Category Archives: Klassiska kvinnor

Många klassiska kvinnor och fantastisk feministisk litteratur

I februari hoppade jag på en av årets två utmaningar. Den första har jag sammanfattat här. Den andra var Feministbibliotekets utmaning Klassiska kvinnor och den tyckte jag lät hemskt intressant. Jag har också länge velat läsa mer feministisk litteratur. Utmaningen gick ut på att läsa böcker av klassiska kvinnliga författare, läste man dessutom fem böcker varav tre kommer från den feministiska litteraturkanonen var man med i en utlottning om ett bokpaket.

klassiskakvinnor2

Utmaningen blev inte exakt som jag hade tänkt mig men mycket lyckad ändå!

Jag hade tänkt att läsa:
Till försvar för kvinnans rättigheter – Mary Wollestonecraft (1792, facklitteratur, England)
Pennskaftet – Elin Wägner (1910, skönlitteratur, Sverige)
The Feminine Mystique – Betty Friedan (1963, facklitteratur, USA)
Backlash – Susan Faludi (1980- tal, facklitteratur, USA)
En halv gul sol eller Lila hibiskus – Chimamanda Ngozi Adichie (nutid, skönlitteratur, Nigeria)
Vilda svanar – Chang Jung (1900-tal, skönlitteratur, Kina)
Den nya kvinnostaden – Nina Burton (0-nu, facklitteratur, hela världen. Visserligen inte en klassisk kvinnlig författare men likväl om klassiska kvinnor)

Jag läste:
Till försvar för kvinnans rättigheter
Lila hibiskus
Den nya kvinnostaden

och dessutom:
Det andra könet av Simone de Beauvoir
När man skjuter arbetare
trilogin av Kerstin Thorvall
Mårbackatrilogin av Selma Lagerlöf

Jag nådde alltså inte helt mitt eget mål men ändå utmaningens mål, jag läste 10 böcker varav tre kom från feministisk litteraturkanon. Men det största målet var kanske ändå att få en bredare bild av feminismen och och läsa böcker av kvinnor från andra delar av världen än den jag brukar och det tyckte jag också att jag nådde, speciellt med Lila hibiskus som gav mig otroliga perspektiv och Den nya kvinnostaden som verkligen lyfte fram kvinnor från olika tidsåldrar. En fantastiskt bra utmaning med andra ord och jag kommer nog fortsätta att återkomma till den här utmaningen även efter att den är officiellt slut för mitt nästa mål är att någon gång ha läst alla böckerna i feministisk litteraturkanon!

En feministisk klassiker

det-andra-konetFör ganska länge sedan började jag läsa Simone deBeuvoirs Det andra könet. Det allra mesta av den har jag dock läst nu under hösten då Feministbibliotekets utmaning Klassiska kvinnor gav mig en ny skjuts i läsandet av denna tegelsten som inte alltid är helt enkel att ta sig igenom. Ofta ger Simone de Beauvoir långa och utförliga exempel på det hon menar, hämtade från litteraturen eller hennes egen bekantskapskrets. Dessa exempel är självklart ganska daterade i sina livsvillkor, men har ofta en släng även av nutidens problem i sig. Detta i sig säger en hel del både om hur långt vi kommit men, kanske ännu viktigare, om hur långt kvar vi faktiskt har att gå.

Efter exemplen kommer det ofta en flera sidor lång argumenterande utläggning och det är de här som är det bästa med hela boken. Om exemplen ibland är något långdragna och inte helt aktuella, så är Simone de Beauvoirs skrivande lätt att följa med i och ibland är tankegångarna skrämmande aktuella.

I själva verket är det så, att på samma sätt som hanar och honor biologiskt aldrig är offer för varandra utan tillsammans är offer för arten, underkastas makarna förtrycket i en institution som de inte själva har skapat. Om man säger att männen förtrycker kvinnorna blir den äkta mannen upprörd: det är han som känner sig förtryckt. Och det är han. Det är ett faktum att männens lag, det samhälle som utvecklats av män och för män, har definierat de kvinnliga levnadsvillkor som i sin nuvarande form är en plåga för båda könen.

