Children of Blood and Bone

En gång fanns det magi i Orîsha. Elden, vattnet, jorden, allt var en del av den. Men precis som alla människor i alla historier så blev de som inte var begåvade med magin rädd för den och utplånade den. Kungen bedrev krig mot de som var bärare av magin, maji, till den sista blodsdroppen. Och magin sveptes bort från Orîsha.

I hemlighet tränar Mama Agba unga majis, de som har kännetecknet för magi men inte kan använda den så länge kungen tyranniserar landet. Zélie är en av dem, vår hjältinna som flyr undan kungens män med den fasta tron att ta tillbaka magin och slå tillbaka mot förtrycket. Children of Blood and Bone, liksom så mycket annan fantasy, berättar en saga om vår egen verklighet. Om förtryck, fördomar, brutalitet och rasism. Det gör ont att läsa, men det är också fängslande och vackert. Framförallt är det så otroligt viktigt att den här boken finns för att utmana all YA-fantasy med enbart vita karaktärer. Representation i fantasy har visserligen börjat bli något bättre men är fortfarande otroligt enkelspårig – både vad gäller mångfald, kön och HBTQ.

Children of Blood and Bone är skriven av Tomi Adeyemi, en nigeriansk-amerikansk författare som har studerat västafrikansk mytologi och religion. Det märks. Mytologin är fantastiskt intressant och på ett sätt längtar jag efter att få veta mer om den. Samtidigt känns den här boken ofärdig på många sätt, lite som att Tomi Adeyemi skyndades på och därför fick snabbskriva stora delar av boken. Det finns en del logiska luckor och medan en del personer och platser är glasklart beskrivna så förstår jag inte alls andra (hur ser Nailah ut egentligen? Ett jättelejon?). Jag tror heller inte alls på en av kärlekshistorierna och känner mig mest heligt trött på att den måste pressas in. Det allra finaste i boken är vänskapen mellan Amari och Zélie och jag önskar så att den hade fått ta större plats istället. Jag älskar Zélie! Med tiden börjar också älska Amari och jag hoppas verkligen att deras vänskap kommer vara i fokus i fortsättningen av serien.

Fast det där jag inte gillar – kanske ligger en stor del av felet hos mig. Jag har läst massor av YA-fantasy- och dystopier och börjar kanske en liten aning tröttna på dem. Även om Children of Blood and Bone är nyskapande på många sätt ramlar den också då och då i genrens nästan oundvikliga klyschor – framförallt vad gäller nödvändigheten av en kärlekshistoria. Det kan också bero på att Children of Blood and Bone föregicks av en enorm hajp och omskrevs överallt, med det kommer förväntningar som ofta är svåra att leva upp till.

Men jag tycker ändå att du ska läsa den här boken. Children of Blood and Bone är ett fantastiskt och viktigt tillskott till fantasyhyllan hos varje YA-läsare.

Köp den på engelska på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Köp den på svenska på SF-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Old Adults read Young Adult, Prickiga Paula, Västmanländskan, Fantastiska berättelser.

Bara dra – lättläst och glimrande

Om du som jag har läst och älskat SMS från Soppero– serien kommer du att känna igen det Soppero vi får återse i Bara dra. Även om Henrik och Agnes bara rör sig i berättelsens ytterkanter är det ändå fint att få återse dem, jag älskar att Ann-Helén Laestadius återvänder till något läsaren känner till och utforskar det vidare, utan att för den sakens skull återuppta en berättelse som känns helt avslutad.

För det är inte Agnes och Henrik den här berättelsen handlar om. Det är Johannes, Henriks storebror. Han lever i snävare ramar än Henrik, hans framtid är utstakad till renskötarens väg. Det är han som ska ta över ansvaret för familjens renar, bära det vidare. Men ansvaret är tungt och axlarna tunna. Är det verkligen renskötarlivet som Johannes vill ha?

Ann-Helén Laestadius är verkligen fantastisk på att visa olika sidor av saker, Johannes slits mellan sin kärlek till renarna och tyngden i att hela tiden vara utsatt för rasism och hat som same. Bara dra är en lättläst bok, den passar både för unga vuxna och vuxna och det finns hela tiden ett driv i berättelsen som bär den vidare. Jag känner så med Johannes, vill så gärna att det går bra för honom. Ann-Helén Laestadius kan konsten, precis som Sofia Nordin, att skapa en värld med ord och att helt och hållet ta med sin läsare in dit, i berättelsen. Jag stannar där till sista sidan.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.

