Erebos – Ursula Poznanski

Erebos är ett dataspel som cirkulerar på Nicks skola, några är utvalda och andra inte. Reglerna är tydliga. Du har bara en chans att spela Erebos. Du måste vara ensam när du spelar och du får inte tala med någon om spelet. Den som bryter mot reglerna eller inte utför sina uppdrag åker ut och kan inte spela igen. Men det är något konstigt med uppdragen spelet ger. De utspelar sig inte i den virtuella världen…

Mer tänker jag inte avslöja, för det är mycket mer spännande att själv ta reda på den oerhört spännande handlingen i Erebos och allra bäst blir det om du börjar med att lösa en inledande gåta på Erebos the game. Missa det inte, för det är en riktigt kul grej, det är snyggt gjort och det gör boken ännu mer spännande. Dessutom får du en liten present på slutet.

Själva boken sträckläste jag till långt inpå natten och hoppade till vid minsta ljud. Jag var helt uppslukad av dataspelet och dess finurligheter, av Nick och Emily och Victor och de andra karaktärerna. Förutom att det är spännande så man nästan vill bläddra fortare än man egentligen läser är det också riktigt läskigt på sina ställen. Det är ingen skräckroman, långt ifrån, men jag tycker det är nog så äckligt att tänka sig hur långt tekniken kan gå i framtiden och hur påverkade vi kan bli av dataspel. Flera gånger kan jag inte låta bli att känna ganska många kalla kårar längs ryggraden.

Spelet, då. Är det trovärdigt? Jag är ingen dataspelsnörd längre men jag har varit, när jag var i femtonårsåldern (för ungefär tio år sedan) satt jag dagarna i ända och spelade Warcraft och Warcraft II med min bror och jag spelar fortfarande gärna och ofta även om det inte tar upp lika mycket tid som läsningen. Jag tycker Ursula Ponzanski lyckas med konststycket att göra Erebos till ett trovärdigt spel utan att för den skull trycka in alltför många nördspelstermer. Är man spelnörd så känner man igen mycket av stämningen i spel som Warcraft, Baldurs gate och Oblivion, men du behöver absolut inte vara det för att läsa Erebos, den handlar om mycket mer än bara spelet – vänskapsband, kärlek, skolan, föräldrar – och jag kan mycket väl tänka mig att ungdomar som inte brukar läsa mycket kommer tycka om den.

Erebos ges officiellt ut den 19 september. Missa den inte! Köp den här, här eller här.

Boktokig har också läst.

Opal, 2011.

Inbjudan till de våghalsiga – Dorothee Elmiger

Det är med blandade känslor jag läst ut Inbjudan till de våghalsiga. Den är kort, bara 125 sidor, och lyckas klämma in både mycket och lite på de få sidantalen. Lite för att berättelsen känns oavslutad och för att den kunnat fortsätta, och mycket för att det ändå händer en hel del, både värdsligt och inuti huvudpersonerna.

Margarete Stein är berättaren i en historia om hur hon och hennes syster Fritzi, bosatta i en öde kolgruvestad som förstörts av bränder i gruvorna, upptäcker att det förr flöt en flod genom staden. Att hitta den igen skulle kunna återuppliva staden och Margarete söker i böcker, medan Fritzi söker utomhus.

Inbjudan till de våghalsiga är skriven på ett ganska annorlunda vis. Precis som Metta på Böckerx3 reflekterar över är det ganska mycket kast mellan högt och lågt, mellan faktautsvävningar som kanske inte är så intressanta utan som man nästan vill skumma förbi, och glimtar av poesi som verkligen glöder.

Det enda land jag någonsin känt till. Detta var numera de deserterades land, vi föddes till desertörer på dessa breddgrader som övergivits av alla goda själar.

Jag tycker om det. Egentligen tror jag inte berättelsen hade kunnat vara mycket längre för den tjänar verkligen på det kompakta formatet, de faktautläggningar Margarete ägnar sig åt kunde nog blivit långtråkiga i längden.

Framförallt tycker jag om hur systrarnas nuvarande liv är så tätt sammanbundet med historia och minnen, och med ord. Floden som Margerete letar efter, han den verkligen funnits om ingen minns den? Eller vågar de inte minnas? Även kända berättare, som Ernst Hemingway, tar plats i Margaretes tankeflöde och binder ihop historien och nuet med orden på ännu ett vis.

Sedan satt Ernst Thal i sitt kök och skrev. Allt det som bjöd motstånd verkade han vilja övervinna med sin vänstra hand, den som höll i blyertspennan, genom att med den trycka in orden djupare och djupare i papperet.

