Category Archives: Läsutmaning Norden

Boklördag special: om den nordiska läsutmaningen

I oktober startade Dantes bibliotek en nordisk läsutmaning med anledning av att temat på årets Bokmässa är nordisk litteratur – tanken var att läsa en bok från ett nordiskt land varje månad. När Dantes bibliotek la ner bloggverksamheten tog Västmanländskan över stafettpinnen och har sammanfattat läsningen varje månad. Jag tänkte berätta lite om vilka böcker jag läste, mer om nordiska favoriter kommer senare under dagen!

I november var det så dags för första boken, landet för november var Finland och boken jag läste var Sofi Oksanens Stalins kossor, en annorlunda och oerhört stark berättelse.

December månads bok tyckte jag inte alls lika mycket om, det var isländska Arnaldur Indriðasons Glasbruket och den föll mig inte i smaken. Inte heller tyckte jag särskilt mycket om den färöiska Livets sommar av Oddvør Johansen som var månadens bok i januari. Något bättre, med några stora ”men” var danska Anna Grues Judaskyssen som jag läste i februari.

Mars månad stod för utmaningens kanske bästa bok: mastodontverket Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset som utspelar sig under den norska medeltiden och som verkligen fängslade mig. Sen gick det tyvärr neråt igen, Alltid skogen av åländska Sanna Tahvanainen var inte min typ av bok – däremot älskade jag Arto Paaasalinnas Kollektivt självmord som var den andra finländska boken och lästes i maj.

Större tur med en isländsk författare hade jag när det var dags för landet igen i juni, liksom Kristin Lavransdotter är Halldór Laxness Fria män ett nobelprisbelönat mastodontverk och även om den tog lång tid att läsa var det värt det!

Landet i juli var Grönland och jag läste två böcker, Saltstoden av Ole Korneliussen var nog utmaningens bottennapp men Kalak av Kim Leine var en överraskning och verkligt bra! Väldigt bra var också Ut och stjäla hästar av Per Petterson som var utmaningens andra norska bok. Sist men inte minst lästes en till bok från Danmark nu i september och det var Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö som jag var lite kluven till men ändå tyckte om.

Det blev alltså 12 böcker lästa från de 7 nordiska länderna – alla utom Stalins kossor var skrivna av författare jag inte läst något av innan och de flesta av dem har jag velat läsa länge så det var jättekul att stifta bekantskap med dem! Två nobelpristagare blev lästa vilket också var roligt.

Sämst får nog sägas vara Saltstoden, bäst är som vanligt svårare men Kristin Lavransdotter får nog förstaplatsen framför Stalins kossor och Kollektivt självmord.

Sammanfattningsvis alltså – en väldigt rolig utmaning!

Boklördag special: Fröken Smillas känsla för snö – Peter Høeg

Idag är det Boklördag special i bloggen, med särskilt fokus på Bokmässan och nordisk litteratur. Först ut, recension!

September månad är den sista i den nordiska läsutmaningen och det var dags att göra ett återbesök till Danmark – förra gången läste jag Judaskyssen och den var både bra och dålig.

Fröken Smillas känsla för snö har jag ”tänkt” läsa länge, en sådan bok många har läst men som man aldrig kommer sig för att läsa själv. Tur då att det finns utmaningar som får en att faktiskt få tummen ur!

Det kan vara farligt att läsa kända böcker, det är lätt att skaffa sig en förhandsuppfattning eller ha för höga förväntningar – med just den här boken råkade jag nog ut för det senare snarare än det förra eftersom jag egentligen inte hade en aning vad boken handlade om. Däremot älskar jag titeln.

Vad den handlar om är livets orättvisor, klassklyftor och vad samhällets maktbalans kan göra med människor. Smilla är medelålders, lever i utkanten av samhället – vad hon gör och har gjort blir inte känt förrän långt in i historien och den enda känsla jag inledningsvis får av henne är att hon är annorlunda och väldigt svår att sätta fingret på. Därför är det också väldigt svårt att lära känna henne och jag får aldrig någon riktig sympati för hennes karaktär – kanske är det inte heller meningen.

Däremot bryr jag mig väldigt mycket om vad man kalla bokens andra huvudperson – barnet Esajas som inledningsvis faller från ett tak och dör och som, vilket läsaren förstår efterhand även det, har inlett en märklig vänskap med Smilla.

