intresserad.

Jag läser väldigt sällan biografier, jag brukar väldigt sällan tycka om dem och därför undviker jag dem. Men Den odödliga Henrietta Lacks är den absolut bästa biografi jag någonsin läst, en levnadsteckning och ett djupt grävande i vetenskapsetik och forskningshistoria som med Rebecca Skloots spår ledigt går hand i hand, följs åt och aldrig blir tråkigt eller uppstyltat. Det är så fascinerande läsning, så skrämmande, så overkligt och ändå verkligt. Det är en inblick i en vetenskapsvärld jag vet väldigt lite om, ett stycke historia om amerikansk segregation och porträtt av flera kvinnor, med liknande eller olika förutsättningar som alla känns nära, verkliga och ingående.

Köp den här eller här.

Andra bloggare som läst: Bokblomma, Dagens bok, Bokmania, Lacrimamens, Beas bokhylla, Bokpotaten,

En bok i taget

Under sommaren återtog jag Projekt Hyllvärmare och det har gått sakta men säkert framåt även om det inte blivit så många rapporter. Dock har jag försökt hålla hårt i mig själv på jobbet på bibblan och inte plockat hem så många fler (nåja) böcker utan försökt läsa de jag har hemma.

Jag blev också inspirerad av Bokblommas inlägg ”Min läsplan framöver: att välja böcker att läsa” där hon menar att den lustfyllda läsningen lite försvinner av att en känner att en behöver läsa vissa böcker. Jag håller med. Jag saknar att bara plocka med mig böcker från biblioteket eller att börja läsa en bok direkt när jag stått i kö på den länge och till slut fått den. Men samtidigt så vill jag ju läsa mina hyllvärmare, annars hade de inte varit hyllvärmare, då hade jag gett bort dem.

Därför har mitt Projekt Hyllvärmare gått långsamt. Jag vill göra både och. Dock så går det framåt, jag har minskat och minskat på högen med hyllvärmare och verkligen varit restriktiv med att låna på mig nya böcker – och i fortsättningen tänker jag försöka låta bli att samla på mig alla dessa hyllvärmare. Jag blir bara stressad av läsningen och det är ju inte tanken. Fortfarande har jag några kvar och jag kommer fortsätta blogga om dem under kategorin ”Kill hyllvärmare 2.0”.

En bok i taget. Just nu är det, ironiskt nog, inte en hyllvärmare utan en bok från biblioteket.

IMG_6069

Odödlig läsning

När det är över tjugo grader kallt ute räcker det med en ganska kort promenad på Storsjöisen för att hålla livsandarna igång. Resten av dagen tänker jag stanna inne och läsa en bok jag instagrammade i maj förra året och som var en del av min sommarläsningshög. Men bättre sent än aldrig, tänker jag, och börjar på en av mina hyllvärmare sen cirka två år tillbaka.

lacksNittio sidor in och det är väldigt svårt att lägga ifrån sig Henrietta Lacks.

En knackig start

I maj bestämde jag mig resolut för att läsa alla de böcker som länge, länge legat olästa i min bokhylla. Böcker som jag sparat på för att läsa någon gång när jag verkligen kan ägna tid åt dem, böcker av författare jag älskat, böcker som är hajpade, böcker jag längtat efter.

En god ambition. Men ju längre de ligger där, desto mer olästa blir de och jag får aldrig den där upplevelsen jag längtat efter. För varje år som går höjs också förväntingarna och risken finns att de aldrig kommer infrias.

För det var vad som hände med första boken i högen som jag läste i maj, nämligen Godnatt mister Tom. Jag hoppas att samma sak inte kommer hända med resten av böckerna. Efter Michelle Magorians klassiska barnbok har det inte blivit några mer cut-the-crap- böcker, mest för att jag har haft uppskattningsvis hundra (nåja) reservationer på biblioteket som trillat in en efter en. Men några tänkte jag försöka läsa i juli i alla fall, inte minst ska jag försöka läsa ut Sven-Eric Liedmans Ett oändligt äventyr som inte bara är en hyllvärmare, jag har läst en sida då och en sida då i över två år och hur bra den än är börjar jag bli lite trött på att se den på mitt sängbord. Nästa hyllvärmare på tur blir Selma Lagerlöfs brev till Sophie Elkan i samlingen Du lär mig att bli fri.

