Category Archives: Musiktankar

The phantom and the fan

Vänner som varit hemma hos mig brukar lägga märke till min digra samling av böcker och filmer om och kring The Phantom of the Opera. Gaston Leroux roman från 1910 som satt så många spår i litteratur- och inte minst – filmhistorien är en av mina stora bokkärlekar och kanske min största fascination för en karaktär någonsin.

Idag åker och jag till Stockholm för att se musikalen som just nu går på Cirkus. Jag har skrivit om The Phantom of the Opera många gånger på min blogg, senare idag kommer en repris av ett av dem.

Boken har jag läst otaliga gånger, ändå tar jag nog med den för att bläddra i den. Gotiskt 1800- tal och skräckkabinett känns ibland långt ifrån musikalversion och filmatiseringar, men jag älskar ändå både boken och de många efterföljande tolkningarna. En av de många saker som är så intressant med den här berättelsen är ju i hur otaligt många versioner den stöpts i – från originalboken som är en gotisk skräckhistoria, genom Lon Chaneys porträtt i stumskräckfilmen från 1925 och Dario Argentos blodiga gore från 1998 till dagens mer förfinade musikalfilmer. Min favorit? Det beror på humör. Men av de säkert hundratals versioner jag hört av titellåten till Andrew Lloyd Webbers musikal kommer alltid Marie Zamora och Michael Ball vara min favorit, tätt följd av Nightwish.

Phantom-Opera-7-1095x850

Våra indiehjärtan slår och slår och slår

Jag var kanske tolv år, det var 1998 eller 1999. Hemma hade det spelats musik sedan innan jag kunde minnas, mamma spelade Pink Floyd och Deep Purple och Black Sabbath, plastpappa spelade Simple Minds och Human League. Från morfar fick jag jazzen, från mormor bluesen, min morbror gav mig U2, min moster David Bowie. Hemma fanns också Absolute Music för så var det på 1980- och 1990- talen. De flesta har jag glömt, men jag minns den bruna med ”21” i gula siffror för på den fanns en låt jag aldrig hade hört liknelsen till, fast mitt hem var ett mecka av musik. Låten var Kräm (Så nära får ingen gå) och det var så det började för mig.

Lite senare skulle vi få ett uppringt modem hemma, men ännu var inte internet stort – i alla fall inte långt ute på landsbygden där jag bodde – och jag lyssnade på Kräm utan att ha en aning om vad ”Kent” var för ett band. De bleknade också bort för mig, i ljuset av så mycket annat som hände då och det var inte förrän 2002 de åter kom in i mitt liv med en vit tiger. Då var jag sexton, hade ångest, var i ett vägskäl och Socker slog mig hårt.

Igår, fjorton år senare, såg jag dem för sista gången tillsammans med två vänner. Arenan i min hemstad är, som en av mina vänner uttryckte det, för stor för att det ska kunna vara en klubbspelning men alldeles för liten för att det kan bli en episk arenaspelning. Någonstans där mittimellan landade konserten och det var ändå bland de bästa jag varit på. Andromeda var flera ljusår vacker och jag gillar att de gick ända tillbaka till Verkligen även om jag hellre hade hört Kräm, Gravitation eller, ännu längre bakåt, Blåjeans. Och tänk om de följt upp Andromeda med Nostromo…? Men ändå, av de tre gånger jag sett Kent live har jag aldrig sett Jocke Berg dansa som igår – som om han var helt ensam – och även om det var svårt och tungt, någonstans i halsgropen var det så väldigt tungt, så var det ändå inte så sorgligt som jag trott att det skulle vara. Ett band som känner att det är över gör nog bäst i att avsluta och ingen kan säga att Kent inte avslutade med en explosion. Avskedsvideon ger mig gåshud varje gång jag ser den.

På vägen hem pratade vi om låtar vi velat höra, det tog tjugo minuter att gå tillbaka hem till mig och någonstans där insåg vi hur många låtar och album de gjort, att de kunnat hålla på i två timmar till och vi hade ändå haft låtar kvar att önska. Jag kommer nog alltid vara lite ledsen att de inte spelade Vi är inte längre där, för jag tror den hade varit fantastisk live och skär i hjärtat även när den inte fyller en arena, men samtidigt insåg jag att det faktiskt är långt ifrån över. Jag är ett inbitet Kent-fan och mina favoritskivor kan jag i princip ord för ord. I mitt hjärta finns Kent, Verkligen, Vapen och Ammunition, Du & jag Döden, Röd, Då som nu för alltid. Men igår förstod jag hur mycket jag faktiskt har kvar för jag har aldrig gett Tillbaka till samtiden den chans den verkligen förtjänar. Trots att jag älskar La Belle Epoque har jag aldrig riktigt lyssnat igenom Tigerdrottningen. 999 upptäckte jag med samlingsskivan och Jag är inte rädd för mörkret är otrampad mark för mig. B-sidor och Hagnesta Hill har jag lyssnat på men aldrig lärt mig älska.

