Category Archives: Mytserien

The weight of the world

Det finns ett avsnitt ur säsong fem i Buffy the Vampire Slayer som heter The Weight of the World. På något sätt påminner mig läsningen av Jeanette Wintersons Weight om just det avsnittet.

Men låt oss backa lite.

När vi nyligen var i Grekland, närmare bestämt på Rhodos läste jag Eva Hedéns Grekiska sagor, en bok som stått länge i min bokhylla och som jag bara använt som uppslagsverk, för att jag har varit intresserad av grekisk mytologi sen tredje klass och mer än väl känner till den. Men Rhodosresan kändes som en ypperlig tidpunkt att läsa om den och det gjorde jag.

Jag tror inte det spelar någon roll hur många gånger en läser om myterna om Zeus, Poseidon, Hera, Hades, Demeter, Apollon och så vidare för de är lika spännande varje gång. Fantasifullheten är verkligen fantastisk och att det fanns en så stark tilltro till de – många gånger absurda bortom förstånd – berättelserna fascinerar mig.

Likaså är jag otroligt fängslad av projektet Mytserien, där kända författare skapar sin egen version av en myt eller mytisk person. De böcker jag har läst har många gånger varit oerhört fria tolkningar, men ändå finns oftast temat från myten kvar. På Rhodos läste jag också Jeanette Wintersons Weight, som förutom att vara skriven av en författare jag verkligen vill läsa mer av, också är en tolkning av Atlas- och Heraklesmyten. Atlas, som bokstavligt talat bär världen på sina axlar, blir tillfälligt befriad av Herakles för att Herakles vill att Atlas hämtar Hesperidernas guldäpplen åt honom.

IMG_4799

Precis som de flesta gudasagor, hur absurda de än är, säger de nästan lika mycket om mänskligheten som om gudarna. Gudasagor är nu en gång mänsklighetens försök att förklara sig själva och sin verklighet och i Weight ryms avund, kärlek, hat, ärelystnad och girighet lika mycket som fantasi. Det är helt enkelt mänskligheten som ryms. Intressant är att gudarna, hur mäktiga de än verkar vara, ändå fylls med en rädsla för mänskligheten och det dödliga. Enligt kristen tro blev människorna förvisade från Eden för att ha försökt tillskansa sig gudlig kunskap, i grekisk mytologi är det Prometheus som blir straffad för att ha tagit gudarnas gåva elden till människorna. Atlas blir straffad för att ha krigat mot Olympen och tvingas bära världen på sina axlar. I sitt eviga straff betraktar han mänskligheten och vad han många gånger ser att det inte är så stor skillnad på gudar och människor som en kan förledas att tro.

I The Weight of the world verkar hela världens öde ligga på Buffys axlar. Igen. Det här är det enda avsnittet där rollen som dråpare och räddare av världen verkar bli för mycket för Buffy. Varför? Det mänskliga i kärleken. Det här avsnittet tyngs också av frågan om gudar och människor och även här suddas gränsen ut. Det är ett verkligt fantastiskt avsnitt, ett av mina favoriter i serien, och det väcker också frågan om ondska, skuld och uppoffring. Stora frågor, egentligen utan svar. Men kanske är det därför vi så ofta ställer dem i fiktionen?

Jag älskar att Jeanette Winterson, liksom Phillip Pullman och Margaret Atwood, tolkar berättelsen på ett helt nytt sätt och ger den nya dimensioner. Jag kan inte hjälpa att jag fnissade lite åt Herakles självgodhet men för slutkapitlet kände jag verklig förundran. Jeanette Winterson, liksom Margaret Atwood, stiger högre och högre på min stjärnhimmel för varje ny bok jag läser av dem.

Två små böcker med stora historier

För att komma ikapp med recenserandet i bloggen blir det nu en dubbelrecension. Under hösten har jag, ovanligt nog, läst två faktaböcker i mindre format och jag tänkte skriva lite kort om båda.

