Jakten på en svårmodet, tungsinnet, bokförälskelsen

När jag summerade årets läsning insåg jag att 2020 inte gett mig någon stor bokförälskelse. Jag har läst många bra böcker, men jag saknar den där himlastormande kärleken till en bok; det att sitta uppe hela natten för att du inte kan sluta läsa, att storgråta till en bok för att du bara inte kan låta bli. Kanske handlar det om 2020 i sig, all ångest som det året och den där pandemin förde med sig, men jag tror också att jag inte hittat riktigt rätt böcker. Läst för mycket av det jag borde och mindre av det jag verkligen vill. Jag längtar efter böcker där språket vindlar, där orden skaver, böcker som tar sig in där det gör ont, utforskar svåra relationer och tuffa uppväxter.

De senaste böckerna som fick mig att känna så var All the Bad Apples av Moïra Fowley-Doyle och Uprooted av Naomi Novik, så i år tänkte jag läsa The Spellbook of Lost and Foud och Spinning Silver av samma författare. Men i min läshög just nu finns I tunga vintrars mage av Andrea Lundgren och Nattens skogar av Djuna Barnes. Jag vill kasta mig in i svårmodet, tungsinnet, i hopplösheten, för det är där jag brukar hitta mina största bokförälskelser. I min längt-lista finns också Ceasaria av Hanna Nordenhök och Hennes ord av Tove Folkesson.

Vad läser du?

Bild från Pixabay.

Midvinterns kyla och mörker, och sex fina böcker med vintern som kuliss

Det är ett förrädiskt stilla lugn vintern bär med sig. Under isen råder ondskan, åtminstone är det så i många litterära världar. Snön kan verka som ett mjukt täcke att bädda in sig i, men kylan tar sig in i märg och ben.

För att inte tala om mörkret. I den del av landet jag kallar hemma upptar mörkret, när det är som allra längst, 20 av dygnets timmar. Ljuset bara fyra. Ändå känns det på något sätt ljusare än när jag bodde i södra Sverige, för snön lyser upp tillvaron på ett underbart sätt – när den väl faller. Det blir mindre och mindre snö för varje år, senare och senare, i klimatkatastrofens spår. Det är otäckt och skrämmande.

När jag tänker på böcker om vintern minns jag alltid Karolina Ramqvists Den vita stadenPåträngande och fysisk vill den inte lämna mig. Jag minns Karins ensamma strövtåg runt, runt i det stora huset som är tomt sedan John försvunnit. Hon och barnet, ärr, sår och smuts mitt i den kalla och vita vintern.

Sorgen och svärtan blir en kontrast mot allt det vita, precis som i Vakuum av Mia Öström som är en av de finaste och tyngsta böcker om sorg jag någonsin läst. Vakuum liknar inte alls Den vita staden på ytan men vintern bär samma funktion av ett täcke över allt det svåra, bäddar in. Det är som att snön låter känslorna landa mjukare än annars. Jonna går runt i sin bror Johans vinterjacka, Johan som nyss lämnat dem. Föräldrarna flyter omkring på utsidan, rusar förbi och gömmer undan sorgen. Jonnas ensamhet är påtaglig, gör så ont. Jag minns Vakuum så väl, minns sorgen och kylan men också vänskapen och att hitta något man letat efter.

Kylan, den kanske aldrig har varit så påtaglig som i Anders Björkelids Ondvinter, som jag håller för bästa svenska fantasyserie som skrivits. Vindlande rör sig språket genom berättelsen, bärs fram av tvillingarna Sunia och Wulf som en, inte två. När de kastas ut från tryggheten och rakt in i äventyret börjar en historia både fantasieggande och hemsk. Det är språket som håller en kvar, kantat av ord som verkar nästan glömda: vättesnara, domarring, ondvinter och galgmän.