Historien om Elsa Laula Renberg

Under Staare 2018, den samiska jubileumsveckan som firade det hundraåriga minnet av det första samiska landsmötet på den svenska sidan av Sápmi, hördes namnet ”Elsa Laula” i nästan varje tal och samtalsämne. Jag visste att Elsa Laula var en stor föregångare i den samiska kampen runt förra sekelskiftet och en viktig nyckel för att det första samiska landsmötet kunde hållas. Men mer visste jag inte, för sällan läser man om Elsa Laula i reportage och artiklar från svenska böcker och tidningar. Som same och kvinna fick Elsa Laula utstå stort motstånd under sin levnadstid, som same och kvinna är hon nu på många håll bortglömd i den svenska historieskrivningen.

Men inte i den samiska. Det finns en biografi om Elsa Laula Renberg, skriven av Siri Broch Johansen. En biografi som tyvärr lider av det problem så många biografier gör, särskilt när de som denna är utgiven på ett litet förlag. Det litterära haltar betänkligt, det är mer skrivet som en uppsats och som sådan är boken svårforcerad. De många och långa citaten på gammalsvenska är svåra att traggla sig igenom och översättningen från norskan är på sina ställen minst sagt slarvigt gjord.

Med det sagt är berättelsen om Elsa Laula fantastisk och det är verkligen synd, även om det inte är förvånande, att hon är så pass utskriven ur de svenska historieböckerna. Jag kan tänka mig att kanske Feministbiblioteket är intresserad av att läsa boken om Elsa Laula, för hon var verkligen en feministisk förkämpe.

Läs mer om Elsa Laula här:

Samer.se

Sametinget

Tipslistan till världsutmaningen med Fantasy och SciFi

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker skrivna av författare från olika delar av världen var det också självklart att fokusera på fantastik. Inte bara för att jag älskar andra världar utan också för att när det kommer till genrelitteratur brukar de böcker som en hör allra mest om vara skrivna av engelskspråkiga (amerikanska, oftast) författare.

Jag efterfrågade tips på twitter och i olika facebookgrupper och har fått en fin lista som jag är hur peppad som helst på att ta tag i! Jag har inte börjat snegla på de här böckerna än då jag även har kört en hyllvärmarutmaning i år och först och främst ville läsa böckerna som låg och väntade hemma. Nu har jag klippt hyllvärmarhögen till kanske hälften och vill äntligen börja med världs/genrelitteraturen. Det här är tipsen jag fått, tipsa gärna om fler böcker! De tips jag fått rör sig främst inom fantasy, postapokalyps och SF så jag tar gärna emot tips på skräck och andra övernaturligheter från alla delar av världen. Väldigt gärna också något tips från Sydamerika då det är den världsdel jag saknar på listan.

Children of Blood & Bone – Tomi Adeyemi (fantasy, Nigeria/USA)
The Tree Body- problem –
Cixin Liu (SciFi, Kina)
Invisible planets – novellsamling (SciFi, Kina)
Minnet av vatten – Emmi Itäranta (dystopi, Finland)
Metro 2033 – Dmitrij Gluchovskij (postapokalyps, Ryssland)
Uprooted – Naomi Novik (USA, med inslag av polsk mytologi, Novik har rötter i Polen)
Nightsiders – Sue Isle (dystopi, Australien)
Höglandet – Steinar Bragi (skräck, Island)
Throne of the Crescent Moon – Saladin Ahmed (fantasy, USA, boken utspelar sig i en egyptisk/mellanösternsetting)
Frankenstein in Baghdad – Ahmeed Saadawi (skräck/magisk realism, Irak)

Alla borde vara feminister

Alla borde vara feminister är lika självklar som sin titel. Det är en kort liten bok, väldigt omskriven och lika värd det. Chimamanda Ngozi Adichie är en av vår tids stora författare, ändå har jag hittills bara läst Lila hibiskus. Det kommer bli fler.

Alla borde vara feminister är från början ett TED-talk, och som sådant är det kärnfullt och utan krusiduller. Adichie beskriver hur ”feminist” var ett skällsord när hon växte upp i Nigeria, hur hon förstod vad en feminist var och gjorde skällsordet till sitt eget. Tyvärr är ”feminist” fortfarande på många sätt ett skällsord i alla länder i världen, även i det Sverige som kallas så jämställt. Därför behövs fortfarande en sådan här bok, hur enkel den än är.

