Tre spännande läsutmaningar och halvvägs in på året

2018 är första året på länge jag har skaffat mig själv läsutmaningar, då det är första året på länge min läsning inte lider av en massa annat. Dålig som jag är på att sätta band på mig själv skapade jag mig tre stycken, och då drygt halva året har gått tänkte jag kolla av hur det har gått.

Kill hyllvärmare 3.0

Jag hade en hyllvärmarhög som med bokbloggarmått mätt nog var ganska liten men som beredde mig tillräckligt mycket lässtress för att jag skulle vilja beta av den. Det första jag gjorde var att rensa bort de böcker jag insett att jag inte vill läsa längre, och sedan dess har jag läst sex böcker, i snitt en i månaden! Jag är nöjd med det, högen krymper i god takt även om den vanliga att-läsa-högen växer i mycket snabbare takt…. Men nog om det!

Böckerna jag läst hittills:

Barnen från Frostmofjället
Jane, Unlimited
The last beginning
Ett jävla solsken
Tiden är inte än
The Handmaid’s Tale

Sex böcker lästa och två bortskänkta, av 26 stycken. Nåväl, någonstans kommer jag i alla fall…

Världsutmaningen

Jag läser alldeles för sällan böcker från olika delar av världen, och när jag bestämde mig för att göra det ville jag fokusera främst på science fiction och fantasy. Av olika anledningar har jag inte riktigt kommit till genreläsningen än, men jag har flera böcker i läshögen som jag tänkt läsa. Snart. Men jag har läst 13 böcker – 2 i SF/Fantasy-genren.

Flyga drake (Afghanistan)
Hejdå saker (Japan)
Stål (Italien)
SMS från Soppero– serien (Sápmi)
Alla borde vara feminister (Nigeria-USA)
Historien om Elsa Laula Renberg (Sápmi)
Children of Blood and Bone (Nigeria-USA)
The Handmaid’s Tale (Kanada-USA)
Idag är allt (Jamaica-USA)
Bara dra (Sápmi)

Icke-fiktiva utmaningen

I Icke-fiktiva utmaningen, inspirerad av Jessica och facebookgruppen Litteraturgäris, läser jag facklitteratur, essäer, biografier osv. Jag inser att jag inte läst någon ren facklitterär bok utan främst essäistiska böcker, biografier och kvasi-facklitteratur som inte baserar sig på egentligen forskning. Men för att inte ha läst knappt någon icke-fiktiv bok under 2017 så är det ändå bra och jag tror att jag kommer till facklitteraturen, också.

Ett hem med omtanke
Ett oändligt äventyr
Alla borde vara feminister
Jag hatar att träna
Ett jävla solsken
Historien om Elsa Laula Renberg
En piga bland pigor
Äventyrsspel
Hejdå saker
”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”

Vilka läsutmaningar har ni? Hur går det för er?

The Handmaid’s Tale

Det är i ett alternativt ungefärligt 1990-tal vi möter en mörkare sida av USA. Gilead, en hårt styrd republik som lutar sig mot kristendomen i rättfärdigandet av det pågående, totala, kvinnoförtrycket. Kvinnor är antingen heliga, fruar till högt uppsatta statsmedlemmar, eller barnaföderskor till fruarna som inte själva kan få några barn. Steriliteten är utbredd på grund av alla föroreningar. Barnaföderskorna är de som har fallit ned från samhällets höga piedestal av rättfärdighet och skenhelighet genom att tidigare ha fått barn utanför äktenskapet, skilt sig eller på något annat sätt äventyrat sin heliga kvinnlighet.

De är, enkelt uttryckt, horor och madonnor. Ett synsätt som när det granskas i sömmarna gör Gilead mycket mer likt vårt eget samhälle än en första anblick någonsin skulle våga låta påskina och däri finns en stor del av Margaret Atwoods briljans. Det totalitära samhälle hon målar upp har grundvalar som liknar de vilka även dagens kvinnoförtryck vilar på – en förklädd omsorg, en uppdelning av kvinnor i goda och förtappade, en vilja att bestämma över dessa, en objektifiering som i Gileads fall rycker bort kvinnans hela personlighet och delar upp dem i kategorier och färger. Blå för fruar, röda för barnaföderskor. Vår huvudperson har inte ens ett eget namn, hennes namn är beroende av hennes position och blir Offred, samma namn som tidigare hafts av kvinnan före henne i huset.