Men är det en genre som allra mest finner sin väg genom vinterns stigar så är det skräcklitteraturen. Det finns en sådan tjusning i vintermörkret och en sådan skräck inför vad som gömmer sig där, och ingen är bättre på att beskriva det än Michelle Paver. Dark Matter är den bästa spökhistoria jag någonsin läst, atmosfäriskt kall och ryslig. Det är 1937 och Jack är ensam på forskningsstationen Gruhuken på Svalbard när solen går ner för sista gången inför vintern och lämnar Jack i fyra månaders mörker. Ensam. Något ondskefullt lurar i mörkret men allra mest otäck är känslan av att vara helt utlämnad, kanske ännu mer åt sina egna fantasier än åt mörkret. Åt rädslan som äter upp en inifrån.

Den som inte får nog av 1930- talet, Arktis och det eviga vintermörkret kan ge sig på Dan Simmons The Terror, som med hänsynslös brutalitet kastar in läsaren i totalt mörker och en ondskefull närvaro ute på isen. Två skepp har misslyckats med att hitta Nordostpassagen och kört fast i bergen av is. Men det finns något värre än kylan som väntar i mörkret. The Terror är inte lika knivskarp som Dark Matter, inte lika hårresande psykologisk – men den är otäckt brutalt och alldeles tillräckligt blodisande.

Låt oss stanna kvar i den tiden, och dra tillbaka klockan ännu lite till. Det finns något otroligt njutbart i kombinationen 1920- tal och skräck som är så blodig och brutal att det vänder sig i magen. Vinterbrand är det femte albumet om Viktor Kasparsson, som är skrivna och illustrerade av Dennis Gustafsson. De kan läsas helt fristående men gör sig kanske bäst i ordning ändå. Jag älskar galghumorn, den autentiska 1920- talsandan och hur otroligt vidrigt allting är. Det är den perfekta verklighetsflykten, mitt i midvintermörkret.

För några dagar sedan var vintersolståndet här. Nu blir det bara ljusare och ljusare, det känns i kroppen fast det inte ens syns än. Snart är kvällarna ljusa, men kanske stannar snön och kylan lite till. Än är det inte dagsmejan och takdroppet, än tänker jag sitta inne med skräcklitteratur och rymdresor medan solen knappt orkar sig upp över horisonten. Vilka böcker det blir, berättar jag imorgon.

Augustpriset och ungdomsboken

Augustpriset kom och gick, och jag varken gissade pristagare eller kommenterade. Det är ett ständigt upprepande av detta varje år, men det är oerhört märkligt hur kategorin Årets svenska barn- och ungdomsbok behandlas. Faktum är att kategorin inte borde heta så över huvud taget.

Kategorin för barn- och ungdomslitteratur är tusen gånger bredare och spretigare än vuxenbokskategorierna, ändå är det de sistnämnda som innehar två priser medan barn- och ungdomsböckerna bara har ett. Alla som är bekanta med barn- och ungdomslitteratur vet att det är omöjligt att jämföra en småbarnsbok med en bok skriven för unga vuxna, en kapitelbok för sexåringar med en facklitterär bok för unga. Bilderboken är en konstform skild från kapitelboken, poesin och fackboken hamnar oftast i skymundan. 2012 var senaste gången poesi och facklitteratur uppmärksammades i barn- och ungdomskategorin, det är åtta år sedan. Allra störst utrymme får bilderboken, av de sex nominerade böckerna är oftast hälften bilderböcker.

Den stora förloraren, jämte poesi och facklitteratur, är ungdomsboken – och det gäller inte bara Augustpriset. Utgivningen av ungdomsböcker skrivna på svenska minskar i rask takt, skriver Johanna Lindbäck i Svenska Dagbladet. Att det bara går att tvinga barn att läsa upp till en viss ålder konstaterar Cecilia Knutsson från Rabén och Sjögren. Så är det förstås, men det bästa vore om vi slapp tvinga barn och unga att läsa överhuvudtaget. Som bibliotekarie med ungdomsfokus blir jag ibland frustrerad på hur många elever som frågar efter böcker som Utvandrarna, En komikers uppväxt och Ondskan, för att de blivit tillsagda att läsa dem. Förlåt, men det är kanske inte så konstigt att det behövs tvång när böcker som dessa fortfarande finns på läslistor i skolan. Klassiker i all ära, förstås, men det är sällan rätt väg att gå för att inspirera motvilliga unga att läsa, att trycka tusen sidor svensk klassiker från 1800- talet i deras händer. Särskilt inte när den ungdomsboksutgivning som finns idag är så fantastisk. Jag har förstås full förståelse för att lärare inte har tid att sätta sig i ungdomsboksutgivningen, men det är förhoppningsvis där vi bibliotekarier kommer in.

