Tre spännande läsutmaningar och halvvägs in på året

2018 är första året på länge jag har skaffat mig själv läsutmaningar, då det är första året på länge min läsning inte lider av en massa annat. Dålig som jag är på att sätta band på mig själv skapade jag mig tre stycken, och då drygt halva året har gått tänkte jag kolla av hur det har gått.

Kill hyllvärmare 3.0

Jag hade en hyllvärmarhög som med bokbloggarmått mätt nog var ganska liten men som beredde mig tillräckligt mycket lässtress för att jag skulle vilja beta av den. Det första jag gjorde var att rensa bort de böcker jag insett att jag inte vill läsa längre, och sedan dess har jag läst sex böcker, i snitt en i månaden! Jag är nöjd med det, högen krymper i god takt även om den vanliga att-läsa-högen växer i mycket snabbare takt…. Men nog om det!

Böckerna jag läst hittills:

Barnen från Frostmofjället
Jane, Unlimited
The last beginning
Ett jävla solsken
Tiden är inte än
The Handmaid’s Tale

Sex böcker lästa och två bortskänkta, av 26 stycken. Nåväl, någonstans kommer jag i alla fall…

Världsutmaningen

Jag läser alldeles för sällan böcker från olika delar av världen, och när jag bestämde mig för att göra det ville jag fokusera främst på science fiction och fantasy. Av olika anledningar har jag inte riktigt kommit till genreläsningen än, men jag har flera böcker i läshögen som jag tänkt läsa. Snart. Men jag har läst 13 böcker – 2 i SF/Fantasy-genren.

Flyga drake (Afghanistan)
Hejdå saker (Japan)
Stål (Italien)
SMS från Soppero– serien (Sápmi)
Alla borde vara feminister (Nigeria-USA)
Historien om Elsa Laula Renberg (Sápmi)
Children of Blood and Bone (Nigeria-USA)
The Handmaid’s Tale (Kanada-USA)
Idag är allt (Jamaica-USA)
Bara dra (Sápmi)

Icke-fiktiva utmaningen

I Icke-fiktiva utmaningen, inspirerad av Jessica och facebookgruppen Litteraturgäris, läser jag facklitteratur, essäer, biografier osv. Jag inser att jag inte läst någon ren facklitterär bok utan främst essäistiska böcker, biografier och kvasi-facklitteratur som inte baserar sig på egentligen forskning. Men för att inte ha läst knappt någon icke-fiktiv bok under 2017 så är det ändå bra och jag tror att jag kommer till facklitteraturen, också.

Ett hem med omtanke
Ett oändligt äventyr
Alla borde vara feminister
Jag hatar att träna
Ett jävla solsken
Historien om Elsa Laula Renberg
En piga bland pigor
Äventyrsspel
Hejdå saker
”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”

Vilka läsutmaningar har ni? Hur går det för er?

Hejdå saker – alldeles för mycket om alldeles för lite

För några år sedan var Marie Kondo och hennes bok Konsten att städa det stora samtalsämnet för alla som ville ha lite mindre prylar i sitt liv. Den svenska titeln till trots handlar den inte om att damma och moppa utan om att rensa och organisera och jag tog till mig saker ur den som jag fortfarande tänker på idag.

Nästa omtalade bok i ämnet är Fumio Sasakis Hejdå saker och då jag verkligen mår bättre ju mindre prylar jag äger bestämde jag mig för att läsa den. Det skulle bli så att jag skummade igenom stora delar av boken för Hejdå saker är en ganska dåligt skriven bok som mest handlar om Sasakis egen livshistoria – och det utan att engagera.

