P3 Spel, speljournalistiken, heja Effie

För en gamertjej har det länge funnits två trygga platser i den svenska speljournalistiken: Aftonbladet Spela med Effie Karabuda och podden P3 Spel, den senare från Sveriges Radio.

Jag säger gamertjej, för ingen annan plats har varit så fredad för den sexism och det hårda klimat som gamingvärlden fortfarande, delvis, lider av – varken i dess egna journalistik eller kommentatorsfält. Spelvärldens olika communityn går långsamt framåt på området, men det är en lång och krokig väg. Det räcker att läsa Effie Karabudas krönika om att vara kvinnlig spelreporter på spelmässan E3 för att inse det.

Vid sidan av den tryggheten de levererar har både Aftonbladet Spela och P3 Spel under flera år uppvisat lysande journalistik med nyheter, intressanta diskussioner om spelfenomen och recensioner av alla de nya spel jag aldrig kommer hinna spela men likaväl vill ha en liten glimt av. För att speljournalistik ska vara vass räcker dock inte detta – det behövs en granskning av spelvärlden som inte har fluffiga glasögon på. Och det behövs en hel del humor. Jag har hittat båda i Aftonbladet Spela och P3 Spel.

Därför blev jag både ledsen och besviken när P3 Spel meddelade att podden ska läggas ner. Ett vansinnigt tråkigt beslut av Sveriges Radio, för podden är en stjärna i en annars ganska svensk speljournalistisk sfär. Att Effie Karabuda samtidigt meddelade att hon lämnar Aftonbladet Spela för P3 Spel kändes både tråkigt och roligt – grattis P3 till en lysande rekrytering, förstås – men vart tar P3 Spel vägen när podden läggs ner? Fasas ut i resten av P3, verkar det som, med inslag i andra program. Ett bakåtsträvande beslut, märkligt i en tid när spel bara blir mer och mer populärt och inte alls längre ses som något enbart för bleknosade nördar i mammas källare. Ändå är nyfikenheten på vad Effie Karabuda kan göra för nystart för kanalen förstås enorm.

P3 Spels programledare går vidare i en nystartad, egendriven podd – programmet har haft olika programledare och paneldeltagare under många år men i den nya podden Speljuntan hörs Angelica Norgren, Elisabeth Bergkvist, Anton Vretander och Tobias Norström. Som ett plåster på såren i den sorg nedläggningen av P3 Spel skapade i mitt spelälskande hjärta.

Här kan du läsa Effie Karabudas egna favoriter från åren på Aftonbladet Spela: Best of Effie.

Här är några av mina favoritavsnitt av P3 Spel:

Om kvinnosyn i spelvärlden (2011)

Hur gamers påverkar världen (2011)

13 spel som förändrade spelhistorien (2016)

Monster (2017)

Gamer (2020)

Årets bästa spel 2020

Pesten, äventyret och sorgen, så kanske spelåret 2020 kan sammanfattas. Jag spelade inte något spel 2020 som faktiskt gavs ut under året, men flera spel som hittade väldigt långt in i hjärtat.

Att möta sin verklighet genom fiktion är ett fint sätt att bearbeta den, och även om vi på intet sätt lever på medeltiden så kändes 2020 ibland som ett pestens år. I början av året hängav jag mig totalt åt A Plague Tale från 2019, en sanslöst vackert berättad historia om Amicia de Rune som år 1348 får se sina föräldrar bli mördade av invaderande engelsmän under hundraåriga kriget. Tillsammans med sin lillebror flyr hon ut i skogen; uppdraget blir ditt att hålla henne vid liv – och att ta reda på varför engelsmännen vill åt hennes lillebror Hugo. A Plague Tale är ett action/adventure/horror/stealth- spel, ett tredjepersons smygarspel med otroligt vacker game art och ett fantastiskt narrativ – två saker som helt säkert får mig att älska ett spel. Lägg till att jag tycker om att smyga, gillar stealth mer än öppna strider och älskar när en tuff tjej har huvudrollen, och det är inte konstigt att A Plague Tale blev årets spelupplevelse för mig. Låt vara att jag är livrädd för råttor och tillbringade många timmar med att halvblunda, rysa, må illa och dra tårna långt upp i soffan, det hjälps inte, A Plague Tale var ett fantastiskt spel. Kanske 2020 års bästa spelupplevelse.

Det enda spel som kan tävla med A Plague Tale om årets spelupplevelse är ett spel så hajpat att pressen borde vara omöjlig att leva upp till. Men What remains of Edith Finch var precis så atmosfäriskt och totalt uppslukande som det utlovats. What remains of Edith Finch är ett storydrivet utforskarspel, där Edith Finch återvänder till sin familjs märkliga hus utanför Washingtons kust. Med släktbandet följer en förbannelse om att alla utom en i varje generation dör under märkliga omständigheter, och det är Ediths utforskande av vad som hänt med alla i familjen spelaren får följa. Det är ett i sanning märkligt äventyr, nästan magiskt.

Men den största känslostormen inom mig, den blåste upp av att spela Before the Storm, en prequel till Life is Strange som är det spel jag haft svårast att ta mig igenom. Inte för att det är svårt rent tekniskt, men för att det är så vansinnigt mörkt och psykologiskt brutalt – som en knytnäve i magen, om och om igen. Before the Storm utspelar sig före Life is Strange, en berättelse om Chloe och Rachels vänskap och kärlekshistoria och åh, vad jag grät över dem. Jag älskar det långsamma berättandet i den här spelserien, hur spelet bryr sig om karaktärerna, utvecklingen. Ljuset i solnedgången över Arcadia Bay som möter det djupa mörkret i berättelsen.

Ja, jag kan vara oerhört blödig när det gäller spelkaraktärer jag älskar. Men jag uppskattar också enormt ett riktigt spännande actionäventyr, allra helst om det rör sig längs en main story- questline, i.e. en snitslad bana. Enslaved: Oddysey to the West har några år på nacken och det märks kanske framförallt i de ganska sunkiga könsrollerna, men för en Tomb Raider- fangirl helt svältfödd på ett bra actionäventyr med lika delar pussel som shoot-em-up – nog för att Enslaved kanske ändå besitter någon slags motvikt på det senare – var det ändå några timmars härligt spelande i en dystopisk, steampunkig framtid.

2020 var också året då jag upptäckte ParkitectOm det är något jag möjligtvis älskar mer än ett actionäventyr längs en snitslad bana, så är det sandlådespel. Gärna med karuseller. För någon som lagt (i hyfsat runda slängar) 500 timmar på Minecraft och 100 timmar på Roller Coaster Tycoon är Parkitect som en skänk från ovan. Du får vara chef över din alldeles egna nöjespark – faktiskt, så många du orkar bygga – och det är som ett Roller Coaster Tycoon uppdaterat till 2020- talet. Förutom att bygga berg- och dalbanor gäller det att ha koll på restauranger, toaletter, anställda, leveranser, väder och allsköns andra parametrar som spelar in för att dina gäster ska ha det så pass trevligt att du klarar besöksmålet. Utan att gå bankrupt, helst. Det är fantastiskt. Jag har klockat in på ungefär 120 timmar, så här långt. Och fler lär det bli.