Myternas historia är en del i Mytserie-projektet där mer eller mindre kända författare skriver om myter på sitt eget sätt. Det här är en slags introduktion till serien, en översikt mer än ett djuplodande verk. Det är en väldigt kort och väldigt liten bok och jag hade nog förväntat mig en tegelsten à la mitt finfina uppslagsverk om myter och sagor – originaltiteln A short history of myth säger betydligt mer.

Med de förväntningarna krossade började jag lite tveksamt läsa Myternas historia och det är en väldigt kort och väldigt elementär genomgång – den är dock inte mindre intressant för det. Åtminstone inte om du, som jag, tycker det här med myter är kul. Jag läste i boken då och då och även om jag kände till det mesta var det ändå kul att läsa.

Vad som är intressant är att Karen Armstrong inte delar upp myterna i länder utan i tid och hon sätter in dem även i ett verkligt historiskt perspektiv. Språket kanske är en smula torrt emellanåt, desto mer förvånad blev jag när det sista kapitlet visar sig vara en essäistisk – och ganska brinnande – framställning om myters och böckers betydelse idag. Det är bland det mest intressanta med hela boken.

Den andra faktaboken jag läst i höst hör faktiskt till vår kurslitteratur, jag hade inte tänkt göra det till en vana att recensera kurslitteraturen men Google- koden har det skrivits om lite här och var i bloggvärlden ändå och det är faktiskt inte all kurslitteratur jag läser från pärm till pärm en tråkig torsdagskväll.

Google-koden är väldigt lättläst. Den är också himla intressant, inte bara för att läsaren får en inblick i Google-världen och historien och den galna miljö arbetsplatsen verkar vara, utan kanske främst för att den belyser en hel del punkter som den vanlige Google-användaren (inklusive undertecknad) inte har tänkt på.

Som maktfrågan, exempelvis. Vem har makten, vad gör de med den och vem är det egentligen som styr? Vad betyder alla klick vi gör och hur lagras de? Många frågor, en del försöker Andreas Ekström svara på och en del lämnas till läsarens beaktande. Vi diskuterade boken en hel del i klassen och jag tror att de flesta gillade den. Lättläst, välskriven och intressant!

Baba Jaga la ett ägg – Dubravka Ugresic

Ibland hittar man böcker som man inte alls hade tänkt läsa från början, ibland känns det nästan som att de hittar en själv istället. Jag läser Mytserien och som tredje bok hittade Baba Jaga la ett ägg hem till mig, jag tror nästan den gjorde det av sig själv för jag hade egentligen inte planerat att läsa den just nu.

Och tur var väl det. För jag älskar den. Jag älskar hur Dubravka Ugresic låter de gamla gummorna, tanterna med nedhasade sockar och felknäppt blus, de äldre damerna som vi låter blicken vandra över men aldrig riktigt ser, ta en betydande plats i historien och fångas i rampljuset som i ett direkt nedstigande led av Baba Jaga- myten.

Baba Jaga är en vanligt förekommande gestalt i den östeuropeiska mytologin, en mångfacetterad kvinna som ibland enbart reduceras till att vara en häxa som äter barn. Inte bara ger Ugresic en målande bild av en komplicerad mytologisk figur, hon ger också en vass tunga åt alla de kvinnor som genom århundradena liksom Baba Jaga reducerats till häxor, stampats på eller blivit förbisedda.

Baba Jaga stöps i många gestalter. I första delen finns hon som en åldrande gumma i Zagreb med ett renlevnadspatos och en dotters komplicerade relation till sin mamma. I andra delen är hon utspridd till tre olika kvinnor som tillsammans reser till ett lyxspa i Tjeckien. Den andra berättelsen är betydligt mer absurd än den första och karaktärernas attribut kan ibland verka helt uppåt väggarna –  men ändå finns det alltid något vackert som upphäver det märkliga och framförallt finns Ugresics fantastiska språk som med lätt hand leder läsaren genom berättelsen alla konstiga kurvor och humoristiska böjelser.