Visst finns det stunder där det totalt minimalistiska livet verkar väldigt lockande, men att leva med endast en madrass och en dator verkar ändå lite tråkigt. Det finns  några små saker jag faktiskt tar med mig från läsningen; ”en in, en ut”- tänket, att kasta något om man tänkt kasta det fler än fem gånger eller om man inte använt det på ett år, att kasta det om man inte känner för att köpa en ny om man tappar bort det och tanken att kasta minnessaker inte är samma sak som att kasta minnet. Jag har egentligen aldrig varit en samlare av något men sedan jag i princip slutade köpa saker utöver det nödvändiga för kanske ett år sedan och istället fokuserat på att rensa ut det jag har, har jag insett hur otroligt skönt det är att slippa gå i butiker, slippa köa, slippa känna att sakerna äger en istället för tvärtom.

Även om jag inte var någon samlare innan jag läste Marie Kondos Konsten att städa har mitt liv alltså ändå blivit mer organiserat och mindre prylbundet sedan Marie Kondos filosofi kom in i mitt liv. Hejdå saker kommer inte att påverka mig på samma sätt. Faktiskt har jag redan glömt större delen av boken och minns bara en vag irriterad känsla av ett ständigt upprepat mantra som inte alls gav något fäste. Nej, någon minimalist kommer jag aldrig att bli – inte med hjälp av Fumio Sasaki i alla fall. Kanske kan boken vara till nytta för de som verkligen strävar mot den absoluta minimalism Sasaki förespråkar men den som bara vill ha hjälp med att få mindre prylar i sitt liv kan med stor fördel läsa Marie Kondo istället.

Idag är allt – Nicola Yoon

Natasha tror på vetenskap och på fakta. Ödet existerar inte, drömmar är bara något som aldrig kommer att slå in. Livet har svikit henne och ikväll kommer hon att utvisas från USA.

Daniel är den duktiga sonen, den skötsamma studenten. Den som aldrig skulle glömma sin antagningsintervju till Yale när han springer rakt in i en tjej med rosa hörlurar på New Yorks gator.

Jag, jag är den som inte läser kärleksromaner och som aldrig skulle bli totalt förälskad i en bok om ödet.

Men det blev jag. För Idag är allt är inte en vanlig kärleksroman om ödet, det är en fantastisk välskriven och insiktsfull berättelse om två ungdomar som båda känner sig splittrade inför omvärldens förväntningar på dem. Natasha, som föddes på Jamaica och har levt som papperslös i USA nästan hela sitt sjuttonåriga liv. Daniel, som både försöker leva upp till sina föräldrars bild av en välskött koreansk son och kompensera för den avfällighet som verkar ha drabbat hans storebror Charlie.

Det ryms många liv i Idag är allt. Natashas pappa, Daniels mamma, Irene på migrationsverket och advokaten som kämpar för Natashas familj. Det är ögonblicksbilder av olika liv, det är också en väldigt svår bok att beskriva utan att den låter sockersöt. Kanske skulle du bara ta upp den här boken och läsa den.

Köp den på Bokus eller Adlibris.

Fler som läst: Captain Clace, Annas bokblogg, Bokbesatt.

The Handmaid’s Tale

Det är i ett alternativt ungefärligt 1990-tal vi möter en mörkare sida av USA. Gilead, en hårt styrd republik som lutar sig mot kristendomen i rättfärdigandet av det pågående, totala, kvinnoförtrycket. Kvinnor är antingen heliga, fruar till högt uppsatta statsmedlemmar, eller barnaföderskor till fruarna som inte själva kan få några barn. Steriliteten är utbredd på grund av alla föroreningar. Barnaföderskorna är de som har fallit ned från samhällets höga piedestal av rättfärdighet och skenhelighet genom att tidigare ha fått barn utanför äktenskapet, skilt sig eller på något annat sätt äventyrat sin heliga kvinnlighet.