Det är otäckt. Men det kanske mest otäcka är hur Offred i tillbakablickar beskriver hur Gilead skapades, att det inte handlade om ett maktövertagande genom ett stort krig utan om steg så små att de inte ifrågasattes förrän det var för sent och indoktrineringen var ett faktum. Gränser förflyttas så sakteliga att motståndet inte blir mer än ett gryende obehag, nästan omöjligt att protestera mot. Det fruktansvärda i detta ligger i att även vårt samhälle förflyttar sig på detta sätt idag. Det rasistiska partiet Sverigedemokraterna har de senaste åren förflyttat gränserna för vad som anses okej i så små steg att stora delar av befolkningen nu kan tänka sig att rösta på dem, att Moderaterna och Socialdemokraterna anammar deras politik i någon slags självbevarelsedrift. Än värre är att ju mer rumsrena Sverigedemokraterna anses, desto större plats kan också ges till betydligt mer öppna rasister och nazister. Som NMR.

Den stegvisa förändringen beskriver Margaret Atwood så väl att kylan kryper på mitt i varmaste maj. Det här är verkligen en bok att diskutera kring. Att prata om demokrati, om grupptryck, om påverkan.

It’s only a job, he said, trying to soothe me.
I guess you get all my money, I said. And I’m not even dead. I was trying for a joke, but it came out sounding macabre.
Hush, he said. He was still kneeling on the floor. You know I’ll always take care of you.
I thought, already he’s starting to patronize me. Then I thought, already you’re starting to get paranoid.

I didn’t go to any of the marches. (—) I didn’t know many of the neighbours, and when we met, outside on the street, we were careful to exchange nothing more than the ordinary greeting. Nobody wanted to be reported, for disloyalty.

Margaret Atwoods andra stora briljans finns förstås i språket. Det är totalt fängslande, så väl avvägt att inte ett ord känns överflödigt. Gilead känns alldeles för nära, Offred någon jag har känt länge även om jag inte får veta hennes namn. Vi läste The Handmaid’s Tale i min ena bokcirkel och vi pratade länge om just Offred, om de val hon gör och varför. Det är så lätt att förstå henne, det hon dras med i och det hon håller fast vid. The Handmaid’s Tale kan vara en av de bästa dystopier jag läst, och samtidigt den mest skrämmande skildringen av vårt samhälle idag. Läs den.

The Handmaid’s Tale gavs ut för första gången 1985 och har nyligen getts ut i nytryck på svenska av Norstedts.

Du kan köpa boken på engelska här, här och här. På svenska här, här och här.

Fler som läst: Syrlig, Bokmysan, Bokbygd, Stories from the city, Fiktiviteter, Carolina läser, …med näsan i en bok, Feministbiblioteket.

Tiden är inte än

Tiden är ett ungefärligt 1350, Europa härjas av Digerdöden. Överallt är pesten närvarande, som en skugga följer den i människans närmaste fotspår. En kvinna flyr från Sverige, från minnen som suddat ut hennes namn och hela hennes liv. Resan går genom Europas medeltida städer, men vandringen verkar inte ha något mål mer än att ta sin bärare så långt bort ifrån hemmet som möjligt.

Det är ett skälvande Europa vi möter. Rädslan för pesten skapar oro, blir en jakt efter syndabockar. Elin Boardy värjer inte för det hemska men skriver heller inte sin bok som en vanlig historisk roman. De långa beskrivningarna, detaljerna, finns där inte i lika stor utsträckning. Istället är det människorna vår huvudperson möter på vägen som gör berättelsen, skapar en levande bild av det liv som var då. Det är människor vi inte alltid träffar i historiska romaner, de i utkanten snarare än de i centrum. Pestläkaren, änkorna, de föräldralösa barnen, gycklarna, handlarna, hororna, bödeln. Bilden görs så mycket tydligare av de få, men så rika, detaljer som utmärker berättelsen – doften i en pälsbrämad mantel som någon annan ägt, skärpan i en yxa, ljudet av en döendes sista andetag. Det är också vår huvudperson själv, hen som byter utseende flera gånger, blir olika människor och bemöts på helt olika sätt utifrån sin skepnad.