Ibland verkar floden de letar efter inte alls vara en flod utan bara en symbol för förlorade tider, tider som varit och inte kommer igen och som också är förbjudet att tala om och glöms bort om vi inte drar fram de i ljuset. I vissa ord och meningar framkommer det hur ogärna människorna vill prata om floden, och hur stramt livet verkar vara – jag reagerade inte först på att H. Stein är systrarnas far eftersom de faktiskt berättar om honom just som inspektör H. Stein.

Inbjudan till de våghalsiga är, återigen, en annorlunda liten bok som inte tog så lång tid att läsa men som gav en ganska mycket att fundera över. Jag tyckte om den.

Och det var verkligen så: Jag kände hur jag faktiskt förlorade förståndet, det kretsade en stund ovanför mig och lämnade mitt huvud alldeles tomt och tyst. En skata flög iväg med det. (—) Vi måste, sa hon, vara klara över att det bara är med hänvisning till en realitet som man kan tala om vansinne – att vansinnet bara existerar i avvikelsen från denna realitet.

Kabusa böcker, 2011

Inbjudan till de våghalsiga – Dorothee Elmiger

Det är med blandade känslor jag läst ut Inbjudan till de våghalsiga. Den är kort, bara 125 sidor, och lyckas klämma in både mycket och lite på de få sidantalen. Lite för att berättelsen känns oavslutad och för att den kunnat fortsätta, och mycket för att det ändå händer en hel del, både värdsligt och inuti huvudpersonerna.

Margarete Stein är berättaren i en historia om hur hon och hennes syster Fritzi, bosatta i en öde kolgruvestad som förstörts av bränder i gruvorna, upptäcker att det förr flöt en flod genom staden. Att hitta den igen skulle kunna återuppliva staden och Margarete söker i böcker, medan Fritzi söker utomhus.

Inbjudan till de våghalsiga är skriven på ett ganska annorlunda vis. Precis som Metta på Böckerx3 reflekterar över är det ganska mycket kast mellan högt och lågt, mellan faktautsvävningar som kanske inte är så intressanta utan som man nästan vill skumma förbi, och glimtar av poesi som verkligen glöder.

Det enda land jag någonsin känt till. Detta var numera de deserterades land, vi föddes till desertörer på dessa breddgrader som övergivits av alla goda själar.

Jag tycker om det. Egentligen tror jag inte berättelsen hade kunnat vara mycket längre för den tjänar verkligen på det kompakta formatet, de faktautläggningar Margarete ägnar sig åt kunde nog blivit långtråkiga i längden.

Framförallt tycker jag om hur systrarnas nuvarande liv är så tätt sammanbundet med historia och minnen, och med ord. Floden som Margerete letar efter, han den verkligen funnits om ingen minns den? Eller vågar de inte minnas? Även kända berättare, som Ernst Hemingway, tar plats i Margaretes tankeflöde och binder ihop historien och nuet med orden på ännu ett vis.

Sedan satt Ernst Thal i sitt kök och skrev. Allt det som bjöd motstånd verkade han vilja övervinna med sin vänstra hand, den som höll i blyertspennan, genom att med den trycka in orden djupare och djupare i papperet.

Ibland verkar floden de letar efter inte alls vara en flod utan bara en symbol för förlorade tider, tider som varit och inte kommer igen och som också är förbjudet att tala om och glöms bort om vi inte drar fram de i ljuset. I vissa ord och meningar framkommer det hur ogärna människorna vill prata om floden, och hur stramt livet verkar vara – jag reagerade inte först på att H. Stein är systrarnas far eftersom de faktiskt berättar om honom just som inspektör H. Stein.

Inbjudan till de våghalsiga är, återigen, en annorlunda liten bok som inte tog så lång tid att läsa men som gav en ganska mycket att fundera över. Jag tyckte om den.

Och det var verkligen så: Jag kände hur jag faktiskt förlorade förståndet, det kretsade en stund ovanför mig och lämnade mitt huvud alldeles tomt och tyst. En skata flög iväg med det. (—) Vi måste, sa hon, vara klara över att det bara är med hänvisning till en realitet som man kan tala om vansinne – att vansinnet bara existerar i avvikelsen från denna realitet.

Kabusa böcker, 2011

Halvvägs i tyskautmaningen

Ungefär  halvvägs i utmaningen att läsa tyskspråkig litteratur i samband med temat Tre länder ett språk inför Bokmässan 2011, tycker jag att jag kan ge mig själv godkänt. Jag har läst fem av de böcker jag satt upp på listan, och fyra utöver det. Jag har sex böcker kvar på min lista, och det känns inte som en omöjlighet att klara av innan september.