Att höja ungdomsbokens värde handlar förstås också om att fler vuxna borde uppmärksamma den. Även om (den svenska) utgivningen minskar i mängd blir kvalitén på ungdomsböcker och Young Adult bara bättre och bättre, framförallt blir den bredare. Johanna Lindbäck skriver att en femtonåring idag har svårt att få sitt liv speglat i litteraturen, samtidigt blir representationen av olika slags femtonåringar bara större och större och det är något så otroligt viktigt som händer. Fortfarande är den alldeles för liten men det går åt rätt håll. Jag önskar att fler vuxna skulle sluta fnysa åt ungdomsböcker bara för att de är ungdomsböcker, sluta tro att de på något sätt är sämre litteratur än vuxenböcker. Höj värdet av att läsa ungdomsböcker, läs tillsammans med barnen även efter att de blivit tonåringar. Många slutar högläsa när barn nått en viss ålder men högläsning, det är för hela livet.

Det finns förstås inte bara ett, eller ett rätt, svar på frågan om att få ungdomar att läsa mer. Kanske är det därför det här inlägget är ganska spretigt. Men jag tror på att uppmärksamma ungdomsboken, läs den, höj värdet på den. Det gäller både för Augustpriset, lärare, journalister, bibliotekarier och helt vanliga vuxna.

Inspiration till det här inlägget kom från Enligt O.

Här kan du läsa krönikan av Johanna Lindbäck.

Hösten och himlastormande böcker

Den är ju faktiskt snart slut, hösten. Vintern är här. Ändå känns det som att jag fortfarande väntar på min läshöst, då när jag brukar sitta i soffhörnet i flera timmar åt gången och läsa spökhistorier och dystopier. Det har inte riktigt hänt än. Kanske för att jag bor i en ny lägenhet och bara inte hittat till min läsplats ännu. För böcker, de har jag. Jag tänkte läsa massor av böcker i oktober men det blev inte riktigt så. Jag lyssnade mest på några, läste några få.

Det var också länge sedan jag hade en himlastormande läsupplevelse, en sådan där när en inte vill slå igen boken efter sista sidan, för det betyder att den är slut. En bok som lockar fram både kärlek och gråt, som du bär med dig länge efteråt och inte kan sluta tänka på. Jag började se tillbaka på årets läsning och i år har jag haft få sådana läsupplevelser, nästan ingen, det känns tråkigt. Jag hoppas att någon av de böcker jag planerar att läsa i november kan bära med sig det.

Vilken var din senaste himlastormande läsupplevelse, en bok du bara inte kunde få nog av? Hur ofta hittar du de böckerna? De böcker som berört mig mest i år är A Very Large Expanse of Sea, Jag ser allt du gör, Death’s End och Herrarna satte oss hit. Men för att hitta den där stora bokförälskelsen, läsupplevelsen som förändrat mig i grunden, då får jag gå tillbaka till 2019 med läsningen av All the Bad Apples och Uprooted.

Det här tänkte jag läsa i november:

När allt går åt skogen – 9 dystopitips

Jag tänkte fortsätta på gårdagens tema om att hantera rädsla och ångest genom populärkultur, och ge mina bästa tips på litteratur där allt har gått åt skogen. Dystopier finns det att läsa nästan till tiden tar slut, men just de här är berättelser där samhället kollapsat och där krishanteringen verkligen inte fungerat. Katastrofen har svept över världen – i en del av böckerna är det en sjukdom, men inte alla.

Ibland är det just det hjärnan behöver – att föreställa sig det värsta som kan hända, för att sedan komma över det. Jag har försökt att inte tipsa om de allra vanligaste och mest populära böckerna. Pestens tid kan vi prata om en annan gång, när jag faktiskt läst den.