Tiden är inte än är en lågmäld betraktelse över mänskligheten, en som ser både det vackra och det gråa. Tiden är vår berättare, ser historien ovanifrån och verkar förundras över att människan gång på gång gör samma misstag. Då flydde de från döden, då skyllde de pesten på judarna. Senare, när ännu tornspirorna från kyrkorna står kvar, fäller de bomber över sina likar och är fortfarande rädda för de som är annorlunda än dem själva. Samtidigt som Tiden är inte än utspelar sig i en medeltid kantad av död kan man även i den se ytterst obehagliga glimtar av vår samtid. Att de skulle vara så lika.

Jag tyckte oerhört mycket om Tiden är inte än. Det är en ovanlig roman, poetisk, vacker. Ändå är det något som fattas, en gnista att tända berättelsen med. Det där som hade gjort att jag gett den en femma i betyg istället för en fyra. Jag vet inte vad det är som saknas, för det är en i det närmaste fulländad historia. Ändå vet jag inte hur länge jag kommer minnas den.

Kanske är det bara att det är så ovanligt med en bok som handlar om så rasande ämnen som död och sorg och som ändå är så stillsam. Det finns inget ökande händelseförlopp, ingen peripeti, ingen uppåtgående kurva av spänning. Och ändå läste jag den under bara några dagar då den var så fängslande och svår att lägga ifrån sig. Jag påminns lite om Mary Jones historia av samma författare, men kanske att jag tyckte ännu mer om den. Båda gör en viktig gärning genom att berätta om kvinnor som inte fått ta lika stort utrymme som männen bredvid dem.

Du kan köpa boken på Bokus eller Adlibris.

Andra som läst: CRM Nilsson, Bokstund, Maddes bokbloggJohannas deckarhörna, Dagens bok, bernur, och dagarna går, Lyrans noblesser, Stories from the city, Fantastiska berättelser.

Ett jävla solsken och något om biografin som genre

Ester Blenda Nordström var en pionjär inom journalistiken. Feminist vid Elin Wägners sida, äventyrare där bara män vid den tiden tilläts äventyra.

Ett jävla solsken är berättelsen om henne, efterforskad och nedskriven av Fatima Bremmer. En fantastisk bok, helt makalös – den kommer säkert vara en av årets allra bästa. Jag är knockad av de år av research Fatima Bremmer lagt ner, hur noga och med vilken trovärdighet hon återgett Ester Blenda Nordströms liv, hur hon förvandlat oändliga mängder källor till en litterär gestaltning så fängslande att jag grät när det var slut.

Ester Nordström blev ett namn alla kände igen när hon i början av 1900- talet under falskt namn tog anställning som piga på en gård för att kunna rapportera om pigornas situation, deras hårda arbete och nästintill obefintliga lön. Ester blev Ester Blenda Nordström med hela svenska folket och fick möjlighet att hoppa från plats till plats, äventyr till äventyr. Det är nästan ofattbart hur mycket hon hann med under sin livstid – när jag var liten älskade jag äventyrsböcker men Ester Blenda Nordströms äventyr slår nästan allt.

Samtidigt finns det så mycket under ytan av sensationerna i Fatima Bremmers oerhört gedigna berättelse. Ester Blenda Nordström verkade aldrig finna någon ro, kanske för att den ro hon fann då var förbjuden – det verkar ha varit i familjens kännedom att hennes livs kärlek var Carin Waern Frisell men då homosexualitet vid den tiden var brottsligt kunde de inte leva tillsammans, öppet. Ett jävla solsken är också en berättelse om klass, på flera sätt. Den talar om pigornas underklass men ställer också, implicit, frågan om hur Nordström lyckats med detta om hon inte varit direktörsdotter och därmed kunde gå genom många redan öppna dörrar? I berättelsen om hur Ester Blenda Nordström levde som nomadlärarinna bland samer en sommar finns också, vid sidan av den fina miljöskildringen, mycket som skaver. Det gör så oerhört ont att läsa om hur hon, i sin välvilja, exotifierade samerna på samma sätt som LKAB- direktören Hjalmar Lundbohm gjorde – menade att de skulle leva så som de alltid gjort, i kåtor, och inte få flytta till hus och bli bofasta. Som om de inte var människor på riktigt utan ett exotiskt föremål för svenskarna att beskåda, något annat. Exotifieringen, en av stöttepelarna i rasbiologin som vid samma tid blommade och vattnades av Herman Lundborg och rasbiologiska institutet i Uppsala. Det som gör mest ont är att exotifieringen är högst levande även idag. Nej, Fatima Bremmer ser inte Ester Blenda Nordström som ett helgon, hur fantastisk hela hennes livsgärning ändå var. Hon var färgad av sin tids fördomar som alla andra.