Jag tycker om hur vänskapsbanden mellan Esajas och Smilla sakta men säkert förklaras för läsaren, eftersom sorgen över att han är död hela tiden finns i bakgrunden verkar de på något sätt ännu viktigare och starkare. Men ännu mer än en vänskapsberättelse är det här en thriller och en deckare, om än en ganska långsamt berättande sådan. Smilla vill inte acceptera att Esajas död var en olyckshändelse och sätter igång en alldeles egen utredning.

Fröken Smillas känsla för snö var inte en bok jag tokälskade och den övergripande historien fångade mig aldrig. Däremot blev jag då och oerhört fängslad av Høegs språk, meningar som ibland glimrade till och hur starkt han beskriver Esajas utsatthet.

Ut och stjäla hästar – Per Petterson

Under augusti månad var det i den nordiska läsutmaningen dags att besöka Norge igen, förra norska boken var Kristin Lavransdotter och den älskade jag. Den här gången blev det norskt 1940- tal i den väldigt hajpade Ut och stjäla hästar av Per Petterson. Den berättar om Tronds liv ur två uppdelade perspektiv, sommaren 1948 när han var femton år och livet kantades av död och sorg, och nutid femtio år senare där han äntligen får sina drömmars hus: en liten stuga långt ifrån allting.

Höll hajpen? Jodå, till stor del. Jag tyckte verkligen om 1948- delarna av boken – skildringarna av Tronds lekar med grannpojken, timmerflottningen med fadern och den norska naturen är nästan magiska. Det är lätt att föreställa sig att man är där själv. När Trond på senare år blickar ännu längre tillbaka i historien, till faderns uppelevelser under andra världskriget, blir det också spännande. Flyktingar som kommer över Norge mot svenska gränsen och bönder som hjälper motståndsrörelsen gör det här till en riktig bladvändare.

Däremot tyckte jag inte om nutidsskildringen lika mycket. Det är finstämt och lite sorgligt med den ensamme mannen som bor med sin hund mitt ute i ingenstans och det blir väldigt intressant när han träffar en bekant från förr och tvingas tänka på sitt förflutna – vad ger våra handlingar för eko? – men det berör mig inte lika mycket. Däremot är språket lika vackert boken igenom och jag tycker boken är absolut läsvärd.

Andra som läst: Bokmania, Lyran, Boktoka.

Grönlandsläsning 2: Kalak

Juli månads land i den nordiska läsutmaningen var Grönland. Egentligen är Kim Leine född i Norge och uppvuxen i Danmark men bodde på Grönland i femton år och romandebuten Kalak utspelar sig på Grönland så jag tyckte ändå det var en godkänd Grönlandsbok. Jag valde att läsa denna och en till bok från en författare som är från Grönland, Saltstoden.

Att säga att Kalak är en mörk historia är egentligen bara att skrapa på ytan, under den finns så mycket ångest och desperation att det stundtals var svårt att läsa. Den kärlek och livfullhet som faktiskt också finns som små ljusglimtar, som Kims kärlek till sina barn, blir nästan dränkta i det mörker som omsluter Kims liv. Från ett instängt liv med Jehovas vittnen i Norge, genom en tid med övergrepp från sin far i Danmark och genom många år som sjuksköterska på Grönland är det svårigheter och olyckor som kantar vägen men också kärlek till ett kargt och svåråtkomligt landskap.

Just beskrivningen av Grönland, landskapet, kulturen och invånarna är fantastisk och också delvis humoristisk när det blir fel i det väldigt komplexa språket. Jag älskar beskrivningarna av iskall vinter, långa slädturer och ensamma arbetstimmar på en sjukstuga mitt ute i ingenstans. Men det finns också en betydligt mörkare del, man får som läsare ta del av Kims innersta tankar och hans förvirrade sinne när han sedermera börjar gå genom knarkmissbrukets korridorer. Kvinnor och kärlekshistorier följer på varandra i en strid ström men i en inte särskilt nyanserad bild. Jag har svårt att hålla isär dem eftersom i stort sett alla Kims flickvänner och älskarinnor har samma attribut – de är tacksamma, desperata och efterhängsna. Just bilden av huvudpersonen som en sådan kvinnotjusare är det jag har svårast att förlika mig med för jag förstår helt enkelt inte hur han kan göra flera kvinnor så förälskade att de är beredda att begå självmord – samtidigt som hans hustru är fullständigt kall inför hans otrohetsaffärer. Samtidigt ger just hans kärleksaffärer en så tydlig bild av honom själv, han kan inte knyta sig till någon.