World War Z – omtalad när den kom men idag nästan lite bortglömd. Den utspelar sig, inte under framtidens zombiekatastrof utan efter, där vår egen tid är förkrigstid och där psykiskt och fysiskt skadade krigsveteraner berättar sin egen historia från zombiekrigen. Återhållsamt, lågmält, psykologiskt, skrämmande.

Varelserna – för att fortsätta på zombietemat är serien som börjar med Elias bok en av de bokserier jag har närmast mitt hjärta. I mitt bibliotekariejobb har de hjälpt mig att få många lässvaga elever in på litteraturens väg och de är vansinnigt snygga, välskrivna, spännande och otäcka. I recensionen av sista boken hittar du länkar till vad jag tyckte om alla böcker i serien.

En sekund i taget – kanske den allra bästa dystopi jag någonsin läst. Sofia Nordin skriver så nära och så skickligt att det är omöjligt att sluta läsa. I varje bok i serien får vi följa en ungdom som är kvar efter att febern har tagit död på alla vuxna. Det är Hedvig jag aldrig kunnat glömma.

The Young Elites – även här har en blodfeber skördat liv efter liv, de flesta vuxnas. De som överlever är barn och åratal efter lever de med konsekvenserna – ärr och särskilda förmågor. The Young Elites är dystopisk fantasy, mörk och vacker.

Minnet av vatten – här är det inte en sjukdom som bragt krig och svält över världen, utan bristen på vatten. Minnet av vatten blickar in i en av de mest troliga framtidskeendena – den globala uppvärmningen har förändrat världen, havet har slukat stora delar av civilisationen och det dricksvatten som finns är hårt kontrollerat. En bok som tar sig in under huden.

Den nya människan – i en nära framtid har människans livsstil och miljöförstörelse lett till att inga barn längre föds. Världen är lamslagen. Så börjar människor bli gravida igen och barn börjar födas men de är inte som de barnen vi förut kände till. Den nya människan är som en robot, beräknande och kallt iakttar de den gamla människan. Skrämmande och välskriven.

Flickan med gåvorna – jag återvänder till zombieromanen, och som sådan är Flickan med gåvorna en av mina absoluta favoriter. M R Carey sprider liv i zombiegenren med en intelligent och häpnadsväckande berättelse, modig och helt fasansfull.

Slutet – om det är någon bok som skildrar människans inre vid en katastrof så är det Slutet. Allt klappar ihop, ändå lyser någonstans människans behov av ordning igenom. Vi döper kometen. Fixar SM- slutspel i fotboll. Gör en app för att bevara berättelser för en eftervärld som inte finns att komma ihåg oss vid. Det blir så tydligt hur vi hänger upp vår mänsklighet på saker som vid en kommande apokalyps blir helt överflödiga. Vårt prylberoende. Vår yta. Vår fixering vid pengar och makt. Slutet är ångestladdad, men någonstans också trösterik.

De tusendeVansinnigt snygg och otäck grafisk roman om ett virus som knockat mänskligheten och där bara en på tusen överlever. Om människans allra sämsta sidor.

Att hantera livet genom populärkulturella filter

Det kan sägas att det är märkliga tider vi lever i. Ändå kanske det inte är det, egentligen. Att människor hellre lyssnar på skvaller och domedagsprofetior än vetenskapen har vi vetat länge. Tur att det också finns så många som håller i hatten och hjälper de som behöver hjälp.

Alla måste vi hantera livet, på något sätt. Jag gör det ofta genom populärkultur. För inte så länge sedan berättade jag hur musiken tog mig igenom en väldigt svår period, veckor som bara försvann. I en av mina favoritpoddar, P3 Spel, i avsnittet från 12 februari i år, berättades att spelet Plague Inc – ett spel där du ska utrota mänskligheten med ett dödligt virus – nådde nedladdningsrekord i Kina under början av Corona-utbrottet. Många behöver möta sin rädsla för att hantera den istället för att fly från den. Det som är så intressant här är att just datorspel idag ofta avfärdas som meningslös verklighetsflykt, precis som litteratur avfärdades som sådan för några hundra år sedan. Idag vet vi bättre.