För en påläst feminist finns ingenting nytt i Alla borde vara feminister, egentligen borde här inte finnas något nytt för någon – det vill säga att alla är lika värda oberoende av tillskrivet eller självidentifierat kön – men eftersom det fortfarande är nytt för många behövs den här lilla stridsskriften oerhört. Eftersom det här inte är en självklarhet för alla behövs fortfarande Internationella kvinnodagen – inte för att på något sätt fira kvinnor utan för att, extra mycket mer än resten av årets dagar, uppmärksamma orättvisorna som fortfarande finns. Sätt den här boken gärna i handen på en ungdom, ung vuxen, vuxen eller äldre som inte vill förstå det här grundläggande och ta gärna en diskussion om saken sen. Eller låt de, som jag gjorde, lyssna på Katarina Wennstams uppläsning som är koncis och bra.

Chimamanda Ngozis Adichie TED-talk hittar du här.

Boken kan du köpa på Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: MsHisingen, Litteraturkvalster och småtankar, Bak bok mat, Jag och mina böcker, Freja funderar.

Stål – Silvia Avallone

Länge fascinerades jag av framsidan av Silvia Avallones Stål innan jag tog mig an den. Många hyllningar läste jag, så där många att det kändes osäkert om boken faktiskt kan leva upp till dem. Men det gör den, Silvia Avallones debutroman.

Fortfarande tycker jag det svenska omslaget är så talande. Stålet, som i Piombinos ständigt närvarande stålverk, ramar in tillvaron för Anna och Francesca med sina obarmarhärtigt raka linjer. De två, på väg in i vuxenlivet, vilar på en solkig ramp. Precis vid kanten. Ingen av dem blickar in i kameran, den ena uppåt och den andra mot den ljusblåa himlen som lovar drömmar och ett liv på andra sidan stålverket. Det är industristad och arbetarklass, baksidan av det vackert turistiska som Italien ofta visar upp. Anna och Francesca är fortfarande barn, bara fjorton år, men har redan upptäckt vuxenlivet – och vuxna har upptäckt dem. Den är otäck, ibland, Stål, i hur de vuxna männen så girigt tar för sig med sina blickar och ibland även fysiskt. Så självklart, för dem. Männen.

Jag lyssnade på Stål, inläst av Gunilla Leining. Det var som att gå på de brännheta gatorna, den spruckna asfalten. Känna stålverkets obarmhärtiga närvaro, se Elba i fjärran som en hägring, en symbol för ett liv Anna och Francesca bara vågar drömma om. De är lika, bästa vänner sen barnsben, men ändå olika. Även om livet i Piombino kan tyckas utstakat har de på vissa sätt helt olika liv, olika förutsättningar, olika drömmar. Vänskapen är fantastiskt beskriven av Silvia Avallone.

Att jag till slut kom mig för att läsa Stål var delvis för att den fanns som ljudbok och delvis för att jag i år bestämt mig för att läsa böcker från fler länder i världen i min Världsutmaning. Jag är glad att jag läste Stål, den var en fantastik läsupplevelse.

Du kan köpa boken i pocket på Bokus och Adlibris.

Fler som läst: Bokmalen.nu, CRM Nilsson, med mäsan i en bok, Bokföring enligt Monika,

Om fantastik och samhällskritik, och något om myter

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker från olika delar av världen 2018 var det självklart att jag främst ville bekanta mig med fantastisk skriven av författare från andra länder än de engelskspråkiga. Kanske verkar det vid en första anblick som en märklig kombination, att genom litteraturen vilja resa jorden runt och samtidigt befinna sig i mer eller mindre påhittade världar och dystra framtidsscenarier. Men kanske är ändå fantastiken ett ypperligt sätt att närma sig litteratur och kultur från länder en inte känner lika bra som sitt eget.

I fantastiken tillåts du drömma, det är sant. Men i fantastiken, framförallt i den del som är science-fiction och dystopi, finns också ofta gömt stor samhällskritik och analys. I fantasyn finns spår av den äldre kulturen, folksagor och myter.