För det är roligt. Men det är också vackert, värdigt, hemskt och sorgligt. Men det kanske framförallt är insiktsfullt – jag som ändå läst väldigt mycket mythistoria hade inte en fjärdedel av kunskapen om Baba Jaga som framförallt ges i den avslutande faktadelen. Det är oerhört intressant, spännande och målande – jag älskar bilden av Baba Jaga som far fram i sin mortel och av kvinnor världen över som höjer sina svärd och ger tillbaka åt förtryckarna.

Men mest av allt älskar jag nog den rasande avslutningen där bokens faktadel kopplas ihop med den skönlitterära på ett underbart metafiktivt sätt och där historiens alla förtryckta kvinnor får ta en plats i ett brandtal utan dess like – det är underbart, fantastiskt och omvälvande.

Köp den här eller här.

Bokmania och Snowflake har också läst.

Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren – Phillip Pullman

För något år sedan blev jag intresserad av att läsa alla böckerna som skrivits i Mytserien, ett projekt där författare skriver om myter till sina egna historier. Den första boken jag läste var Margaret Atwoods Penelopiaden, den andra är Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Phillip Pullman.

Myter har alltid fascinerat mig, jag har ett stort antal sagoböcker och böcker om mytologi i hyllan och jag gillar projektet att skriva om kända myter. Penelopiaden är en fantastisk bok där Atwood verkligen ger läsaren en spark i magen.

Den godhjärtade Jesus… går lite mer försiktigt fram. Precis som Atwood har Pullman en ganska kritisk underton men den är betydligt mer subtil – Pullmans språk är också mer återhållsamt och till synes väldigt enkelt skrivet. Pullman följer Nya testamentets texter om Jesus nästan ordagrant, skillnaden är att Jesus har en tvillingbror som heter Kristus och som ända sedan födseln har varit den svagare och fått stå i skymundan till förmån för Jesus.

När Jesus börjar göra mirakel får Kristus uppdraget av en främling att dokumentera Jesus liv och gärningar – och att skarva när så behövs för att eftervärlden ska få något att tro på. Enligt främlingen är Jesus historien men Kristus är sanningen, och på så vis blir mirakel inskrivna i Bibeln som egentligen var vanliga händelser.

Kritiken kanske är subtil men den finns där och det ger läsaren mycket att fundera på. Pullman ställer också många frågor som kanske egentligen inte går att svara på, om vad som egentligen är sanning och historia, vad som är tro och hur långt man kan gå för den.

Jag tycker verkligen om Pullmans bok och att han lämnar så mycket till läsaren att fundera över. Samtidigt är det särskilt inte stor skillnad mot Bibeln rent textmässigt och det är en ganska vindlande väg mellan kopiering och intressant samhällskritik Pullman vandrar. Det är mycket skickligt att låna så mycket text och ändå göra den till sin egen med väldigt små förändringar.

Fiktiviteter och Snowflake har också läst.

(PS. Den finns på Bokrean! Förhandsboka den här eller här.)

Nytt år och nya bokäventyr!

Godmorgon och gott nytt år (igen)!

Hoppas er start på året var riktigt bra, själv jobbar jag under dagen men blir ledig i veckan istället och då ska jag försöka läsa Strändernas svall som jag helt ärligt inte riktigt kommit in i ännu.

Under året ska jag fortsätta läsa hyllvärmare, Strändernas svall är sista boken i den första omgången av projekt Kill hyllvärmare. Jag har läst Pappa Långben och Unga kvinnor och efter Strändernas svall ska jag hitta tre till hyllvärmare tänkte jag eftersom det fungerade himla bra, samma upplägg som instiftaren Ord och inga visor har.

Jag ska faktiskt kombinera projekt Kill hyllvärmare med Mytserie-utmaningen som jag inte lyckades uppfylla alls under förra året (final count: 0 böcker) men som jag faktiskt verkligen vill ta tag i. Jag har Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren som dammsamlare i bokhyllan och den ska med i nästa omgång!

Årets sista bokutmaning blir Nordisk litteratur som påbörjades redan i november och kommer hålla på fram till Bokmässan. Det är en ganska lagom utmaning, en bok i månaden ska nog gå att hålla och även de böckerna är jag väldigt nyfiken på!