För att citera en annan av mina tonårskärlekar: Det kommer aldrig va över för mig.

#tbt: Ett av mina mer stormiga kärleksförhållanden – det finns inga ord för det på det här språket…

(#throwbackthursday med ett inlägg som publicerades först på bloggen 2010-07-30, länk här)

Stormigt är väl egentligen det minsta ordet som kan sägas om dig och mig. Jag upptäckte dig med orden Så nära får ingen gå – det var 1999, jag var tretton år och din kärlek var som ingen annan, sorglig och avståndstagande men ändå fanns den alltid där och värmde mitt hjärta i de stunder som det allra mest behövdes. Men egentligen svor jag inte evig kärlek och trohet förrän 2002 och då var det du som höll mig ihop. De närmsta åren falnade dock lågan och jag brydde mig inte nämnvärt om vårat förhållande eller vad du gjorde för något. Så hände något för några veckor sedan – närmare bestämt orden

jag stal något du ändå ville ge mig, försökte älska det jag tog, men ärligheten, respekten, kärleken bara dog

och jag började återigen höra vilka vackra ord som alltid kommer från ditt håll. Ja, jag erkänner att jag vid några tillfällen försakat dig och använt ord som ”pretentiös” och ”inte bra längre” men du, det var ju mest för att en annan kärlek kommit in i mitt liv och sjungit sånger för mig på samma språk som var så mycket vackrare och sorgligare än de du hade på hjärtat.

Fortfarande är du inte min allra största nummer ett, mitt varmaste kärleksförhållande – och kommer nog heller aldrig vara för jag har vigt mitt hjärta åt en annan. Jag älskar inte allt du skriver, faktiskt är jag inte ens särskilt förtjust i Kevlarsjäl och inte heller Gamla Ullevi. Musik nonstop har jag hört alldeles för många gånger nu och ingen låt på Isola berörde mig särskilt mycket (kanske för att det var fel språk, när du sjunger på engelska rör det mig inte lika långt in i hjärterötterna). Men det finns alltid de andra, låtarna jag älskar: Socker. Kärleken väntar. FF. Utan dina andetag. Järnspöket. Mannen i den vita hatten. Rosor och palmblad. Elite. Töntarna. Dom andra. Ismael. Ärlighet respekt kärlek. Varje gång du möter min blick. Den döda vinkeln. Ja, nog älskar jag de flesta orden du skriver och nog är de som bomull kring ett sårat hjärta när det så väl behövs. Ikväll ska jag se och höra dig för andra gången i mitt liv och jag hoppas innerligt att jag kommer uppskatta det mer än gången för två år sedan, då hade jag alldeles för mycket annat som upptog mina tankar för att riktigt uppskatta dig på det viset du förtjänar.

Trots allt kommer jag nog alltid lyssna på dig, du har ändå varit en trogen följeslagare i mitt spretiga musikliv i över tio år. Du sorgliga, vackra, underbara Kent.

Dom brände grönan och skolan står där ensam nu
Cykelställen står tomma än, trots att loven är slut
Dom fäller kastanjeträden i allén framför skolgården
Och jag rör mig tyst hör inte hemma här, jag är vålnaden

Jag vet inte varför, men kanske är det därför jag minns det så väl
Dina stora ögon, dina bruna händer, dina vassa knän

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg, dig jag svor att aldrig glömma

Dom gräver i parken och frosten i marken ,blir ett försvar
Och vid hörnet av kyrkan där järnvägen går, har dom spärrat av

Någon ligger i gräset, med frostiga kläder, så stilla och vit
Och blåljusen blinkar, tänk vad man kan göra med en liten kniv

Och jag vet inte varför men jag återvänder alltid hit
Det var väl något vi gjorde, något vi sa här som förändrade mitt liv

Var det dig jag såg, som en skugga ur mina drömmar
Var det dig jag såg Dig jag svor att aldrig glömma
Var det dig jag såg som ett spöke från döda drömmar
Var det dig jag såg
Har jag äntligen lyckats glömma?