En av mina favoritpoddar är Science Fiction- bokhandelns podcast (den heter kort och gott just så) och i avsnitt 31 från juli 2017 diskuterar de just detta, med temat östeuropeisk fantastik. Just östeuropeisk fantastik, framförallt rysk science-fiction menar de, är ofta oerhört tydligt politisk och samhällskritisk och har – till skillnad från anglosaxisk sci-fi – sällan en ond diktator som det största hotet utan byråkratin i sig, en byråkrati som även diktatorn (för förekommer, det gör hen) också sitter fast i. Det yttersta exemplet (även om de inte nämner det i podden) måste kanske sägas vara Processen som ju inte är rysk, men väl östeuropeisk och måste kunna kallas en dystopi. Att den hårda byråkratin avspeglas i östeuropeisk, och framförallt rysk, fantastik är kanske inte så konstigt då just Ryssland länge har varit ett land med hård byråkrati och styrning. Att väva in det i en dystopi som till exempel Metro 2033, att ställa det bredvid det fantastiska, kan i sina bästa stunder ge verket en dimension som är svår att komma åt i en vanlig roman. Att läsaren ser det genom andra glasögon. I dystopin finns också ofta, även här är Metro 2033 ett exempel, rädslan för framtiden som också säger något väsentligt om det samhälle vi lever i i dag. Människan har ju alltid använt sagor och väsen för att belysa verkligheten och för att varna barn för högst verkliga faror.

Att med fantastikens hjälp skildra ett samhälle kan både vara ett sätt att ställa verkligheten i en annan dager eller med smärtsam tydlighet visa upp den i all dess grådaskighet. Med magin som fond kan ett samhälles förtryck eller förfall ges tydlighet med allegorins hjälp. Tänk bara på Cirkeln, denna fantastiska skildring av ett svenskt brukssamhälle där det som gett näring åt samhällskroppen dött och förtvinat. Det är heller inte bara en skildring, utan också en gnista i vardagen. Att tänka sig, att världens öde vilar i händerna på sju häxor i Bergslagen. Eller att det bor troll under Helsingfors, som i Maria Turtschaninoffs Underfors. Samtidigt vill jag inte påstå att det är samhällskritiken, eller samhällsskildringen, i sig som är det viktiga i den fantastik som skildrar den. Fantastiken är självklart viktig i sig själv.

 

Den andra intressanta tankegången jag tog med mig från avsnittet, som självklart inte är helt ny men aldrig tappar sitt diskussionsvärde, var den om fantastikens djupa koppling till författarens lands myter. Hur fantastik många gånger i Sydamerika, mellanöstern och Indien tar sig uttryck i magisk realism till exempel och att de här böckerna egentligen aldrig klassas som fantasy medan – och här funderar jag vidare – det finns en uppsjö av nordisk fantastik baserad på nordiska väsen och de klassas ofta, om än inte alltid, som fantasy. Ta PAX till exempel, eller just Underfors. I den senare har människorna trängt undan trollen och drivit ner dem i underjorden, en nog så viktig påminnelse om att aldrig förlora fantasin.

För några år sedan började jag läsa böckerna som givits ut i Mytserien, en samling böcker från olika delar av världen där författare tolkat myter. Jag gissar att de inte heller klassas som fantasy hos bokhandlar och bibliotek – en kan ställa sig frågan varför. Var går gränsen, mellan myt och fantastik? I mytserien har jag hittills läst Penelopiaden, Baba Jaga lade ett ägg, Tyngd, Myternas historia och Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren. Jag vill gärna läsa fler. Kanske kommer några av dem ingå i min världsutmaning. Flera böcker från SF-bokhandelns podd #31 kommer göra det.

Här kan du läsa mer om podden och här kan du lyssna på avsnittet ifråga.

Böcker som tipsas om i podden. Jag har fetstilat de jag nu vill läsa:

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2033, Future
Sergei Lukyanenko – Night Watch
Andrej Djakov – Resan till ljuset
Naomi Novik – Uprooted
Katherine Arden – The Bear and the Nightingale
Nick Perumov – Diamantsvärdet och träsvärdet, Alvklingan
Andrzej Sapkowski – The Last Wish, Blood of Elves
Jevgenij Zamjatin – Vi
Arkadi Strugatskij & Boris Strugatskij – Hard to be a God, Roadside Picknick
Stalker (film)
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita
Rivers of London: Night Witch
Kremlin (spel / Jolly Roger Games)
Night Witches (spel / Jason Morningstar)
Karel Čapek – RUR
Isaac Asimov’s Science Fiction Magazine (tidning)
Analog (tidning)
Clarkesworld Magazine: Ten Years of Science Fiction & Fantasy