Jag tror det blir nog med utmaningar, resten av året ska jag bara läsa det jag har lust med och det är ett löfte!

Har ni några läsutmaningar för det nya året?

Nygamla utmaningar (eller, utvärdering av årets nyårslöften…)

Jag brukar ju vara den som inte ger nyårslöften och i år bevisades det varför. Jag hade nämligen totalt glömt bort att jag faktiskt hade tre nyårslöften – eller jag kallade dem nyårsmål men same shit, liksom – för i år. I årets förmodligen första Tematrio lovade jag dyrt och heligt (nåja) att läsa olästa böcker i hyllan, att läsa Mytserien och att läsa tyskspråkig litteratur. Den senaste lyckades jag ganska bra med, den andra gick väl åt pipsvängen till men den första har jag åtminstone börjat med. Eller, jag har ju faktiskt inte läst några hyllvärmare än men jag har hoppat på Ord och inga visor-Jessicas projekt Kill hyllvärmare och i december ska det blir slag i saken också.

Idag pratar Fiktiviteter om Mytserien, hon har nyligen läst den underbara Penelopiaden av Margaret Atwood och det är ungefär så långt jag kommit med Mytserien också. Nu tänkte jag dock sammanföra löfte 1 och löfte 2 och läsa Phillip Pullmans Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren som ingår i Mytserien och som jag har oläst i bokhyllan sen ett år tillbaka. Två flugor i en smäll, kan man säga.

Sedan tänkte jag fortsätta läsa både mytserie och hyllvärmare, det blir nog en upprepning av förra årets nyårsmål (om det nu blir några överhuvudtaget).

Har du läst några böcker i mytserien? Vilka får man inte missa?

Årets första tematrio om nyårslöften

Lyrans första Tematrio för det här året handlar om vilka löften – eller mål – vi har för det nya året. Jag tror egentligen inte på nyårslöften utan lovar saker när jag känner för det men nyårsmål, det kan jag gärna gå med på. Så här är tre nyårsmål för mig:

1. Det första nyårsmålet är en upprepning från förra året, jag ska inte bara köpa nya böcker och ställa in dem i hyllan utan läsa dem också, och framförallt läsa det dryga tjugotal böcker som står olästa i hyllan nu.

2. Mitt andra nyårsmål är att läsa fler böcker i Mytserien, jag har ännu bara läst Penelopiaden men jag är sjukt nyfiken på alla andra och ska försöka läsa minst fem stycken till i år.

3. Det tredje och sista nyårsmålet blir att läsa alla böcker jag satt upp på min tyskspråkiga läslista. Visserligen blir det översatt till svenska för min tyska är mer än knapphändig, faktiskt i det närmaste obefintlig, men jag hoppas på många bra läsupplevelser ändå!

Penelopiaden – Margaret Atwood

Penelopiaden ingår i Mytserien och är vad man skulle kunna kalla en feministisk version av Odysséen, en berättelse om händelserna under och efter det trojanska kriget ur Penelopes synvinkel. Penelope berättar om vad som egentligen hände när Odysseus blev hennes make, hur hon väntade på hans återkomst i tjugo år och hur hon överlistade de hundratals friare som kommit till Ithaka för att be om hennes hand när alla trodde att Odysseus aldrig skulle återvända.

Margaret Atwood har tagit hjälp inte bara av Odyssén utan även av andra historiska dokument om den grekiska mytologin och historien för att skriva sin berättelse om Penelope, men hennes allra främsta verktyg är det underbara språk med vilket hon berättar. Det är sirligt utan att vara uppstyltat och det är framförallt finurligt, lätt ironiskt på sina ställen och väldigt fängslande.