Själv sitter jag som klistrad framför det fantastiska spelet A Plague Tale. I det får vi följa tonåriga Amicia i 1300- talets Frankrike som försöker rädda sin lillebror Hugo undan pestens fasor och inkvisitionens bojor. Hack i häl är råttorna, enorma horder med råttor besatta av något värre än döden kryper de och rasslar efter mitt varje steg. Det är fasansfullt, otäckt, men också vansinnigt vackert och välgjort. Att jag är så fascinerad av A Plague Tale just nu skvallrar säkerligen om en oro inför Corona- pandemin men är också ett bevis på hur jag alltid har hanterat rädsla.

I en era när vi översköljs av intryck varje dag behöver vi ett sätt att hantera dem. Att fantastik- litteratur och datorspel enbart skulle vara en verklighetsflykt stämmer inte. Just nu läser jag Death’s End, tredje delen i SciFi- trilogin Rememberance of Earth’s Past, skriven av Cixin Liu. I den har mänsklighetens storhetsvansinne lett till hens potentiella undergång. Att läsa den är både att ge sig in i ett fantastiskt äventyr långt utanför min egen vardag, men också ett sätt att möta undergångsrädslan som oundvikligen knackar på axeln.

Vad jag läser sen? Jag grävde djupt i min TBR- hög och fann Elvira Birgitta Holms Månskensvargen, en hyllad och Augustnominerad ungdomsbok om pestens Sverige. Kanske läser jag den sen.

Vad läser du?

Några ord om min boklåda – eller, heja lokalhandeln

Jag är omåttligt förtjust i min lokala bokhandel – eller boklåda, ett ord jag aldrig riktigt lyckats förstå i sammanhanget men det låter onekligen ganska trevligt. Inte bara har boklådan ett fint utbud med böcker för att vara en ganska liten affär i en ganska liten stad i Norrlands inland, men de är också fantastiskt trevliga, kunniga och hjälpsamma i de mest märkliga av beställningsscenarion.

Biblioteket är egentligen min guldgruva, jag lånar alla böcker jag läser – ja, alla. Det är först när jag läst dem och insett att jag inte kan leva mitt liv utan dem som jag köper dem, både för att inte köpa saker i onödan och för att stödja både bibliotek och författare. Böckerna jag köper, handlar jag förstås i min lokala boklåda. När jag läst Fangirl och Carry On av Rainbow Rowell gick jag direkt och köpte tre ex av varje bok – en till mig och två presenter till vänner som jag insåg inte heller skulle kunna leva sitt liv utan de här underbara böckerna.

Min lokala boklåda kanske inte har det största utbudet av Young Adult- fantasy men de beställer gärna allt jag frågar efter och ringer när det finns att hämta, och alltid frågar de om jag är nöjd och om det nu verkligen var rätt utgåva och framsida (ja, de har lärt känna mig och ja, det är alltid rätt). Det är här skillnaden mot nätshopping dyker upp. Jag läste ett skarpt men oerhört sant inlägg av Bokblomma (in och läs!) som ifrågasätter nätshoppingens hela grundvalar – är det verkligen så smidigt som vi föreställer oss och sparar det verkligen tid och pengar? Med ord som returer, avier, postutlämningsköer, defekter, kundtjänst, portal-butiker och postförseningar i bakhuvudet är det lätt att säga nej. Vad som är än viktigare att påpeka är att vi med nätshopping inte bara undergräver vår lokala handel och därmed låter stadskärnan dö ut – vi gör också oftast klimatet en ovärdig otjänst. Jag har full förståelse  för att en ibland behöver beställa något online som inte går att få tag på lokalt men om vi vill behålla butiker i vår närhet behöver vi handla i dem. På köpet kanske du lär känna en av stadens mest kunniga bokläsare, som alltid känner igen dig och med ett leende frågar vad du vill beställa den här gången.

Skräckvecka: att lyssna på skräck

På något sätt känns det som att högläsning och skräck hör ihop. Idag är sista dagen för veckans skräcktema och jag vill gärna prata om ett av mina favoritsätt att uppleva skräckberättelser: att lyssna.