Jag är glad att jag kämpade mig igenom Det andra könet för även om det inte längre är ett revolutionärt verk så är det en stor feministisk klassiker med mycket aha-upplevelser och mycket tankar som både lagt en grund för feminismen idag och också säger en hel del om det patriarkat vi fortfarande lever i. Viktigast är kanske den grundtanke som genomsyrar hela verket och som idag gör sig gällande i blåa respektive rosa leksaker och kläder i leksakskataloger, blickar och bekräftelse från vuxna, bantningshets i tidningar, försäkringar om att pojkar som slår en är kära i en, utseendehetsen, skuldbeläggandet av våldtagna kvinnor och så vidare och så vidare: Man föds inte till kvinna, man blir det.

Andra som läst: Feministbiblioteket, Fjärde vågen.

När man skjuter arbetare…

Hilma blir rättrådigt och gudfruktigt uppfostrad i den lilla byn Lövberga i Jämtland. Inte skulle hon få för sig att lämna sin man som hon lovat att lyda i nöd och lust, inför Gud och församlingen. Inte ens när det visar sig att han är manodepressiv och våldtar henne brutalt på bröllopsnatten. Hans familj visste om den, Sjukdomen som den kallas, men en liten torparflicka är ju lätt att offra.

9789100138059_200_nar-man-skjuter-arbetare_e-bokNär man skjuter arbetare är både en riktigt tung roman och en fantastiskt berättad historia. Kerstin Thorvalls språk förtrollade mig med en gång, sög in mig i historien och gjorde mig stundtals gråtfärdig av alla orättvisor. Hilma är fast som i ett nät där många trådar drar; gudfruktigheten och skammen förbjuder henne att lämna sin man men hon kan inte stävja den alltmer molande harmen mot svärföräldrarna som inte berättade om Sjukdomen, hon försöker hålla Sjukdomen hemlig för sina föräldrar och när hon blir med barn oroar hon sig ännu mer – för Sjukdomen ses som ärftlig.

Utanför Hilma finns arbetarsverige, klyftorna som speglas i hennes egen familj. Hon, en enkel skoghuggardotter, han en bildad läroverksadjunkt från en prästfamilj som nästan svärmiskt engegerar sig i arbetarnas sak och ser Hilma som en bild av detta – en ros från Norrlands djupa skogar. Men vart tog Hilma egentligen vägen i allt detta? Vad blev det av hennes småskolelärarinneexamen? När all energi går till den sjuke maken Sigfrid och barnet Signe som är så oroligt – vad blev det av henne själv?

Hilma får i första boken skjuta undan sin examen och placerar sin oro i det tunga arbetet; städningen hemma blir ett egenformat straff, att se efter och skydda dottern blir ett livsmål. Det passar sig inte att gnälla och Hilma ter sig som nästan övermodigt stark, samtidigt som det finns stunder när hon sjunker ihop på stolen i hallen och världen verkar lägga sig på hennes axlar. Hon står ut. Hanterar makens sjukdom så gott det går, finner lugn de tider han är inlagd på sinnessjukhus och fruktar symptomen på att sjukdomen ska bryta ut igen.

9789100563387 9789100138226_200_fransignetillalberte-karleksfullt-och-fortvivlat-en-spegelroman_e-bok

När man skjuter arbetare följs av I skuggan av oron och Från Signe till Alberte. Den senare är Signes berättelse och är i mycket större mån en roman om frigörelse – även Signe är stark, men på ett annat sätt än Hilma. Alla tre romanerna är fantastiska läsupplevelser, både om människoöden och om ett Sverige speglat av motsättningar, av dödsskjutningar mot arbetare och en växande nazism. Kanske framförallt är det en historia om hur kvinnans lott var att lyda och foga sig, att föda barn och arbeta i hemmet. Att finna sig.