Den här människan kan jag berätta allt för, tänker jag, känna mig fullkomligt trygg med. Ingenting är henne främmande. Jag önskar att hon ville gå sin väg.

Men Kim Leine är en så duktig berättare att jag nästan sväljer även detta, språket och historien håller mig i ett fast grepp och hur frånstötande det ibland är så är det också väldigt bra och med några få undantag också väldigt trovärdigt.

Något som är långt värre än döden väntar på mig i det klibbiga mörkret utanför telefonkioskens ljuscirkel. En mördare är mig på spåren. Han gömmer sig bakom vindstötarna, han förklär sig till regn. När han finner tiden mogen kommer han att stiga fram och ge sig till känna och med stor ömhet skära ett leende på min hals. Han kommer att hålla min hand medan jag sköljs bort av regnet. Sedan kommer han att gå ut i världen förklädd till mig. Han är min livsledsagare, min värsta fiende. Hans namn är Kim.

Köp den här.

Bokmaskenoch dagarna går  och Snowflake har också läst.

Grönlandsläsning 1: Saltstoden

Jag läste två böcker från Grönland som är månadens utmaningsland i den nordiska läsutmaningen. Saltstoden är skriven av Ole Korneliussen som är en grönländsk författare, den andra boken Kalak är skriven av en författare som bott på Grönland i många år och den recensionen kommer senare under dagen.

Berättarjaget i Saltstoden förblir anonym, läsaren får inte veta mycket om honom och fokus ligger istället på människor han möter. Han är fiskare, när hans båt har sett sin sista dag bränner han upp den och beger sig in till en stad som är lika namnlös som honom själv. Boken består av hans iakttagelser om människor han träffar på sin väg eller människor han bara ser och det är till en början delvis intressant men det tar inte lång tid innan det blir  långrandigt, fördomsfullt och ganska trist.

Boken är inte särskilt lång men jag hinner ändå tröttna ganska snart, speciellt när monologerna blir gnälligare och gnälligare ju längre sidorna framskrider. Men innan dess är det annorlunda läsning och jag gillar konceptet att man bara läser mannens del av konversationerna och aldrig får några andra röster – det ger en ibland väldigt lustig vinkel. Det här är dock ingen bok jag kommer rekommendera för det trista tar en stor överhand över det speciella.

Elina har också läst.

Fria män – Halldór Laxness

Fria män är juni månads utmaningsbok och den andra historiska romanen av mastodontmått jag ger mig på i den nordiska läsutmaningenKristin Lavransdotter var den första och den älskade jag. I Fria män är vi förflyttade till isländskt sekelskifte, i slutet på 1800- talet går Bjarturs dröm i uppfyllelse när han köper sin egen gård Sommarhus och gifter sig med Rosa. Bjartur strävar hårt efter att bli en självständig bonde och betala av sina lån, inget är för honom viktigare än att vara sin egen. Just friheten och självständigheten är den främsta tråden i historien, mycket får ge vika för Bjarturs vilja att inte stå i skuld till någon och både fru och barn offras på vägen.

Det som framförallt fängslar mig med Fria män är det otroligt vackra språket, framförallt i början när Islands karga landskap beskrivs på ett sådant sätt att det känns som att man är där själv. Mot slutet blir det tyvärr mindre intressant när landskapsbeskrivningar och fjälläventyr får stå till sidan för politiska diskussioner och väldigt mycket prat om pengar, lån och överhögheter. Just den biten fascinerar mig inte hälften så mycket som landskapsbeskrivningarna och det misär och elände som går hand i hand med Bjarturs liv.

Vad som heller aldrig riktigt lyckas fånga mig är tyvärr beskrivningen av Bjartur själv och många av personerna i hans omgivning. Han är fantastiskt oempatisk, jag får aldrig någon riktig sympati för hans i det närmaste fanatiska strävan efter skuldfrihet och självständighet – och för hur mycket han är beredd att offra för det. Men några av karaktärerna skiner lika vackert som de poetiska naturbeskrivningarna och trots att det var väldigt tung läsning som tog flera veckor i anspråk tycker jag att Fria män i det stora hela är en mycket läsvärd bok som bara tappar mig på slutet.

