Femte omgången hyllvärmare läst

I juni annonserade jag vilka tre hyllvärmare som utgjorde omgång fem i projektet. Nu är de lästa, och det blev både lite upp och ner.

Skräckromanen Falskt minne gav mig tron åter på att Dean Koontz kan skriva bra böcker, spänningshistorien Den siste tempelriddaren var både bra och dålig men med en väldigt tråkig karaktärsbeskrivning och Lunar Park var en märklig, delvis påhittad berättelse om några skräckfyllda dagar i författaren Bret Easton Ellis liv. En spännande och surrealistisk berättelse med en botten av krasade familjeförhållanden.

Lunar Park – Bret Easton Ellis

För ett antal år sedan läste jag American Psycho, som förutom att vara en av de mest frånstötande läsupplevelser jag haft också är en fruktansvärt intressant bok. Intressant främst för spelet bakom kulisserna, vad det är som driver Patrick Bateman och vad det faktiskt egentligen är som försiggår – eller inte försiggår.

Man skulle kunna säga ungefär samma sak om Lunar Park, men här är det författaren själv som innehar huvudrollen. Han är inte någon rackarns trevlig typ – han bedrar sin fru, röker gräs och snortar kokain i garaget och ljuger om att han har slutat med både alkohol och droger. Men även om berättarjaget är Bret Easton Ellis i egen hög person (pun intented) är det ingen självbiografi, man kanske skulle kunna kalla det ett metafiktivt, fingerat självporträtt placerat i ett dårhus men det är också något mer – en uppgörelse med en far och ett författarskap som verkar bli större än författaren själv.

Jag skulle inte tro att man behöver plöja hela Ellis utgivning för att förstå den här boken men man kanske får större behållning om man åtminstone läst American Psycho för det är framförallt den boken handlingen återvänder till, och till bokens huvudperson och mördare Patrick Bateman. Något måste är det nog ändå inte för all bakgrundsfakta ges ändå här – inledningen är ett enda uppräknande av Ellis framgångar, drogberoende och pengar han tjänat, för det mesta sant men redan här smyger det sig in händelser och personer som inte är helt sanna.

Skräckfyllt blir det åtminstone när någon utklädd till Patrick Bateman börjar spöka för författarjaget och när dotterns mekaniska leksak börjar få liv (onda leksaker – hu!), sant eller inte gör det berättelsen till en riktig bladvändare och stundtals en väldigt surrealistisk sådan. Jag är fascinerad av hur realistiska händelserna ter sig, hur morbida och absurda de än må vara, och hur väl Ellis lyckas dra in läsaren i den märkliga och drogfyllda dimma av vanföreställningar som Lunar Park är. Framförallt är jag fängslad av att gränslandet mellan fakta och verklighet är så diffust att det är lätt att börja tvivla på vad som faktiskt är vanföreställningar och vad som är verklighet.

Men om man skalar bort skräcken, skrämseleffekterna och de ibland väldigt märkliga händelser som pågår på Elsinor Lane så finns det också något djupare och mycket bräckligare därunder – en svår uppväxt, familjer i sönderfall och en försoning som verkar för svår för att genomföras. Mitt i all skräck och allt blod är det hemskaste av allt ett barnkalas där barnen är så proppfyllda av förortens fördomar och allehanda psykofarmaka att de är som små zombier. Det är fruktansvärt sorgligt och framförallt är det just där – i bokens olika barndomsskildringar – som Lunar Park faktiskt blir något mer än en vanlig skräckroman.

Köp den här eller här.

Andra som läst: Olika sidor, Dagens bok.

Jag läser hyllvärmare, och Lunar Park var tredje boken i femte omgången av projektet som Ord och inga visor startade. Alldeles strax, omgång sex!

Den siste tempelriddaren – Raymond Khoury

Som läsare av den här bloggen kanske har märkt så satsar jag på att i år läsa alla hyllvärmare jag har, det här är den andra boken i femte omgången och även årets fjortonde hyllvärmare.

Den siste tempelriddaren börjar med att bege sig till medeltiden och förflyttar sig sedan till nutidens New York där gamla artefakter från Vatikanstaten ställs ut på Metropolitan Museum. Mitt i invignen blir en sak i utställningen stulen – av inkräktare utklädda till tempelriddare. FBI-agenten Reillys och arkeologen Tess jakt på det stulna föremålet leder dem både utanför landets gränser och långt in i historien – och tron.