Vill du hoppa på utmaningen att läsa olästa böcker i hyllan?

När en inte älskar en hajpad bok

9789129674026_200_godnatt-mister-tom_kartonnageDet är så många som berättat hur fantastisk Godnatt Mister Tom är. Hur sorglig den är, men samtidigt så bra. Kanske för många. För nu känns det lite som att svära i kyrkan men jag tyckte inte den var så hemskt bra, faktiskt. Absolut att historien om hur den lille pojken William blir evakuerad under andra världskriget och byter tillvaro från en hård, känslokall med en mamma som misshandlar honom till en varm och gemytlig med vänner och lärlek berör mig, men det händer inte så mycket på djupet.

En orsak är språket. Jag har aldrig läst någon bok av Michelle Magorian tidigare men jag tycker att språket är ganska uppstyltat och påminner mig lite om min mammas ungdomsböcker från 1950- talet där allting mest är ett uppradande av händelser och där alla är antingen genomonda utan förklaring (som mamman) eller rödkindade, snälla, rara ungar (som kompisarna Will får på landet). Jag får inte någon större känsla för dem. Faktiskt inte för William heller, som under alla underlägsenhet är fantastiskt begåvad i allting och är både skådespelare under den skrämda ytan och som lär sig skriva och räkna rekordsnabbt. Det tar sig lite på slutet och många karaktärer får lite mer djup men Godnatt Mister Tom blir faktiskt ingen favorit.

Det är ibland dumt – och kanske orättvist – att förvänta sig så mycket av en bok som alla älskar så otroligt. Kanske hade jag tyckt bättre om Godnatt Mister Tom om jag läste den när jag var mindre och inte hade läst så mycket om den.

Andra som bloggat om boken: Kulturkollo, Annas bokhörna, Bokmamma, Bokblomma, Läslusten, Kim M. Kimselius, The Book Pond.

En cut-the-crap-sommar (eller: Kill hyllvärmare 2.0)

I december 2011 hoppade jag på dåvarande bloggen Ord och inga visors- Kill hyllvärmarutmaning. Då hade jag 21 olästa böcker i hyllan, inte böcker av författare jag verkligen sparar på (cut-the-crap) utan böcker som slentrianmässigt blivit stående. 20 blev lästa.

Nu är det nästan dags igen. Jag har inte så mycket böcker längre som bara blivit stående för att jag inte är jättesugen på att läsa dem, men jag har lyckats samla på mig så mycket cut-the-crap- böcker att de nästan blivit hyllvärmare de också!

Anledningen? Jag har blivit bibliotekarie och plockar med mig nya böcker hem att läsa nästan varje dag. Alla andra böcker blir liggande. Så min utmaning för i sommar/höst blir att faktiskt också läsa de där cut-the-crap- böckerna någon gång och inte bara längtansfullt titta och tänka: ”…..sen…. någon gång…..”

image

Det här är ett urval, plus några bibliotekslån. I högen hittas bland andra Michelle Magorian, Edith Södergran, Birgitta Trotzig, Gabriel Garcia Marquez, Kajsa Kettu, Christopher Isherwood… Ni hör ju, det är fantastiska författare! Det här är nog ändå min roligaste utmaning hittills på bloggen. Det svåra kommer bli att beta ner mina bibliotekslån, just nu har jag orimligt få hemma (5 stycken) men så sant jag bloggar och lever ska jag inte plocka med mig fler hem innan jag har drastiskt minskat på läshögen här hemma!

Cut-the-crap- utmaningen åtföljs naturligtvis av ett köpstopp. Jag tänker tillåta mig ett bokköpt under sommaren och hösten. Hur stort det blir återstår att se!

Jag kallar det här Kill hyllvärmare 2.0. Är du med?