Köp den här eller här.

Monika, Böckerx3 och TinaO har också läst.

Kollektivt självmord – Arto Paasilinna

Finnarnas mäktigaste fiende är svårmodet, dysterheten, den bottenlösa apatin. Tungsinnet hänger ständigt över det arma folket och har under årtusendenas lopp lagt alla finnar under sig så att folksjälen har blivit melankolisk och allvarstyngd. Bedrövelsens grepp är så stadigt att många finnar ser döden som den enda räddningen. Svartsynen är en betydligt besvärligare fiende än ryssen.
Men finnarna är ett folk av kämpar. Man ger sig inte. Om och om igen reser man sig upp mot tyrannen.

Så börjar Kollektivt självmord, maj månads utmaningsbok i den nordiska läsutmaningen – det var alltså dags för Finland igen och jag valde en bok jag varit nyfiken på länge. I Kollektivt självmord samlas en grupp dystra, självmordsbenägna finländare för en sista resa där slutmålet är att störtas utför en bergsida – med buss och allt.

Tragiskt, kanske, men inte utan humor. Arto Paasalinna lyckas blanda tragikomik med allvar och få läsaren att tänka efter mitt i den allra dråpligaste händelse. Att placera en grupp självmordsbenägna karaktärer tillsammans i en buss borde inte generera någonting annat än dysterhet men faktum är att dysterhet spetsas till med både humor och självinsikt. När den misslyckade affärsmannen Rellonen och överste Kemppainen träffas mitt under deras livs svåraste stunder – just när de båda är på väg att begå självmord – föds en ganska galen idé om att samla självmordsbenägna finländare landet runt. Det visar sig att de inte är ensamma i sina självmordstankar och ganska snart har de samlat ihop ett hundratal mer eller mindre livströtta individer som alla har sin egna problem och som är beredda att lämna jordelivet.

Det blir starten på en ganska dråplig resa där ironin och satiren flödar lika frekvent som självmordstankarna och där bussen blir ett slags självinsiktens palats när den ena tragiska historien möter den andra. Hela den dråpliga historien bärs upp av Paasalinnas fantastiska språk – basen är humor och de skruvade meningarna får mig mer än en gång att skratta högt.

Kollektivt självmord var en läsupplevelse utöver det vanliga och en sällan skådad blandning av humor och tragedi. Jag rekommenderar den verkligen och jag är redan på jakt efter fler böcker av Paasalinna.

Köp den här eller här.

För fler böcker från Finland, kolla in hos Västmanländskans bokblogg i dagarna.

Halvvägs runt Norden

I oktober startade Dantes bibliotek en nordisk läsutmaning med anledning av att temat för årets Bokmässa ska vara just Norden. Nu har Dantes bibliotek bestämt sig för att sluta blogga och jag kommer verkligen sakna bloggen men samtidigt är det ju inte kul att göra något om man inte har ork eller lust.

Västmanländskans bokblogg har tagit över uppdraget att samla in recensioner från de som är med i utmaningen, kul initiativ tycker jag då det är alltid är roligare om man är fler – speciellt just nu eftersom jag läst fler dåliga än bra böcker i utmaningen och jag börjar misströsta lite. Men jag tänkte ändå slutföra utmaningen, mest eftersom jag verkligen ser fram emot de resterande böckerna men också för att jag redan läst sex stycken och det är bara fyra kvar. Jag tänkte också köra en liten halvtidsgenomgång. För den som är intresserad, här har jag skrivit vilka nordiska böcker jag läst innan utmaningen, här har jag noterat vilka jag kommer läsa under utmaningens gång och här är den planerade listan över länder. Så till vilka böcker jag läst!

I november läste jag Stalins kossor av Sofi Oksanen, i december var det deckare och Glasbruket av Arnaldur Indridason. I januari läste jag Oddvør Johansens Livets sommar, februari bjöd återigen på deckare i Anna Grues Judaskyssen. Utmaningens höjdpunkt blev i mars då jag läste Kristin Lavransdotter, senaste boken jag läste var Sanna Tahvanainens Alltid skogen. Snart är det dags att recensera majs utmaningsbok, Kollektivt självmord.