(Publicerades först på bloggen 2010-07-30, länk här)

Kent – Då Som Nu För Alltid

Det började med ett förnekande. Det kan inte vara sant att Kent slutar spela. Sakta började sanningen sjunka in och i tisdags förstod jag det faktiskt. Ett av de band som följt mig sedan tonåren, ett av de författarskap vars poesi betytt mest för mig kommer att sluta skriva och spela – åtminstone tillsammans. Det är sorgligt in i hjärterötterna men jag litar också på att det var rätt beslut, såklart, och jag tycker mitt i sorgen att det är viktigare att sluta om det känns som det rätta än att fortsätta trots att det inte gör det.

Och Kent skulle inte vara Kent om de inte levererade både den vackraste och mest smärtsamma albumreleasen någonsin – en resa tillbaka i tiden genom Röd, Du & Jag Döden, Vapen & Ammunition, Hagnesta Hill, Isola och så tillbaka till samtiden i en procession som tyngs av referensen till The Black Parade, en sorgesång som också i sig själv är ett rekviem.

Senare idag blir det för en gångs en #throwbackthursday i bloggen. Jag kommer titta tillbaka mot 2010 och min andra Kent-konsert. Tills dess, en bild från min första Kent-konsert på Peace&Love 2008. En bild som jag tycker väldigt mycket om, trots sin rörighet. Kanske just på grund av det, för just då var mitt liv en enda röra och just då var Kent bland annan musik och poesi det jag lutade mig mot.

DSC02122

”There were pieces of me laying all over the floor”

Jag har inte ord. Jag kan inte förstå hur någon som skulle vara odödlig kan ha lämnat oss. Jag kan inte uttrycka tacksamheten, lyckan, sorgen.

David Bowie lärde mig mycket. Vad pop egentligen är. Den omöjliga kombinationen av smärtsamhet och eufori som bara en poplåt med hjärtat utanpå kan frambringa. David Bowie lärde mig betydelsen av många ord. Queer. Androgynitet. Poesi. Mångtydighet. Självständighet. Att våga. Musik är det som alltid har hållit mig över ytan, och David Bowies mer än mycket annan.

Jag älskar de flesta av hans karaktärer, men kanske mest av alla The Thin White Duke. Åh, kallsinnet, ambivalensen, the fashion statement! Många låtar och många album har jag lyssnat på om och om igen, men egentligen finns det bara en låt för mig. Låten som jag lyssnade på i lycka och nedstämdhet, men framförallt i sorg och svårmod. Låten som jag inte kan höra utan att hjärtat går sönder, lite till.

För mig finns bara den låten.

Kanske är det som Rastlösheten skriver: ”Han var bara på lån

Triss i ny musik

Jag har tre skivrecensioner uppe på Kulturbloggen denna månaden, den första är  I mitt akvarium av Lisen Elwin, en singer/songwriterskiva med vemodiga undertoner och en fantastisk fin låt i Tillsammans.

Den andra är vad jag förmodligen redan nu kommer utse till vårens absoluta musikaliska höjdpunkt, ett helt fantastiskt debutalbum av en otroligt duktig sångerska och låtskrivare: Emeli Sandé. Albumet heter Our version of events, min recension hittar du här och du lyssnar på albumet (som kom ut igår!) här. Lyssna speciellt på My kind of love, verklig gåshud.

Det tredje albumet är en bluesrock-skiva som var väldigt bra i sin helhet men som inte hade mer än några speciella spår som stod ut från mängden. Gruppen heter Mark Lanegan Band, skivan heter Blues Funeral och recensionen finns här.

För 65 år sedan idag

Då föddes en av mina stora idoler, Freddie Mercury. Han var sångare i Queen som har spelats hemma sedan jag var liten och jag har älskat musiken längre än jag kan minnas.

Nedan är ett av hans soloprojekt och en låt som kanske inte är lika känd som alla Queen-dängor (eller kanske, vad vet jag), tillika en av mina favoritlåtar. Jag älskar kombinationen av rock och klassisk musik och här är just det, framfört av Freddie Mercury tillsammans med Montserrat Caballé – året var 1987 och låten är Barcelona.

 

För 65 år sedan idag

Då föddes en av mina stora idoler, Freddie Mercury. Han var sångare i Queen som har spelats hemma sedan jag var liten och jag har älskat musiken längre än jag kan minnas.

Nedan är ett av hans soloprojekt och en låt som kanske inte är lika känd som alla Queen-dängor (eller kanske, vad vet jag), tillika en av mina favoritlåtar. Jag älskar kombinationen av rock och klassisk musik och här är just det, framfört av Freddie Mercury tillsammans med Montserrat Caballé – året var 1987 och låten är Barcelona.