Läs också om böckerna hon Bokblomma, Bokmania, Camillas boklåda och BokDjungeln.

Klassiska kvinnor- utmaningen fortsätter med inspirerande läsning

IMG_3470Den nya kvinnostaden av Nina Burton är den i särklass mest inspirerande bok jag läst på länge. Nina Burton vaskar fram den ena mer genialiska kvinnan efter den andra, med början i anmödrarna för tre miljoner år sedan och fram till äventyraren och bergsbestigaren Alexandra David Neél på mitten av 1900- talet. Det är kvinnor som stått på barrikaderna, som utmanat ett patriarkalt samhälle, som slagits för sina rättigheter. Kvinnor som kunnat, orkat och vågat.

Samtidigt är det kvinnor som till stor del blivit undangömda av historien. Kvinnor som gjort minst lika stora upptäckter som sina manliga kollegor, men inte ens fått hälften av erkännandet och uppmärksamheten. Det här är inte en bok om feminism som ideologi, utan om framstående kvinnor, men ändå inleder Burton med att på ett otroligt koncist sätt förklara ”sprickan mellan x och y” och varför den upptäckande kvinnan varit så undangömd samt varför de strukturer som förtryckte kvinnor då fortfarande verkar idag. I stycket ”Framför spegeln” återger hon en, genom genusglasögon sett, ganska absurd historia där hon själv skulle fotograferas för en vetenskaplig artikel och tidningen ville skapa om henne till en slags Afrodite, romantiskt uppstigen ur havet. Ämnet och tidningen? ”Den typiska författarinan”, en studenttidskrift för Tekniska högskolan.

Det är tre yrkeskvinnor på väg att förtydliga ett par klichéer. En är att kvinnor saknar personlighet och kan göras om som pappersdockor. En annan är att författarinnor är dramatiska drömmare och inga seriösa arbetare. Och en tredje är att kvinnors behag och skönhet  alla yrken är deras viktigaste tillgång. Allt det skulle visas med hjälp av en friserad bild. (s. 63).

Allt det här går sedan igen i samhällets tyckande och tänkande kring de utmanande kvinnor Burton presenterar. Det finns en sorglig inramning kring hela boken, att kvinnorna inte fick ett riktigt erkännande. Kvinnor fick i allmänhet inte ha en vetenskaplig karriär, men i den mån de fick var det bara till de gifte sig. Läkekunniga kvinnor brändes på bål som häxor medan deras manliga motsvarigheter fick professurer på universitet. Kvinnor gjorde upptäckter som sedan tillskrevs män. Kvinnor forskade samtidigt som de skötte hem och barn, men fick aldrig samma erkännande som de män som forskade utan att ha ett hem att sköta – det gjorde ju kvinnan.

Ändå är det inte känslan av ilska och trötthet som Den nya kvinnostaden lämnar mig med. Det är framförallt styrka och inspiration för det mest framträdande i Den nya kvinnostaden är berättelserna om de kvinnor som inte låtit sig kuvas utan utfört storverk i en patriarkal värld. Några av de här kvinnorna lyckades också bryta igenom patriarkatets stenhårda mur, fick sitt erkännande, slogs för det och koms ihåg av eftervärlden. Marie Curie, den första kvinnliga nobelpristagaren, kanske är det mest slående exemplet. Skulle jag sakna någon i samlingen så skulle det vara Selma Lagerlöf för jag lärde mig i somras att hon verkligen gjorde massor för den feministiska kampen – inte minst tog hon en plats i Svenska Akademien fast hon inte ville, just för att slå in stängda dörrar för andra kvinnor.

Den nya kvinnostaden är en bok för alla som söker inspiration, söker förebilder, söker stora kvinnor – men också för de som ställer sig själva och andra frågan: ”Varför har det aldrig funnits en kvinnlig Beethoven, kan du svara på det, va?”