Hur går det för er?

Alltid skogen – Sanna Tahvanainen

Månadens bok i den nordiska läsutmaningen ska vara av en åländsk författare – jag valde Alltid skogen som är en sorts uppväxtskildring med Iris i blickfånget. Iris är en ung flicka som lever sitt liv genom springturerna i skogen, föräldrarnas café och umgänget med lastbilschaufförerna. Som bakgrund finns alltid skogen, i närheten och långt ifrån.

Sanna Tahvanainen har ett språk som väldigt väl beskriver de små sakerna, gräddbakelserna i caféet som blir mosiga efter några dagar, närheten till skogen och sandkornen i grustaget. Det är lätt att föreställa sig och ändå är det något som saknas, berättelsen lyckas aldrig gå under huden på mig. Den enda delen av historien som verkligen berör är berättelsen om Tomas, mobboffret som Iris ser varje dag på bussen men som hon inte vågar hjälpa.

Det var intressant att läsa en bok av en åländsk författare, jag har tidigare bara läst en. Men Alltid skogen var inte min typ av bok, inte heller var det en bok som verkligen fängslade mig. Det hade behövts mycket mer.

Kristin Lavransdotter – Sigrid Undset

Kristin Lavransdotter är samlingsnamnet på Sigrid Undsets trilogi om det medeltida Norge och framförallt om Kristins uppväxt och liv där. Jag läste de tre böckerna i en samlingsvolym som månadsbok i den nordiska läsutmaningen, jag kommer här recensera alla tre och berätta lite om handlingen i varje bok – men det förekommer inga större spoilers.

I första delen, Brudkronan, är Kristin ung och oförvägen och bor gott tillsammans med sin familj på Jörundgård. Ganska snart blir hon trolovad med Simon Andresson, men just som fästningsölet planeras träffar Kristin Erlend Nikulausson och blir handlöst förälskad.

Året är 1306 när berättelsen tar sin början och fantastiskt väl lyckas Sigrid Undset just med att få läsaren att känna sig som hemma i en tid som ligger långt ifrån vår. Seder och bruk, miljö, personporträtt och tal är så levande och så målande att det är svårt att tänka sig att allting inte har hänt på riktigt. Det är lätt att se allting framför sig, speciellt bidrar det ålderdomliga språket till känslan och även om jag läser långsamt – för att verkligen ta in allting – så älskar jag det.

I andra boken, Husfrun, är Kristin äldre och första bokens vedermödor har definitivt satt sina spår. Samtidigt som språk och stämning är ungefär desamma som i första boken märks ändå en betydlig skillnad hos Kristin själv – mycket av det barnsliga och en del av den levande fantasin har fått stiga åt sidan för en vuxenhet som känns för tidigt intryckt i en ung flicka. Kanske det är därför Kristins beslut inte alltid verkar vara de rätta och kanske är det därför hon ibland känns långsint som synden.

Men levande, det är berättelsen fortfarande och dessutom ännu bättre än första boken – kanske för att Husfrun väver ut sina berättartrådar långt utanför godsets gränser. Mycket mer än i Brudkronan berättas det om fränder och grannar, om Kristins systers liv och om hennes föräldrar. Jag gillar den djupare inblicken i norskt medeltida liv och framförallt gillar jag att få ett vidare perspektiv. Det blir aldrig för många personer att hålla reda på och alltid är ändå Kristin den röda tråden – men att få berättat även om andra personers liv är en stor tillgång.

Bättre och bättre blir det alltså och allra mest älskar jag den sista boken – Korset. Sigrid Undset har totalt fått mig i sitt våld med sin färgstarka, vackra och sorgliga berättelse – jag lider med karaktärerna när de har sorg, jag ler åt dem när de är lyckliga och jag grämer mig något otroligt över hur fel det kan bli över bara några missuppfattningar.

Luras inte av att boken beskrivs som en kärleksroman för den är mycket mer än så. Den är ett fantastiskt kvinnoporträtt och en ofattbart levande historisk roman. Kristin Lavransdotter och hennes familj, vänner och ovänner är så väl tecknade att de tycks andas och själva göra avtryck på berättelsens sidor. Jag kommer ha mycket svårt att glömma dem och även om den ibland framkallade tårar så älskade jag varenda del av historien.

bokmania berättar också om Kristin Lavransdotter.