Ändå sedan jag var ganska liten och jag och mina syskon berättade spökhistorier för varandra på höskullen, ända sedan alla scoutlägerkvällar med hemska berättelser runt lägerelden och ändå sedan tältäventyret i sjätte klass där vår lärare berättade fantastiska rysare, har jag älskat att lyssna på skräck. Egentligen är jag en ganska rädd person och det är med största tveksamhet jag ser på skräckfilm (aldrig mer på bio, inte sedan The Ring) och endast i yttersta undantagsfall jag spelar skräckspel på datorn (en gång, The Park, aldrig mer), men att lyssna tycker jag är fantastiskt.

De flesta känner till Creepypodden, jag vill förstås ändå gärna nämna den i sammanhanget för det är en högtidsstund att lyssna varje måndag. Egentligen kanske jag tyckte mest om den i början, när det främst handlade om olika creepypasta- berättelser (vandringssägner på nätet) Jack Werner undersökte och berättade om – de senaste åren har programmet mest fyllts med lyssnarberättelser. Ibland fantastiska, ibland inte. Det är fortfarande ett underbart program.

Men framförallt älskar jag att lyssna på böcker. Jag kommer aldrig glömma den mörka novemberkväll för två år sedan när jag putsade och städade allt i lägenheten, bara för att jag inte kunde sluta lyssna på Yuko av Jenny Milewski. Den blandar svensk studentkorridor i Linköping med slapstick, gore och japanska spöken – med fullständig bravur. Det är otäckt, välskrivet och vansinnigt spännande – kanske mitt allra bästa skräckljudboktips.

Det finns böcker som sätter spår i en från barnsben. Agnes Cecilia är en sådan bok för mig, jag läste den i tioårsåldern och älskade den djupt. En del böcker vågar jag inte läsa om men när jag såg att Pernilla August läst in Agnes Cecilia som ljudbok kunde jag inte låta bli. Jag lyssnade på den i oktober och det är en fantastisk inläsning, levande och varm men inte för mycket skådespeleri. Jag älskade den återigen, men kanske på ett annat sätt än jag gjorde som barn. Jag minns den som spöklig och ryslig, men i vuxen ålder tog det sorgliga och melankoliska i berättelsen över. Jag tror inte att jag hade erfarenheten nog att se det vemodiga på samma sätt då, som jag gjorde nu. Så fint att kunna skriva en bok som talar till både barn och vuxna, fast på olika sätt. Maria Gripe är sannerligen en av vår tids största författare. Att lyssna på Agnes Cecilia var lite som att återigen uppleva den där känslan av att sitta runt lägerelden och lyssna på en spökhistoria, så levande att du inte kan annat än tror att den är sann.

I Victoria Schwabs första bok om Cassidy Blake, City of Ghosts, spökar det på riktigt. Ändå sedan hon nästan drunknade har Cassidy Blake förmågan att kunna se spöken, de knackar henne på axeln och kräver hennes uppmärksamhet vart hon än går. Vid hennes sida har hon spöket Jacob, hennes bästa vän som ingen annan än hon kan se. När hennes föräldrar tar med henne till Edinburgh – där det fullkomligt vimlar av spöken – möter hon för första gången någon som henne själv. Och ett riktigt ondsint spöke.

Jag tänkte ganska mycket på Eva Ibbotson när jag lyssnade på City of Ghosts. Det finns ett spår av samma humor blandat med vänskap och allvar i Victoria Schwabs bok – men City of Ghosts är mörkare och svårare. Jag fullkomligt älskade att utforska alla hemsökta gamla slott tillsammans med Cassidy och ljudboken på ungefär fem timmar lyssnade jag ut på en dag. Det var omöjligt att inte göra det. City of Ghosts är en fantastisk spökhistoria och en underbar ljudbok som jag verkligen hoppas upptäcks av ett svenskt förlag snart!

Just nu lyssnar jag på ännu en spökjägarbok, som hittills är helt fantastisk: The Screaming Staircase av Jonathan Stroud. Den finns även på svenska med namnet Den skrikande trappan, den första i en hel serie böcker.

Jag tror att inte bara oktober, utan även november, blir en riktig spökhistoriemånad.