Det har det funnits. Hon har bara blivit gömd, glömd och undanskuffad.

Lila hibiskus

Med läsutmaningen Klassiska kvinnor har min läsning också breddats till en del världsdelar jag läser böcker från alltför sällan. Jag visste inte särskilt mycket om Nigerias historia innan jag läste lila-hibiskusChimamanda Ngozi Adichies Lila hibiskus, och faktum är att jag inte vet hemskt mycket om det nu heller men det är heller inte det som är grejen med Lila hibiskus. Politiska oroligheter och konflikter mellan olika religioner utövar mest en bakgrundskuliss till historien om en familj som är hårt styrd av en tyrannisk far och dennes strikta katolskt-kristna värderingar.

Både frun och barnen, Kambili och Jaja, blir misshandlade i trons namn men barnen har också en ljusglimt i fasterns hem där lek och vänlighet är ingredienserna istället för kalla marmorgolv och brinnande tortyr. Det omgivande samhället ser bara på fadern som en hjälte; en kyrkans man, arbetande på en tidning som vågar vara rättfram och en frihetens kämpe.

Kampen inom Kambili är som ett ständigt tryck över hjärtat under läsningen: hon ser på fadern med stolthet över den hjälte han är utåt sett, men är samtidigt rädd varje gång hon hör hans steg i trappan. Hon vill vara lojal mot fadern som har gett familjen så mycket, men kan inte låta bli att dras mot värmen och kärleken hos fastern. Lila hibiskus är tung läsning, men den innehåller också mycket hopp. Adichies språk är lite som boken, återhållsamt men lyckas ändå förmedla stora känslor. Jag kommer definitivt läsa mer av henne.

Andra som läst och bloggat om boken: Feministbiblioteket, Books ABC, …ochdagarnagår, En full bokhylla är en rikedom.

Sommaren del 1: En pilgrimsfärd

Mårbacka är en plats jag länge velat besöka. Namnet läste jag för första gången i boken Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Jag var kanske nio år. Nitton år senare har många fler böcker av Selma Lagerlöf konsumerats och för varje har kärleken till hennes författarskap blivit allt djupare. Selma Lagerlöfs böcker står för några av mina mest fantastiska läsupplevelser och länge, länge har jag velat besöka hennes barndomshem, Mårbacka.

Men det har på något vis aldrig känts riktigt rätt. Jag har velat åka med någon som älskar Selma Lagerlöfs böcker lika mycket som jag, som verkligen förstår utan att något behöver sägas. Sjutton år efter att jag läst Nils Holgersson fann jag henne. Vi hamnade i samma klass på Umeå universitets utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap och efter en ganska blyg start blev vi oskiljaktiga på campus. Många saker tyckte vi olika om, men många saker älskade vi lika häftigt. Som Buffy. Tårta. Och Selma Lagerlöf. Att vi skulle besöka Mårbacka för första gången, tillsammans, var nog egentligen ganska självskrivet från början. Officiellt blev det när vi tog examen tillsammans. Det skulle vara vår examensresa.

Och det blev det. Denna sommaren åkte vi på vår pilgrimsfärd till Värmland och vi hade sådan stor tur att vi dels hade en värmländska i vår klass som menade att vi måste besöka Västanå Teaters Berättarlada, dels att Västanå även i år, som förra året, gav just föreställningen Nils Holgersson.

Vi var lite tveksamma. Hur kan en bok som Nils Holgersson, som befinner sig i luften två tredjedelar av berättelsen, göras på en scen? Men det skulle visa sig att Västanå Teater var ett exceptionellt begåvat teatersällskap med en fantastisk kostymdesigner och den mest otroliga scen jag har varit på. Alla försök att beskriva kommer dock falla platt, så jag nöjer mig med att säga att om ni är i Värmland på sommaren, missa inte Berättarladan.

nils2013_hakan_09

Bild från Västanå Teaters uppsättning av Nils Holgersson. Fotograf Håkan Larsson.