De är, enkelt uttryckt, horor och madonnor. Ett synsätt som när det granskas i sömmarna gör Gilead mycket mer likt vårt eget samhälle än en första anblick någonsin skulle våga låta påskina och däri finns en stor del av Margaret Atwoods briljans. Det totalitära samhälle hon målar upp har grundvalar som liknar de vilka även dagens kvinnoförtryck vilar på – en förklädd omsorg, en uppdelning av kvinnor i goda och förtappade, en vilja att bestämma över dessa, en objektifiering som i Gileads fall rycker bort kvinnans hela personlighet och delar upp dem i kategorier och färger. Blå för fruar, röda för barnaföderskor. Vår huvudperson har inte ens ett eget namn, hennes namn är beroende av hennes position och blir Offred, samma namn som tidigare hafts av kvinnan före henne i huset.

Det är otäckt. Men det kanske mest otäcka är hur Offred i tillbakablickar beskriver hur Gilead skapades, att det inte handlade om ett maktövertagande genom ett stort krig utan om steg så små att de inte ifrågasattes förrän det var för sent och indoktrineringen var ett faktum. Gränser förflyttas så sakteliga att motståndet inte blir mer än ett gryende obehag, nästan omöjligt att protestera mot. Det fruktansvärda i detta ligger i att även vårt samhälle förflyttar sig på detta sätt idag. Det rasistiska partiet Sverigedemokraterna har de senaste åren förflyttat gränserna för vad som anses okej i så små steg att stora delar av befolkningen nu kan tänka sig att rösta på dem, att Moderaterna och Socialdemokraterna anammar deras politik i någon slags självbevarelsedrift. Än värre är att ju mer rumsrena Sverigedemokraterna anses, desto större plats kan också ges till betydligt mer öppna rasister och nazister. Som NMR.

Den stegvisa förändringen beskriver Margaret Atwood så väl att kylan kryper på mitt i varmaste maj. Det här är verkligen en bok att diskutera kring. Att prata om demokrati, om grupptryck, om påverkan.

It’s only a job, he said, trying to soothe me.
I guess you get all my money, I said. And I’m not even dead. I was trying for a joke, but it came out sounding macabre.
Hush, he said. He was still kneeling on the floor. You know I’ll always take care of you.
I thought, already he’s starting to patronize me. Then I thought, already you’re starting to get paranoid.

I didn’t go to any of the marches. (—) I didn’t know many of the neighbours, and when we met, outside on the street, we were careful to exchange nothing more than the ordinary greeting. Nobody wanted to be reported, for disloyalty.

Margaret Atwoods andra stora briljans finns förstås i språket. Det är totalt fängslande, så väl avvägt att inte ett ord känns överflödigt. Gilead känns alldeles för nära, Offred någon jag har känt länge även om jag inte får veta hennes namn. Vi läste The Handmaid’s Tale i min ena bokcirkel och vi pratade länge om just Offred, om de val hon gör och varför. Det är så lätt att förstå henne, det hon dras med i och det hon håller fast vid. The Handmaid’s Tale kan vara en av de bästa dystopier jag läst, och samtidigt den mest skrämmande skildringen av vårt samhälle idag. Läs den.

The Handmaid’s Tale gavs ut för första gången 1985 och har nyligen getts ut i nytryck på svenska av Norstedts.

Du kan köpa boken på engelska här, här och här. På svenska här, här och här.

Fler som läst: Syrlig, Bokmysan, Bokbygd, Stories from the city, Fiktiviteter, Carolina läser, …med näsan i en bok, Feministbiblioteket.

Children of Blood and Bone

En gång fanns det magi i Orîsha. Elden, vattnet, jorden, allt var en del av den. Men precis som alla människor i alla historier så blev de som inte var begåvade med magin rädd för den och utplånade den. Kungen bedrev krig mot de som var bärare av magin, maji, till den sista blodsdroppen. Och magin sveptes bort från Orîsha.

I hemlighet tränar Mama Agba unga majis, de som har kännetecknet för magi men inte kan använda den så länge kungen tyranniserar landet. Zélie är en av dem, vår hjältinna som flyr undan kungens män med den fasta tron att ta tillbaka magin och slå tillbaka mot förtrycket. Children of Blood and Bone, liksom så mycket annan fantasy, berättar en saga om vår egen verklighet. Om förtryck, fördomar, brutalitet och rasism. Det gör ont att läsa, men det är också fängslande och vackert. Framförallt är det så otroligt viktigt att den här boken finns för att utmana all YA-fantasy med enbart vita karaktärer. Representation i fantasy har visserligen börjat bli något bättre men är fortfarande otroligt enkelspårig – både vad gäller mångfald, kön och HBTQ.