Böckerna på min läslista: (länkar till recensioner på de böcker jag läst)

Parfymen – Patrik Süskind
Buddenbrocks –
Thomas Mann
Älskarinnorna
Elfriede Jelinek
Samlade dikter – Nelly Sachs
Den unge Werthers lidanden –
Johann Wolfgang von Goethe
På västfronten intet nytt –
Erich Maria Remarque
I skuggan av min bror
Uwe Timm
Upptäckten av currywursten –
Uwe Timm
Reckless
Cornelia Funke
Tjuvarnas herre
Cornelia Funke
Golem –
Gustav Meyrink

Dessutom har jag läst:

DrakryttarenCornelia Funke
Igraine den modigaCornelia Funke
Ingen fara – Selma Mahlknecht
Cap Esterel – Tanja Langer

Hjärtdjur – Herta Müller


Jag önskade att kapten Pjele skulle vara tvungen att bära på en säck med alla sina döda. Att hans nyklippta hår skulle lukta nyklippt kyrkogård, när han satt hos frisören. Att hans brott skulle stinka, när han på kvällen satte sig vid bordet bredvid sitt barnbarn. Att detta barn skulle äcklas av fingrarna som gav det kakorna.

Herta Müller berättar på ett väldigt intrikat och sanslöst vackert språk hur det var att leva i Rumänien under Ceausescus styre. Det är svårt att följa med och svårt att tyda alla metaforer som staplas på varandra, jag tvingar mig själv att läsa långsamt för att inte missa något men ändå slår jag ihop boken med tanken att jag måste läsa den igen någon gång. Det är framförallt sättet hon blandar det höga och låga, det rättframma och poetiska och långa och korta meningar som slår mig. Det är ibland svårt att läsa men det är vackert, och det är gripande.

Mina tår stack ut under sängen vid fotändan. På min mage låg hönsplågan. Klänningen på stolen förvandlades till en drunknad kvinna. Jag var tvungen att ta bort den. Strumpbyxorna hängde som avskurna ben från stolsrygen.

I mörkret hade jag legat i en säck. I den med skärpet, i den med fönstret. Och i den med stenarna som inte blev min.

Språket fastnar på karaktärerna, på både bra och dåliga sätt. Ibland tar språket över karaktärerna och de försvinner, men oftare känner jag igen dem genom språket, de talar till läsaren istället för rätt ut i luften.

Jag var rädd att mina händer skulle slå henne i ansiktet.

Jag har alltid varit förtjust i symbolik. Jag tycker om när betydelser ibland ligger gömda, för det betyder att författaren litar på att läsaren förstår och inte bara ser, det känns mer förtroligt och det ger ofta symbolen ifråga – eller det symbolen står för – större betydelse och genomslagskraft. Men ibland är jag inte riktigt säker på att jag helt och hållet förstår allting i Hjärtdjur, alla symboler, liknelser och associationer som dyker upp. För mig är det verkligen trög och långsam läsning, och jag tror att jag måste läsa om boken någon gång. Jag hade gärna velat läsa mer av Herta Müller, men det känns som att man i sådana fall måste har rejält med tid och ro.

Mitt hjärta har bråkat, sade hon.

Tjuvarnas Herre – Cornelia Funke

Tjuvarnas Herre är den sjunde boken jag läser av Cornelia Funke och den första som helt och hållet utspelar sig i våran värld och inte i en parallell- eller sagovärld. Men den är verkligen inte sämre för det, de lustiga karaktärer som kännetecknar Cornelia Funke finns här också och jag tycker lika mycket om dem eller avksyr dem som jag brukar göra.

Bo och Prosper är föräldalösa och när den äldre Prosper ska placeras ut på internatskola och den yngre Bo ska tas om hand av en elak moster, bestämmer de sig för att rymma istället. Målet är Venedig, en stad deras mamma alltid berättade om och när berättelsen börjar har de precis kommit dit. De gömmer tillsammans med ett gäng barn och rymlingar ledde av Tjuvarnas Herre – en ung pojke vid namn Scipio. Bo och Prospers moster letar efter Bo och anlitar privatdetektiven Victor, men att få reda på ett gäng smarta rackarungar visar sig inte bli det allra lättaste, och Scipio visar sig heller inte vara riktigt den han utger sig för att vara.

Allra mest tycker jag om Cornelia Funke när hon skriver om fantasy, men Tjuvarnas Herre är ändå en väldigt bra ungdomsbok. Den lyckas med att påvisa vad som är rätt och fel utan några moralpredikningar och pekpinnar, och det gillar jag. Däremot vet jag inte om jag tycker om det enda magi-inslag som finns, redan från början verkar det som en bok helt utan magi och den lilla snutten magi känns nästan felplacerad.

Opal, 2002.

Igraine den modiga – Cornelia Funke

Igraine den modiga är den första bok jag läst av Cornelia Funke som riktar sig till yngre barn, 7-9 års åldern skulle jag tro. Men som sådan rekommenderar jag den för själv hade jag förmodligen tyckt om  boken i den åldern.