Dagen efter var vi och såg Mårbacka. Veckorna innan hade vi i en egen bokcirkel läst Selma Lagerlöfs barndomsskildring; Mårbacka, Ett barns memoarer och Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf. Jag tyckte kanske inte lika mycket om dem som jag tyckt om hennes andra böcker, men jag tyckte mycket om dem. Det var också speciellt att gå på den plats vi precis läst om, se med egna ögon de platser Selma Lagerlöf berättat om. Guidningen i huset var atmosfärisk. Allting var fantastiskt. Sakerna vi fick veta om Selma Lagerlöf var fantastiska, och det var saker jag inte tidigare vetat. Som att hon var socknens största arbetsgivare, med mer anställda än hon behövde för att hon ville hjälpa lokalbefolkningen. Som att hon ensam styrde över en stor gård med mycket produktion. Som att hon egentligen inte ville väljas in i Svenska Akademin men gjorde det ändå för att hon ville öppna dörrar för andra kvinnor. Som att hon snaggade sitt hår kort under tiden på lärarinneseminariet i Landskrona för den feministiska kampen. Allt detta på 1800- talet.

Ja, Selma Lagerlöf har jag alltid beundrat. Men nu mer än någonsin.

2014-07-20-0057

Ett hörn av Mårbacka.

2014-07-19-0019

Verklighetens flyglar på Ekeby Herrgård. En av dem är fantasins kavaljersflygel i Gösta Berlings saga.

Till försvar för kvinnans rättigheter

Tanken var att jag skulle gå med i Feministbibliotekets utmaning Klassiska kvinnor och läsa en bok av en klassisk kvinnlig författare i månaden, fram till Bokmässan.

Nu blev det inte riktigt så. För det första för att jag haft lite tid, för det andra för att jag fastnade Mary_Wollstonecraft_Tate_portraitrejält med min första bok i utmaningen. Inte för att den var dålig, men för att den var så tungrodd – det ganska ringa sidantalet till trots. Ändå handlar det om en bok jag länge tänkt och länge velat läsa, nämligen Mary Wollstonecrafts Till försvar för kvinnans rättigheter.

Som så många böcker om kvinnors historia och rättigheter är det här en mycket svår bok att läsa. Självklart för att dåtidens idéer, 1729, i så mångt och mycket satte kvinnan i andra rummet, men kanske ännu mer för att det finns saker som fortfarande inte har förändrats. Mary Wollstonecrafts huvudtes är att kvinnor och män båda är människor i grund och botten och borde därför ha samma rättigheter som människor. Hon menar också att den avgrund som då skilde könen åt, och som till viss del finns kvar även om den smalnat till en djup spricka, i mångt och mycket berodde på att kvinnor inte fick utbilda sig. Till försvar för kvinnans rättigheter är således ett brandtal för kvinnors rätt till utbildning och därmed till intellektuell jämlikhet med mannen.

Ibland häpnar jag. Det finns stycken i boken som kunde skrivits idag, frågor som debatteras till oändlighet än idag och tankegångar som fortfarande lever kvar. Ett exempel som återkommer och återkommer är det om att kvinnor och män inte skulle vara så fruktansvärt olika som vuxna om de inte uppfostrades på så skilda sätt. Wollstonecraft menar också att nej, kvinnors tycke för grannlåt ligger inte i generna utan i uppfostran – jag kan inte för mitt liv förstå att människor fortfarande hävdar att flickors intresse för prinsessklänningar och rosa *inte alls* beror på att de blivit inlärda ett beteende utan är ett helt naturligt, genetiskt faktum. Framförallt går hon emot Rousseau i frågan.