Mycket i Den siste tempelriddaren är tyvärr ganska klyschigt och fånigt, speciellt karaktärerna och det har jag redan ondgjort mig över – när den oundvikliga kärlekshistorien sen utvecklas är inte skämskudden långt borta. Men det är också spännande, om man lyckas föra alla fånigheter och stundals klumpiga dialoger åt sidan.

Det är nästan oundvikligt att jämföra med Da Vinci-koden men Den siste tempelriddaren är stundtals bättre – undantaget kärlekshistorien som mest bara känns påklistrad och karaktärerna som verkar tagna ur närmaste galleri för Världens Största Klyschor. Men även om det vimlar av konspirationsteorier och även om maktbalansen mellan kyrkan och staten vinglar fram och tillbaka även här så är det delvis gjort på ett bättre sätt och det är inte lika sensationslystet som hos Dan Brown vilket också gör det mer trovärdigt. Sedan ska man självklart läsa det med en nypa salt för det förekommer både historia och spekulationer – i vanlig ordning i sådana här romaner.

Vad Den siste tempelriddaren också gör bättre än Da Vinci- koden är att den faktiskt lyckas lägga in ett mått av sanning mitt i alla konspirationsteorier och det är hur religion har påverkat människor genom årtusenden – till det bättre men framförallt också till det sämre. Khoury påminner om hur mycket mord, krig och förföljelser som gått i religionens blodiga fotspår och jag förstår att boken först blev refuserad på grund av beskrivningarna av religioner i den. Däremot vet jag inte om jag är särdeles förtjust i det ganska lama slutet.

Som det kanske märks är jag vädigt kluven. Den siste tempelriddaren är en bok jag har svårt att lägga ifrån mig men samtidigt är det också en bok som gör mig verkligt trött och irriterad för att den använder så tråkiga klyschor och för att dialogerna ganska ofta haltar betänkligt. Den historiska aspekten är intressant men den är ofta dåligt ihopklistrad med dialogerna och allt som allt får den här boken ett medelbetyg för det historiska hade jag lätt kunnat läsa till mig på annat håll.

Karinmedk på Pocketblogg och Boktoka har också läst.

Falskt minne – Dean Koontz

Falskt minne är den första boken i femte omgången av Projekt Kill Hyllvärmare där jag läser böcker som bara står och dammar i bokhyllan. I den här hyllvärmaren får vi möta det äkta paret Marty och Dusty. Marties bästa vän Susan lider av oförklarlig torgskräck, när Martie en av otaliga gånger hjälper henne till psykologen drabbas hon själv av skräck för sin egen skugga, och för sig själv. Martie och Dusty börjar dessutom få minnesluckor och kan inte förklara var de har varit eller vad de har gjort.

Jag hade nästan helt och hållet tappat tron på Dean Koontz efter två fruktansvärt dåliga böcker. Jag vacklar fortfarande, men efter Falskt minne är åtminstone en del av ordningen återställd. Det här är nämligen vansinnigt spännande och stundtals väldigt, väldigt otäckt. Det tar ett tag innan det uppenbarar sig exakt vad det är som är så otäckt men när det väl gör det blir jag faktiskt rädd.

Det som är så otäckt är inte skurken, som i vanlig Dean Koontz- anda tyvärr är lite för osannolik och överdriven för att vara riktigt skrämmande eller ens trovärdig, utan vad han gör med sina offer. Bara tanken på att bli hjärntvättad och att inte kunna lita på sina egna minnen och upplevelser är skrämmande nära och fruktansvärt påtaglig hela boken igenom, och samtidigt som inte skurken är någon höjdare är resten av karaktärsgalleriet i Falskt minne helt okej. Jag kan till och med blunda för de språkliga brister som finns för det här är faktiskt en av Dean Koontz bättre böcker.

Köp den här eller här.

Omgång fem av projekt kill hyllvärmare

Det är dags att inleda omgång fem i Projekt Kill hyllvärmare med tre nya böcker – som vanligt försöker jag blanda olika sorters böcker så det blir lite variation.

Falskt minne är den sista Dean Koontz- hyllvärmaren jag har. De två senaste Koontz jag läst har gjort mig gravt besviken och jag sa efter den förra att om den här inte är bra, då är vårt förhållande över. Kanske har vi helt enkelt växt ifrån varandra. Hyllvärmt har den här boken gjort i ungefär tre och ett halvt år.