Children of Blood and Bone är skriven av Tomi Adeyemi, en nigeriansk-amerikansk författare som har studerat västafrikansk mytologi och religion. Det märks. Mytologin är fantastiskt intressant och på ett sätt längtar jag efter att få veta mer om den. Samtidigt känns den här boken ofärdig på många sätt, lite som att Tomi Adeyemi skyndades på och därför fick snabbskriva stora delar av boken. Det finns en del logiska luckor och medan en del personer och platser är glasklart beskrivna så förstår jag inte alls andra (hur ser Nailah ut egentligen? Ett jättelejon?). Jag tror heller inte alls på en av kärlekshistorierna och känner mig mest heligt trött på att den måste pressas in. Det allra finaste i boken är vänskapen mellan Amari och Zélie och jag önskar så att den hade fått ta större plats istället. Jag älskar Zélie! Med tiden börjar också älska Amari och jag hoppas verkligen att deras vänskap kommer vara i fokus i fortsättningen av serien.

Fast det där jag inte gillar – kanske ligger en stor del av felet hos mig. Jag har läst massor av YA-fantasy- och dystopier och börjar kanske en liten aning tröttna på dem. Även om Children of Blood and Bone är nyskapande på många sätt ramlar den också då och då i genrens nästan oundvikliga klyschor – framförallt vad gäller nödvändigheten av en kärlekshistoria. Det kan också bero på att Children of Blood and Bone föregicks av en enorm hajp och omskrevs överallt, med det kommer förväntningar som ofta är svåra att leva upp till.

Men jag tycker ändå att du ska läsa den här boken. Children of Blood and Bone är ett fantastiskt och viktigt tillskott till fantasyhyllan hos varje YA-läsare.

Köp den på engelska på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Köp den på svenska på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Old Adults read Young Adult, Prickiga Paula, Västmanländskan, Fantastiska berättelser.

Bara dra – lättläst och glimrande

Om du som jag har läst och älskat SMS från Soppero– serien kommer du att känna igen det Soppero vi får återse i Bara dra. Även om Henrik och Agnes bara rör sig i berättelsens ytterkanter är det ändå fint att få återse dem, jag älskar att Ann-Helén Laestadius återvänder till något läsaren känner till och utforskar det vidare, utan att för den sakens skull återuppta en berättelse som känns helt avslutad.

För det är inte Agnes och Henrik den här berättelsen handlar om. Det är Johannes, Henriks storebror. Han lever i snävare ramar än Henrik, hans framtid är utstakad till renskötarens väg. Det är han som ska ta över ansvaret för familjens renar, bära det vidare. Men ansvaret är tungt och axlarna tunna. Är det verkligen renskötarlivet som Johannes vill ha?

Ann-Helén Laestadius är verkligen fantastisk på att visa olika sidor av saker, Johannes slits mellan sin kärlek till renarna och tyngden i att hela tiden vara utsatt för rasism och hat som same. Bara dra är en lättläst bok, den passar både för unga vuxna och vuxna och det finns hela tiden ett driv i berättelsen som bär den vidare. Jag känner så med Johannes, vill så gärna att det går bra för honom. Ann-Helén Laestadius kan konsten, precis som Sofia Nordin, att skapa en värld med ord och att helt och hållet ta med sin läsare in dit, i berättelsen. Jag stannar där till sista sidan.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Historien om Elsa Laula Renberg

Under Staare 2018, den samiska jubileumsveckan som firade det hundraåriga minnet av det första samiska landsmötet på den svenska sidan av Sápmi, hördes namnet ”Elsa Laula” i nästan varje tal och samtalsämne. Jag visste att Elsa Laula var en stor föregångare i den samiska kampen runt förra sekelskiftet och en viktig nyckel för att det första samiska landsmötet kunde hållas. Men mer visste jag inte, för sällan läser man om Elsa Laula i reportage och artiklar från svenska böcker och tidningar. Som same och kvinna fick Elsa Laula utstå stort motstånd under sin levnadstid, som same och kvinna är hon nu på många håll bortglömd i den svenska historieskrivningen.