Igraine bor tillsammans med sina föräldrar Melisande och Sir Lamorak, som är magiker, och sin bror Albert på slottet Bibernell. En dag hotas slottet av den onde Gilgalad, som vill åt de talande magiska böckerna som finns på slottet.

Som alltid i Cornelia Funkes böcker finns det små lustigheter jag tycker om, de talande böckerna är en och att vattengraven är fylld av vattenormar som lärt Igraine att simma är en. Det roliga är också med vilken självklarhet de talande böckerna och de magiska stenlejonen tar plats. Det är inte alls konstigt att de finns där.

Trollformelböckerna reste sig motvilligt och klättrade på den smala stegen upp till hyllorna. Där lutade de sig mot varandra, slöt ögonen och snarkade ikapp redan i nästa ögonblick. Även för trollformelböcker är trolleri en ansträngande sak.

Även om boken riktar sig till barn tycker jag det är roligt med alla namn som dyker upp från mytologier och andra barnböcker, Igraine var i den keltiska mytologin moder till Morgan Le Fay och Kung Arthur, Gil-galad var en alvkonung i Tolkiens Silmarillion och Melisande är en vattennymf i Eva Ibbotsons Hemligheten på perrong 13.

Opal, 2007.

Dagens författartips – Cornelia Funke

Cornelia Funke, född 1958, är en av Tysklands mest kända barnboksförfattarinnor, som faktiskt började sin bana inte som författare utan som illustratör. Hon gav ut sin första bok 2002 men har sedan dess varit produktiv och hunnit med 17 böcker. Jag har läst fem av dem och fler kommer det bli, för jag älskar den sagovärld hon målar upp i sina böcker. Oftast befolkas de av älvor, drakar och andra sagoväsen man vet om eller aldrig har hört talas om. En av dem, Bläckhjärta, har också blivit en väldigt bra film.

I höst gästar Cornelia Funke Bokmässan, vilket bara är ännu ett skäl till att jag ser fram emot den så mycket!

De här är de böcker Cornelia Funke har skrivit. Jag har länkat till mina recensioner på de böcker jag läst:

  • Tjuvarnas herre 2002
  • Lille varulven 2003
  • Ett spöke för mycket 2003
  • Riddaren utan namn 2003
  • Molly och alla havens skräck 2003
  • Hästtjuven 2004
  • Allra bästa kompisar 2004
  • Spökjägarna får det hett om öronen 2004
  • Bläckhjärta 2004
  • Drakryttaren 2005
  • Mick och Mo i världsrymden 2006
  • Mick och Mo i vilda västern 2006
  • Spökjägarna och den blodiga baronessan 2006
  • Bläckmagi 2006
  • Fjäderklubben 2007
  • Igraine den modiga 2007
  • När tomten föll ner från himlen 2007
  • Fjäderklubben på klassresa 2008
  • Bläckdöd 2008
  • Rör inte Mississippi 2009
  • Fjäderklubben – Räven kommer! 2009
  • Reckless 2010(Bild och information från Corneliafunkefans.com)
  • Boklördag: Drakryttaren – Cornelia Funke

    Drakryttaren är den femte boken av Cornelia Funke jag läser och faktiskt blir jag bara mer och mer förtjust i hennes historier och berättelser ju mer jag läser. Hon har en otrolig fantasi och det är allra bästa är att stifta bekantskap med alla de älvor, drakar, dvärgar, trollkarlar – ja, you name it, som finns i hennes värld.

    Drakryttaren är inget undantag. Av de böcker jag läst så är denna den bok som kanske mest passar för yngre läsare, men det fina i kråksången är att jag också älskar den, ändå. Berättelsen börjar i en värld där människorna skuffat undan sagodjuren till ensamma bergskedjor och övergivna borgar och där de inte längre tror på deras existens. Det är en sorglig bild som målas upp, och vi får lära känna draken Lung och hans följeslagare, kobolden Svavelfäll samt de andra drakar de lever med när människorna hotar att driva ur dem ur en de sista tillflyktsorter de har. Lung och Svavelfäll tvingas ge sig ut på en resa för att söka Himlens rand, som sägs vara drakarnas sista fristad.

    Det är verkligen talande hur sagodjuren tvingas fly för att människorna breder ut sig mer och mer på kartan, och även hur sagoväsen man inte längre tror på, blir till sten. Även om det finns en ond drake också, Nässelbrand, är det människan som är den stora skurken och det är sorgligt när man tänker på hur väl det stämmer överens med verkligheten.

    Men det är också en fin historia, och spännande. Jag tror som sagt den är tänkt för ännu yngre läsare än till Bläcktrilogin och Reckless men jag tycker väldigt mycket om den ändå.