Berättelsen handlar om Penelope, men framförallt ställs frågan om vad som egentligen hände med de tolv tjänsteflickor som Odysseus och Telemachos så brutalt hängde i slutet av Odysséen. Ingen direkt förklaring ges i Homeros epos, och det är en förklaring Margaret Atwood söker i Penelopiaden. Vad var deras brott, och hur mycket visste Penelope om det? Vem var egentligen skyldig? Deras brott enligt Odysséen skulle ha varit att fraternisera med fienden, det vill säga Penelopes friare, men vad det den äkta förklaringen? Bland de mest fängslande delarna i boken är den fiktiva rättegång de tolv tjänsteflickorna ställer Odysseus inför, där både en domare, en försvarsadvokat och Penelope själv deltar. Det är bland annat här dialogen färgas av en rätt syrlig ironi som påpekar en del makabra traditioner i det antika grekiska levernet som inte direkt framgår i eposen skrivna av de manliga författarna.

Penelope: Det var inte det att de blev våldtagna som talade emot dem för Odyssevs. Det var att de våldtogs utan lov.

Domaren (småskrattar): Ursäkta, frun, men är det inte det våldtäkt innebär? Utan lov?

Försvarsadvokaten: Utan deras herres lov, herr domare.

Något svar ges sist och slutligen inte men tjänsteflickornas åsikt blir klar och det ger en del att fundera över, inte bara heller över deras öde. Även sköna Helena spelar en stor roll och sedd ur Penelopes ögon är hon en mallig, utseendefixerad och nedvärderande bimbo, en som skapar krig bara för att få sin egen skönhet bekräftad och inte bryr sig ett skvatt om de män hon förför eller de liv hon sänder i döden. Det ger verkligen en helt ny syn på myterna och berättelserna och det är faktiskt väldigt underhållande läsning. Penelope som antik kvinna och berättare väldigt uppfriskande, inte minst för hennes humor och ironi när livet verkar ganska svart.
Jag förrådde inte att jag visste. Det hade varit för farligt för honom. Dessutom, om en man satte sin ära i att vara skicklig på att förkläda sig vore det en bra dum hustru som hävdade att hon kände igen honom: det är alltid oklokt att kliva emellan en man och hans bild av sin egen smarthet.

Remade?

Remakes är relativt – för att inte säga väldigt – vanligt när det gäller film, mindre vanligt när det gäller böcker. Men, om jag får lov att säga det, betydligt mer intressant. Tänk bara på Susan Kays tolkning av Eric från Gaston Lerouxs The Phantom of the Opera i sin bok Phantom (Mannen bakom masken på svenska), eller John Steinbecks Öster om Eden som är en väldigt fri tolkning av den bibliska myten om Kain och Abel.

Myter i allmänhet tycker jag är oerhört fascinerande, och jag har ett tagit velat ge mig på Mytserien som gavs ut av hösten 2005. Projektet bestod i att författare världen över tolkade kända myter på sitt eget sätt, och framförallt blev jag intresserad för att Vixxtoria har skrivit så varmt om Penelopiaden som ingår i serien, Margaret Atwoods tolkning av Odysséen ur ett feministiskt perspektiv, sett från Penelopes ögon.

Jag tröttnade förvisso på omskrivningar av Homeros storstilade epos när James Joyces Ulysses befann sig på litteraturlistan under mina littvet-år på universitetet (let’s face it – bara tjockleken och ambitionen fick varje elev att sucka högt). Den må befinna sig på listan över 1900- talets mest storslagna verk men jag lovar att den är mastig i ordets minsta och inte alls mest positiva bemärkelse, speciellt när man ska läsa ut den på fyra dagar och sedan ha två timmars föreläsning (läs: förhör) på den. Det blev helt enkelt för mycket och jag har inte rört varken Iliaden eller Odyséen efter det, även om jag tyckte mycket om dem när jag läste dem för ganska många år sedan. Men Penelopiaden verkar vara ett bra sätt att närma sig historien igen, dessutom har jag Strändernas Svall av Eyvind Johnson oläst i bokhyllan, även den en omskrivning av Odyséen.

Vad jag inte gillar med Ulysses – förutom omfånget – är huvudpersonen. Om Odysseus själv kanske inte är drömmarnas man så är Leopold Bloom i Ulysses tråkig, oförskämd och ett totalt svin i min mening. Jag var väldigt trött på honom i slutet av boken, och rent allmänt mest bara trött.