Men inte i den samiska. Det finns en biografi om Elsa Laula Renberg, skriven av Siri Broch Johansen. En biografi som tyvärr lider av det problem så många biografier gör, särskilt när de som denna är utgiven på ett litet förlag. Det litterära haltar betänkligt, det är mer skrivet som en uppsats och som sådan är boken svårforcerad. De många och långa citaten på gammalsvenska är svåra att traggla sig igenom och översättningen från norskan är på sina ställen minst sagt slarvigt gjord.

Med det sagt är berättelsen om Elsa Laula fantastisk och det är verkligen synd, även om det inte är förvånande, att hon är så pass utskriven ur de svenska historieböckerna. Jag kan tänka mig att kanske Feministbiblioteket är intresserad av att läsa boken om Elsa Laula, för hon var verkligen en feministisk förkämpe.

Läs mer om Elsa Laula här:

Samer.se

Sametinget

Tipslistan till världsutmaningen med Fantasy och SciFi

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker skrivna av författare från olika delar av världen var det också självklart att fokusera på fantastik. Inte bara för att jag älskar andra världar utan också för att när det kommer till genrelitteratur brukar de böcker som en hör allra mest om vara skrivna av engelskspråkiga (amerikanska, oftast) författare.

Jag efterfrågade tips på twitter och i olika facebookgrupper och har fått en fin lista som jag är hur peppad som helst på att ta tag i! Jag har inte börjat snegla på de här böckerna än då jag även har kört en hyllvärmarutmaning i år och först och främst ville läsa böckerna som låg och väntade hemma. Nu har jag klippt hyllvärmarhögen till kanske hälften och vill äntligen börja med världs/genrelitteraturen. Det här är tipsen jag fått, tipsa gärna om fler böcker! De tips jag fått rör sig främst inom fantasy, postapokalyps och SF så jag tar gärna emot tips på skräck och andra övernaturligheter från alla delar av världen. Väldigt gärna också något tips från Sydamerika då det är den världsdel jag saknar på listan.

Children of Blood & Bone – Tomi Adeyemi (fantasy, Nigeria/USA)
The Tree Body- problem –
Cixin Liu (SciFi, Kina)
Invisible planets – novellsamling (SciFi, Kina)
Minnet av vatten – Emmi Itäranta (dystopi, Finland)
Metro 2033 – Dmitrij Gluchovskij (postapokalyps, Ryssland)
Uprooted – Naomi Novik (USA, med inslag av polsk mytologi, Novik har rötter i Polen)
Nightsiders – Sue Isle (dystopi, Australien)
Höglandet – Steinar Bragi (skräck, Island)
Throne of the Crescent Moon – Saladin Ahmed (fantasy, USA, boken utspelar sig i en egyptisk/mellanösternsetting)
Frankenstein in Baghdad – Ahmeed Saadawi (skräck/magisk realism, Irak)

Är du den alla andra säger att du är?

2007 vann Ann-Helén Laestadius barnbokstävlingen ”Att vara ung same idag” med det som skulle bli boken SMS från Soppero. I boken får vi möta Agnes, tretton år från Solna. Agnes mormor och morfar och hennes samiska släkt bor i Soppero, hembyn som hennes mamma lämnade när hon var ung. Agnes har aldrig fått veta varför. Inte heller varför mamma inte vill prata samiska hemma. Men Agnes bär på en hemlighet, i smyg har hon börjat lära sig själv samiska. Så en dag får hon ett sms från Soppero, på samiska, från någon hon inte vet vem det är.