Rousseus påståenden, som sedan har upprepats av flera författare, att flickorna av naturen, det vill säga från födseln och oberoende av uppfostran, är förtjusta i dockor, grannlåt och pladder – är dessa alltför naiva för att egentligen förtjäna något bemötande. Att en liten flicka, som tvingas sitta i timmar och lyssna till enfaldiga barnsköterskors tomma prat eller hjälpa sin mor att göra toalett, försöker delta i samtalet är väl fullt naturligt. Och att hon härmar sin mor eller sina mostrar och fastrar och roar sig med att klä och pryda sin livlösa docka på samma sätt som de vuxna gör med henne – stackars barn! – är utan tvivel också högst naturligt.

På ett emellanåt skoningslöst sätt går Wollstonecraft emot en rad samtida manliga författare, inte bara Rousseu. Det finns alltid ett mått av bitterhet i tonen, en ironi i argumenten och en självklarhet som gör det lätt att läsa – och emellanåt även roligt. Att sedan alla åsikter kanske inte är dagsaktuella – mången gång fastnade jag i avsnitten om dygden – gör inte så fasligt mycket. Jag har stor vördnad för en kvinna som 1729 vågade sätta sig så radikalt upp mot den manliga överhögheten och lyckades skriva en bok som så tydligt målar upp grunden för hela feminismen – låt kvinnan få samma rättigheter som mannen, uppfostra barnen på lika villkor, låt alla människor ha samma värde och gör ingen skillnad mellan könen så kommer det visa sig att det inte är så stor skillnad, egentligen.

Nu hoppas jag att den här utmaningen har lossnat. Nästa bok som jag planerar att läsa är Nina Burtons Den nya kvinnostaden.

Bild härifrån.

Feministisk läsning och klassiska kvinnor

Det har ekat tomt med läsutmaningar här på bloggen den senaste tiden men nu är jag hur pepp som helst på läsutmaningar igen och därför sparkas veckans första igång nu, den andra kommer i slutet av veckan. Det är Feministbibliotekets utmaning Klassiska kvinnor jag tänker hoppa på och som går ut på att läsa böcker av klassiska kvinnliga författare fram till Bokmässan.

klassiskakvinnor2

Feministbiblioteket har också, tillsammans med Ebba Witt-Brattström, Karin Olsson, Anna Wåglund och Mia Latvala sett ut en feministisk litteraturkanon och om man läser fem böcker varav tre är från den, är man med om en utlottning av ett bokpaket. Läs mer här.

femlitt-1

Det finns många böcker i den feministiska litteraturkanonen jag tänkt läsa länge, och många jag blivit nyfiken på nu. Jag tänker inte sätta en maxgräns utan läsa så många böcker jag hinner, men min minimigräns för utmaningen kommer vara sju böcker, alltså en i månaden fram till Bokmässan. Jag tänker blanda skönlitteratur och facklitteratur, då och nu och världens länder och de böcker jag tänkt läsa (minst) är:

Till försvar för kvinnans rättigheter – Mary Wollestonecraft (1792, facklitteratur, England)
Pennskaftet – Elin Wägner (1910, skönlitteratur, Sverige)
The Feminine Mystique – Betty Friedan (1963, facklitteratur, USA)
Backlash – Susan Faludi (1980- tal, facklitteratur, USA)
En halv gul sol eller Lila hibiskus – Chimamanda Ngozi Adichie (nutid, skönlitteratur, Nigeria)
Vilda svanar – Chang Jung (1900-tal, skönlitteratur, Kina)
Den nya kvinnostaden – Nina Burton (0-nu, facklitteratur, hela världen. Visserligen inte en klassisk kvinnlig författare men likväl om klassiska kvinnor)

Jag ville gärna få med böcker både från första och andra vågens feminism och böcker som kompletterar de jag redan har i hyllan och har läst (bland andra Det andra könet, Under det rosa täcket och Hatet).  Har du tips på omistlig feministisk litteratur jag borde läsa eller har har tips på feministisk litteratur från de världsdelar jag missat (Oceanien och Sydamerika), hojta till i kommentarsfältet! Chansen finns att jag läser betydligt mer än det här.