Att jag skulle älska den här boken så högt hade jag inte förväntat mig, jag är annars inte en biografiläsare. Jag pratade länge med en kollega till mig som också älskade Ett jävla solsken och som heller aldrig läser biografier i vanliga fall – för att de i de allra flesta fall, litterärt sett, inte är så bra. Att jag inte söker mig till biografier är för att genren för mig har kommit att förknippas med den typ av böcker som trycks ut på marknaden i en så rasande fart att de knappt hinns korrekturläsas och därmed oftast är dåligt skrivna. Jag förstår lockelsen i att läsa om verkliga människors öden, men måste det betyda att böckerna som skrivs är hafsverk utan ett uns av litterär gestaltning?

Som tur är har Ett jävla solsken fått mycket uppmärksamhet, särskilt i och med att den fick Augustpriset, och har lyckligtvis hittat många läsare – men om den inte hade fått det? Hade biografiläsarna hittat till den här boken om en, innan Fatima Bremmers stora kulturgärning, ganska bortglömd person? Hade icke-biografiläsarna inte läst den, för att den är en biografi? Jag hade förmodligen inte gjort det. Men jag är oerhört glad att jag ändå hittade Ett jävla solsken. Om fler böcker skrevs som Fatima Bremmer skriver biografier, om större arbete lades ner på de som skrivs, så kanske jag också skulle vara en biografiläsare. Det jag framförallt vill ha sagt med den här långa utläggningen är att om du, som jag, inte läser biografier – läs ändå denna. Missa inte Ett jävla solsken. Den kommer berätta för dig om en av vår tids stora kvinnor, om en journalistpionjär som på många håll blivit bortglömd – och den kommer göra det på ett sätt du aldrig glömmer.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Kulturkollo, Stories from the city, Boktokig, Vargnatts bokhylla, Feministbiblioteket, Just nu just här, Marie i Skrifvarstugan, Malin the writer, Syrlig.

The last beginning

När jag läste The Next Together var jag inledningsvis något skeptisk. Men en av mina bästa boktipsarkollegor hade lovordat den och det dröjde inte länge innan jag var helt fast i den märkliga berättelsen om Katherine och Matthew som genom historiens gång återföds igen och igen, blir förälskade igen och igen – och slits från varandra, igen och igen. Jag var tårögd när jag lade ifrån mig den. Jag hade också många frågor.

Ändå dröjde det länge innan jag började läsa uppföljaren The Last Beginning. Kanske var jag rädd för att få veta, kanske var jag rädd att den inte skulle vara lika bra. I The Last Beginning möter vi Clove Sutcliffe, programmeringsgeni, sexton år det år 2056 som inleder berättelsen. Sexton år tidigare försvann tonåringarna Katherine och Matthew när de avslöjade en skandal om biologisk krigföring som fick den engelska regeringen på fall och Clove är besatt av tanken på att hitta dem.

Jag läste ut The Last Beginning på en dag. Jag tror inte det är möjligt att göra det på något annat sätt. Att ge sig in på tidsresor är något av det svåraste en författare kan göra, det finns oändliga möjligheter att misslyckas då tidsresandet är fullt av möjliga och omöjliga paradoxer och fallgropar. Till en början trodde jag att Lauren James skulle falla i dem alla, till en början kunde jag inte för mitt liv förstå hur allt skulle gå ihop. Men det gör det. Till slut bestämde jag mig för att bara följa med. Inte för att jag skulle hitta fel om jag verkligen försökte hänga med, men för att jag fick huvudvärk av att försöka.

Och i slutet löser hon allt. Och jag är förstummad. Igen.