Den siste tempelriddaren är en av de där böckerna som verkligen hylldammat länge. Sex år tror jag den har stått där oläst, men nu ska den läsas! Som titeln antyder, en historisk roman.

Jag har två Bret Easton Ellis som hyllvärmare, Lunar Park är den första. Den har stått i hyllan i tre år.

Omgång fem av projekt kill hyllvärmare

Det är dags att inleda omgång fem i Projekt Kill hyllvärmare med tre nya böcker – som vanligt försöker jag blanda olika sorters böcker så det blir lite variation.

Falskt minne är den sista Dean Koontz- hyllvärmaren jag har. De två senaste Koontz jag läst har gjort mig gravt besviken och jag sa efter den förra att om den här inte är bra, då är vårt förhållande över. Kanske har vi helt enkelt växt ifrån varandra. Hyllvärmt har den här boken gjort i ungefär tre och ett halvt år.

Den siste tempelriddaren är en av de där böckerna som verkligen hylldammat länge. Sex år tror jag den har stått där oläst, men nu ska den läsas! Som titeln antyder, en historisk roman.

Jag har två Bret Easton Ellis som hyllvärmare, Lunar Park är den första. Den har stått i hyllan i tre år.

The Coldest Blood – Jim Kelly

The Coldest Blood är tredje och sista boken i fjärde omgången av Projekt Kill Hyllvärmare där jag läser hyllvärmare i omgångar om tre. Det här var en thriller jag hittade i en realåda för längesedan och den har bott i min hylla i fem år.

Phillip Dryden är journalist i en sömnig engelsk småstad med Midsomer Murders- vibbar – men istället för sommar och prunkande blommor är det smällkall vinter och två människor hittas döda. De förmodas ha frusit ihjäl och polisen är beredd att skriva av morden som olyckshändelser på en gång men Dryden misstänker att annat ligger bakom och börjar själv undersöka saken.

Jag gillade The Coldest Blood. Det är en thriller utan alldeles för mycket klichéer, den berättas långsamt och eftertänksamt men är ändå tillräckligt spännande för att jag aldrig ska tappa intresset. Jag gillar småstadsskildringen och hemligheterna bakom låsta dörrar, jag gillar Phillip Dryden och jag i det stora hela gillar jag storyn – även om jag inte är helt förälskad.

Giftermålen – Doris Lessing

Det här är den andra boken i fjärde omgången av Projekt Kill Hyllvärmare, jag läser alltså hyllvärmare tre i taget för att det inte ska bli för mastigt och Giftermålen har stått i min hylla i drygt ett år.

Giftermålen är andra delen i den fristående science fiction- serien Shikasta av nobelpristagaren Doris Lessing. Det är också den första boken jag läser av Lessing, men det kommer nog bli fler för jag är nyfiken på hennes författarskap.

Även om serien går under sf- kategorin är det egentligen inte så mycket traditionell science-fiction att tala om, snarare känns det som en täckmantel för ganska mycket New Age-filosofi och tankar om livet och kärlek. Världen historien befinner sig i är uppdelad i Zon Två, Tre, Fyra och Fem och berättelsen kretsar kring att Al*Ith från Zon Tre tvingas till ett äktenskap med Ben*Ata i Zon Fyra.

Böckerna lanseras som fristående men kanske hade man ändå behövt börja med den första för jag kom aldrig riktigt in i berättelsen och funderade mest på hur världen egentligen ser ut – det ges visserligen viss landskapsbeskrivning men allting utspelar sig i en okänd tid och värld och med Beskyddarna som vakar över alltihop utan att någonsin ge sig till känna. Bitvis är det fina tankar Lessing kommer med men det är lite för flummigt och ostrukturerat för min del – att det inte finns kapitel och knappt ens styckeindelning hjälper faktiskt inte heller. Nej, Giftermålen får nog bli en av de där hyllvärmarna som lämnas bort till grannar eller bokbytardagar.

Den vite ryttaren – en minirecension

Den vite ryttaren är fortsättningen på Det sista kungadömet, andra delen i en trilogi om 800- talets England. Den är också den första boken i omgång fyra av Projekt Kill Hyllvärmare och den har stått i min hylla ungefär tre och ett halvt år. Med vissa förbehåll gillade jag första delen, och andra delen är på ungefär samma vis: då och då ganska seg, då och då verkligt intressant och med lite humor insprängt här och var. Det är en bok man för all del kan läsa om man är intresserad av ämnet men mycket mer än så är det faktiskt inte.