Det blir upptakten till en fin kärlekshistoria, men ännu mer en berättelse om identitet och vänskap. Agnes vill så gärna vara en del av det samiska hemma i Soppero, men Solna är också hemma och vem är hon egentligen då? Och vem får bestämma hur mycket same hon är eller inte är?

Att Ann-Helén Laestadius brinner för sitt ämne är tveklöst. Det hade lätt kunnat bli för pedagogiskt, men det blir aldrig det – även om det någon gång gränsar. Kanske beror det på att jag läste alla fyra böckerna i serien under några månaders tid och därför upplevde lite upprepning av historien. SMS från Soppero, Hej vacker, Ingen annan är som du och Hitta hem – varje bok blir bara bättre och djupare. Här finns så otroligt mycket: vänskapen, den första kärleken, svårigheten i ett distansförhållande, rädslan för att inte passa in, längtan efter ett sammanhang. Laestadius räds inte de svåra ämnena och på ett lysande sätt benar hon ut fördomarna, både de mot samer och inom det samiska. Särskilt i den sista boken, Hitta hem. Jag skulle vilja att alla elever fick läsa de här böckerna någon gång, både för att skolelever får lära sig så förkrossande lite om samer och för att Ann-Helén Laestadius skriver så otroligt bra om identitet, framförallt om vilken betydelse språket kan ha för identiteten. De här böckerna är ett fantastiskt underlag för att prata om funderingar över vem en är och vad en tillhör och varför – inte bara ur ett samiskt perspektiv.

Jag vill så gärna veta hur det går för Agnes att sidorna bara flyger iväg. Ändå märks det att Ann-Helén Laestadius kommit långt sedan hon skrev SMS från Soppero för snart tio år sedan. Vilken utveckling, fram till Tio över ett som fick Augustpriset 2016! Nu i mars släpper hon boken Bara dra som är lättläst och följer några karaktärer från SMS från Soppero. Åh, vad jag längtar!

Här kan du köpa böckerna:

Sms från Soppero

Hej vacker

Ingen annan är som du

Hitta hem

Alla borde vara feminister

Alla borde vara feminister är lika självklar som sin titel. Det är en kort liten bok, väldigt omskriven och lika värd det. Chimamanda Ngozi Adichie är en av vår tids stora författare, ändå har jag hittills bara läst Lila hibiskus. Det kommer bli fler.

Alla borde vara feminister är från början ett TED-talk, och som sådant är det kärnfullt och utan krusiduller. Adichie beskriver hur ”feminist” var ett skällsord när hon växte upp i Nigeria, hur hon förstod vad en feminist var och gjorde skällsordet till sitt eget. Tyvärr är ”feminist” fortfarande på många sätt ett skällsord i alla länder i världen, även i det Sverige som kallas så jämställt. Därför behövs fortfarande en sådan här bok, hur enkel den än är.

För en påläst feminist finns ingenting nytt i Alla borde vara feminister, egentligen borde här inte finnas något nytt för någon – det vill säga att alla är lika värda oberoende av tillskrivet eller självidentifierat kön – men eftersom det fortfarande är nytt för många behövs den här lilla stridsskriften oerhört. Eftersom det här inte är en självklarhet för alla behövs fortfarande Internationella kvinnodagen – inte för att på något sätt fira kvinnor utan för att, extra mycket mer än resten av årets dagar, uppmärksamma orättvisorna som fortfarande finns. Sätt den här boken gärna i handen på en ungdom, ung vuxen, vuxen eller äldre som inte vill förstå det här grundläggande och ta gärna en diskussion om saken sen. Eller låt de, som jag gjorde, lyssna på Katarina Wennstams uppläsning som är koncis och bra.

Chimamanda Ngozis Adichie TED-talk hittar du här.

Boken kan du köpa på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: MsHisingen, Litteraturkvalster och småtankar, Bak bok mat, Jag och mina böcker, Freja funderar.