Det enda som stör mig lite är det upprepande faktum att Clove ”kommer ut” som gay. Jag hoppas inte, och jag tror inte, att en ska behöva göra det år 2056. Jag skulle vilja att ingen längre behöver komma ut då, utan att vara gay kommer ses som lika normalt som att vara hetero. Det gör mig lite missmodig att vi inte ens uppnått detta i en framtidsvision där tidsresor är nära förestående. Men bortsett från det, är The Last Beginning en fantastiskt spännande YA-Science-Fiction, en av få YA/SF- bokserier värd namnet just nu som inte är en dystopi och det är så otroligt upplyftande att den finns. Kanske att jag tyckte ännu mer om hennes fantastiska The Loneliest Girl in the Universe, där hon tar med YA-genren ut i rymden, och nu undrar jag bara när ett svenskt förlag kommer hitta Lauren James. Snart, hoppas jag.

Finns hos SF-bokhandeln, Bokus och Adlibris.

Jane, Unlimited

Tänk om vi hade oändliga valmöjligheter? Tänk om varje val vi gjorde i livet skulle vara helt avgörande för hur våra liv kommer att se ut?

Den som förväntar sig en ny färgsprakande fantasyvärld likt den realm Kristin Cashore skapade med den fantastiska serien Graceling, kommer bli besviken på Jane, Unlimited. Jag hade läst väldigt lite om Cashores nya bok innan jag öppnade den, men tillräckligt för att veta att det inte är high fantasy, kanske inte ens fantasy – även om din uppfattning om verkligheten definitivt kommer att gäckas under läsningen.

Mitt första råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited är att inte läsa något om boken innan. Så egentligen borde du sluta läsa den här recensionen nu – men jag lovar att inte berätta särskilt mycket om handlingen. Jag tycker att det är en bok som måste upplevas, en plot som måste avslöja sig själv.

Mitt andra råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited är att inte ha några förväntningar, för du kommer ändå bli förvånad.

Om du fortfarande är intresserad, och om du är särskilt förtjust i märkliga famlijehemligheter på anrika gods så tycker jag att du ska läsa den här boken. Möt Jane, som tillverkar paraplyer, är föräldralös och har växt upp hos sin faster Magnolia. Jane, som när vår berättelse börjar även har förlorat Magnolia och är på väg ut till ön Tu Reviens med sin vän Kiran, för att Magnolia sa till Jane att aldrig någonsin tacka nej till en inbjudan till Tu Reviens. Kiran och hennes familj är gjorda av pengar, på Tu Reviens står det mäktiga godset och väntar med alla sina vrår och hemligheter. Det märks att Kristin Cashore har inspirerats av Daphne DuMaurier, av E. Lockhart och Carol Goodman. Jane, Unlimited präglas av en fantastisk stämning men jag undrar också ibland om hela boken endast är ett experiment från Cashores sida. I de stunderna är jag inte alls förtjust i Jane, Unlimited och funderar på att bara lägga den ifrån mig. Formen är spännande och förutsättningarna fantastiska, men jag tycker verkligen inte att det når hela vägen fram. Synd. Och, ändå. Ja, den här boken gör mig kluven.

Med det kommer jag in på mitt tredje råd till dig som vill läsa Jane, Unlimited. Missa inte efterordet, och har du läst det skulle jag gärna vilja prata om det. För det här, det är en bok att prata om.

Andra som läst: Carolina läser.

Köp boken på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Barnen från Frostmofjället och mer om misär och elände i barnböcker

När vi för några år sedan läste Legenden om Sally Jones och Mördarens apa i en av mina bokcirklar började vi prata om misär- och eländesskildringar i barnböcker och hur barnböckerna ibland verkar vara snällare nuförtiden. Då mindes vi båda Barnen från Frostmofjället och hur den knäckt oss totalt som läsande barn men jag minns också hur jag älskade den och läste den om och om igen. Senare insåg jag att jag bara läst ett fragment, bilderboksversionen och inte kapitelboken. Mitt i februaris kallaste mitt – för en vargavinter har det varit i år – bestämde jag mig så för att äntligen återvända till Frostmofjället, till eländet och misären som grep mig så när jag bara var en tvärhand hög.

Barnen från Frostmofjället berättar om den hårda vintern och hungersnöden 1860 då sju syskon blir föräldralösa på Frostmofjället. Deras mamma dör och barnen bommar igen stugan och pulsar ut i snön mot världens bistra mottagande med geten Gullspira i släptåg. På sin väg möter de spott och spe, slag och hårda ord men också värme och längtan.