Flyga drake

Flyga drake är skriven av amerikansk-afghanske Khaled Hosseini och den första boken jag läser i min Världsutmaning 2018. Jag lyssnade på den, en inläsning av Krister Henriksson som jag tyckte mycket om. Det var svårt att sluta lyssna. Precis som med Fiskarmännen hade jag nog inte tagit upp denna boken och läst den om jag inte fått möjlighet att lyssna på den, då det egentligen inte är min genre. Jag brukar heller inte ha mycket till övers för hypade böcker och den här måste definitivt sägas tillhöra skaran.

Jag tänkte ändå berätta lite om vad den handlar om, för den som liksom jag mest sett titeln och hört människor brista ut i lovsång över den. Flyga drake berättar historien om Amir och Hassan som växer upp tillsammans, men ändå som i två skilda världar. Medan Afghanistan var ett rikt land, fyllt av kultur, bodde Amir i ett fint hus tillsammans med sin far. Hassan bodde i tjänarbostaden tillsammans med sin. Så invaderar Sovjet Afghanistan, världen förändras för både Amir och Hassan som skiljs åt av kriget.

Jag blir under lyssningen många gånger påmind om Flykten från Kabul, en barnbok som berättar delar av samma historia om hur Afghanistan gick från ett rikt och kulturellt till ett farligt, fattigt och krigshärjat land. Det är dock inte alls samma slags bok, Flykten från Kabul är skriven för 9-12 år, säkert mycket för att barn idag ska kunna ta del av och förstå hur det kan vara att fly sitt land. Jag tänker att Flyga drake gör samma sak, för vuxna. Jag hoppas det.

Men Flyga drake är inte bara en krigsskildring, inte bara handlar det om att fly sitt land. Det är en berättelse om klass som går över alla landsgränser, om heder och vänskap, om människans grymhet och fördomar och, hur klyschigt det än kan låta, om att hitta hem. Det är en viktig bok, en bok som säger något stort om mänskligheten – om än att det inte är vackert.

Ibland är det lite förutsägbart, men jag kan ändå inte låta bli att falla för det. Flyga drake var en fin läsupplevelse, en som jag kommer bära med mig även om jag inte kan hylla den lika mycket som jag hört göras – det på grund av det ibland smått förutsägbara men kanske också av min ovana att läsa annat än thrillers och fantastik. Kanske även av att jag lyssnade och inte läste, jag har sett många hylla Hosseinis språk och kanske var det svårare att ta till sig vid en lyssning än en läsning. Men, jag tyckte ändå mycket om läsupplevelsen och jag kommer läsa eller lyssna på fler böcker av Khaled Hosseini.

Köp boken: Adlibris eller Bokus.

Fler som läst: Elina Elina Elina, Bokmania, Bokfantomen, Bokgalleriet, Boktugg, Boktoka,

Världsutmaning 2018 – tipsa mig!

Under flera års tid har jag skippat allt vad läsutmaningar heter, då den mesta orken ha fått gå till att läsa överhuvudtaget. Men nu, efter jul- nyårs- och trettonhelgen då jag sammanlagt läste sex böcker, börjar det klia i fingrarna att faktiskt utmana mig själv igen.

Det blir två utmaningar i år, den första kommer handla om världslitteratur. Jag brukar ofta säga till mig själv att jag vill läsa fler böcker från världens alla hörn, men jag lyckas ändå inte göra det. Under 2017 läste jag böcker från 10 länder i 5 världsdelar, 2018 blir målet att läsa minst en bok från varje världsdel och böcker från minst 12 länder (en och samma bok kan göra att båda kraven uppfylls).

Framförallt skulle jag vilja läsa böcker i mina favoritgenres fantasy och science-fiction som är skrivna av författare från andra länder än Sverige, England och USA. Jag har tar jättegärna emot tips!

Har ni också en världsutmaning? Berätta, eller haka på denna!

Jag startar utmaningen genom att även ta mig an lite hyllvärmare. Det här är de böcker jag hade i min att-läsa hög som var från lite olika länder. De kommer jag att prioritera men fler kommer tillkomma, förstås.