Hur stora friheter kan man ta sig med en karaktär och ett verk när man gör om det? För att återgå till filmer så är de ofta i det närmaste kopierade – ibland bildruta för bildruta – medan författare tycks ta sig mycket större friheter när de gör en remake på ett existerande verk. Är det den vinkeln som gör omgjorda böcker så mycket mer intressanta än filmer, och är det okej att ge sig själv nästan fullkomligt fria händer när det gäller att tolka om något som någon redan har skrivit?

Jag ska erkänna att jag är ett ganska stort fan av ”remakes” – om man nu kallar böcker så. Om man tycker om en bok så mycket att man vill skriva sin egen version av den borde det i största allmänhet bli ganska bra. Vad jag däremot inte gillar är när man helt apropå skriver en fortsättning på en bok man tycker om eller inte tycker om. Vanligtvis brukar det bli tillräcklig pannkakssmet av alltihop när en författare bestämmer sig för att fortsätta på sin egna egentligen avslutade serie bara för att den blivit så populär, men när en helt annan författare vill ändra slutet eller fortsätta spinna på karaktärernas livsöden i en bok han eller hon inte själv skrivit – ja då blir det ännu värre. Även om jag varje gång jag läser Gone with the Wind gråter floder över det olyckliga slutet och i mitt hjärta verkligen önskar att Scarlett och Rhett hade fått varandra ändå, så blir inte Alexandra Ripleys Scarlett bättre för det. Det spelar ingen roll att Scarlett i den boken reser till sina rötter i Irland och till slut får sin älskade Rhett, den är ändå fel. Om en författare har bestämt sig för ett slut så är det i min mening så det ska sluta, även om det är sorgligt. Och hade Gone with the Wind varit så mäktig, så bra och lämnat ett så stort intryck om den hade slutat lyckligt? Verkligen?

J.D. California blev nyligen stämd för att han gav ut boken 60 years later: Coming through the Rye, en fortsättning på The Catcher in the Rye av J. D. Salinger. J. D. California försvarar sig med att: ”Detta är en form av censur som bara finns i vissa diktaturer.”

Jag håller inte med honom. Hade det varit jag, och min bok, hade jag nog blivit lika ilsk som J. D. Salinger. Jag tycker faktiskt att det är stor skillnad på att ta sig friheten att fortsätta en avslutad historia, och att skriva sin egen, annorlunda version av den. Jag vill inte på något vis inskränka på tryckfriheten men jag har hittills inte läst någon egenhändigt skriven fortsättning av en helt annan författare som varit ens i närheten av betyget ”bra”. Är inte ett öde bestämt av sina boksidor och den tryckta texten? Eller svävar de omkring helt fritt för vem som helst att plocka upp och plita ner återigen? Vad tycker ni?

Nog dividerat. 60 years later: Coming through the rye ska jag inte läsa. Scarlett har jag läst, mest för att jag älskar Gone with the wind och ville ha en åsikt om den som vågade skriva en fortsättning på en av mina favoritböcker. Penelopiaden och Strändernas svall ligger och väntar i bokhyllan just nu, de ska jag läsa. Den enda bok som fortsätter på ett tidigare avslutat verk som jag är verkligt nyfiken på är Mr. Darcy, Vampyre av Amande Grange. Jag trodde väl aldrig riktigt att skulle kunna låta bli den, egentligen. Om jag kommer ändra åsikt däremot, det blir en senare fråga.

Uppdatering: Egentligen borde den alldeles nyligen förhandsbokade The Short Second Life of Bree Tanner passa alldeles utmärkt i kategorin ”uppföljare på populära bokserier som inte borde ha någon uppföljare”. Men jag tänker som så att det inte är någon fortsättning utan en berättelse om en tidigare händelse i bokserien, sedd från en annan (persons) synvinkel. Och så gör jag mig själv rättvisa på den punkten. Om nu boken är dålig så blir jag väldigt, väldigt ledsen.