Laura Fitinghoff föddes i Skellefteå och växte upp som en av fem döttrar till en kyrkoherde. Kyrkohedern utbildade själv sina döttrar och de fick också ta hand om fattiga som kom till gården för att få hjälp. Att Laura Fitinghoff har sett misär känns verkligen i Barnen från Frostmofjället, ännu mer märks den religiösa miljö hon växte upp i. Tron på Gud är ledstjärnan i boken, allra hemskast är dryckenskapen som förvandlar människor till monster. Det är svårt att recensera eller bedöma en bok som den här, en historia en själv älskade som barn men nu ser med helt andra, vuxna, ögon. Är Barnen från Frostmofjället läsning för barn idag, de som fortfarande längtar efter de mest sorgliga böckerna? Kanske, kanske inte. Kanske för väldigt läsvana barn som inte har några problem med ett tungrott språk och svåra ord.

Jag läste även om bilderboken, som i vissa upplagor heter Frostmobarnen. Faktiskt tyckte jag mycket mer om bilderboken än kapitelboken än idag – kanske för att nostalgin lade ett skimmer över läsningen men förmodligen mer för att den utbroderade texten i kapitelboken är fint nedskalad i bilderboken. Här finns fortfarande den kalla känslan av misär och den varma kärleken mellan syskonen men texten är inte lika svår och krånglig, många svåra ord och förmaningar på olika sätt har försvunnit. Det gör den mer läsvänlig, inte minst för barn idag. Bearbetningen av texten har också tonat ned den ganska hemska exotifieringen av samer som finns i originalboken och tacksamt bytt ut ordet ”l*pp” mot ”same”. Texten i bilderboken är bearbetad av Harriet Söderblom och fint illustrerad, som alltid, av Katarina Strömgård.

Vad som idag fascinerar mig är hur jag då, och så många andra barn fortfarande idag, tjusas så av misärskildringar och elände. Jag älskade, vid sidan av Barnen från Frostmofjället, även Sunnanäng av Astrid Lindgren fast den fick mig att gråta ögonen ur mig. Vari finns tjusningen i misärskildringarna? Är det vetskapen om att ens eget liv förmodligen inte kommer behöva kantas av det elände barnen i de här berättelserna går igenom? Är det igenkänningen i de svåra och jobbiga känslor en ändå kan ha? Är karaktärerna så mycket lättare att ta till sitt hjärta? Minns Harry Potter, som bodde i en vrå under trappan och inte fick uppleva något annat än hån och avsky under sina tio första år. Är det att sorgen ofta är så vackert skriven?

Jag vet inte. Men jag vet att jag fortfarande fängslas så av de här berättelserna. Några av mina, mer nutida, andra favoriter:

Legenden om Sally Jones

Det magiska hjärtat (förvisso mer sorg än misär)

Balladen om en bruten näsa

Jag har skrivit mer om misärskildringar här.

Årets sista läsutmaning: Hyllvärmarläsning 3.0

Under 2012 och 2013 läste jag hyllvärmare i Kill hyllvärmar-utmaningen som Jessica på dåvarande ”Ord och inga visor” satt ihop. Jag läste 20 av 21 hyllvärmare, då. 2016 började högarna hopa sig igen och jag bestämde mig för att köra Kill hyllvärmare 2.0. Det gick sådär, jag läste fyra av femton böcker. Å andra sidan gjorde jag mig av med nästan alla resterande böcker då det kändes som att jag inte alls var sugen på att läsa dem längre . så på sätt och vis var även den utmaningen en framgång.

Några av böckerna från 2.0 ligger fortfarande i min läshög. Flera nya har tillkommit. Jag tänker nu införa ett fullständigt köpstopp på nya böcker och ett nästan fullständigt bibliotekslånestopp tills jag läst ut alla böcker jag har hemma (jag kommer låna böcker ändå). Kanske är det bra att köra ett hyllvärmarprojekt vart tredje år. Då står de ju aldrig längre än så i hyllan.

Det här är alla böcker jag har olästa hemma just nu. Några är per se inte hyllvärmare då jag nästan just lånat dem på bibblan, men problemet är att jag lånar nytt hela tiden utan att läsa det jag har hemma. Därför får de räknas med här.