Att ge tid för läsning

I augusti och september fick många av mina lästimmar ge vika för allmän trötthet, youtube och datorspel. Jag vill inte förminska värdet av mitt spelintresse, men ibland önskar jag att jag hade tid och ork för allt. Ofta önskar jag också innerligt att jag hade ro att slå mig ned med en bok i flera timmar, men ibland orkar jag bara inte.

Sådana här tider går tankarna ofta till två av mina kloka vänner från bibliotekarieutbildningen. Den ena påpekade att det vi som stora läsentusiaster och bibliotekarier benämner ”lässvacka” ofta bara betyder att vi läser lite mindre, kanske bara en-två böcker på en månad istället för sju-åtta. Det många andra människor benämner ”lässvacka” kan betyda att inte läsa en enda bok på flera år. Såklart hamnar även bokslukare och bibliotekarier i sådana djupa lässvackor, men jag brukar ändå dra mig till minnes de orden. Som bibliotekarie känner du ofta en press att läsa otroligt mycket för att hänga med och kunna boktipsa, och det är värt att minnas att du duger även om du är i en mindre eller större lässvacka.

Min andra vän brukar mena att det är värt att, i situationer när en vill läsa men inte riktigt gör det, helt enkelt sätta en klocka på 20 minuter och ”tvinga sig” att sätta sig ned och läsa. Det kan låta tråkigt, men det kan också få en att faktiskt finna den där läsron och glömma bort att klockan gått förbi 20 minuter sedan länge.

I helgen tänkte jag försöka ge lite tid till The Dark Forest, boken som var överst i min TBR för september och som jag än så länge läst 29 sidor i. Jag tycker om den, men den är också komplicerad och svår. Jag behöver ge den tid. Jag avslutar med en liten mini-enkät. Svara gärna i din blogg och länka i en kommentar så jag hittar!

*Hur ger du dig själv tid för läsning?

*Vad läser du just nu?

Om boktips och boktipsare

Boktips och boktipsare är viktigare än någonsin. Idag fylls mångas nyhetsflöde av larmrapporter om att barn och unga läser mindre och det är en populär åsikt att skylla detta på mobilskärmar och datorspel. Således går läsdebatten ofta hand i hand med ”skärmtids”- debatten. Det är synd. Snarare borde vi höja statusen på datorspelens narrativa funktion och deras kulturella värde, samtidigt som vi riktar blicken mot oss själva och frågar: kan barns och ungas minskade läsning månne även höra ihop med att vuxna läser mindre? Vikten av att vara en läsande förebild och att överallt lyfta fram böcker och läsning är viktigare än någonsin.

För ett tag sedan skrev Enligt O, läsvärt som vanligt, om faran med att lägga ned boktipsarpaneler i TV. Något sent vill jag gärna svara på den efterföljande enkäten:

I vilket program skulle du vilja att det fanns en boktipsarpanel?

I alla, eller åtminstone i många och oväntade. Det låter något ambitiöst men jag tror verkligen på värdet i att visa att alla läser böcker – inte bara en specifik boktipsarpanel i ett specifikt boktipsarprogram. Särskilt i program för barn och unga där vuxna läsande förebilder behövs. Tänk så fint det vore om Lilla Sportspegeln, Lilla Aktuellt och alla barnprogram med programledare, avslutades med dagens boktips – kanske bara 2-3 minuter. Lilla Sportspegeln kunde tipsa om alla fina sportböcker som finns och Lilla Aktuellt om nya faktaböcker eller ”based on a true story”- böcker. Tänk om gästerna i Lilla Sportspegeln alltid fick tipsa om sin favoritbok (jag känner mig nödd att påpeka att jag inte sett de här programmen på många år utan det är min sorgliga fördom att det här inte redan existerar, rätta mig gärna om jag har fel). När jag arbetade med ett projektsamarbete mellan bibliotek och sportklubbar märktes vikten av läsande idoler så oerhört väl. Tänk om även många program för vuxna också avslutades med ett kort boktips – jag skulle hellre se detta än dedikare boktipsprogram för redan frälsta, även om det i en perfekt värld såklart skulle ges utrymme för båda.

Vilka ingår i din perfekta boktipsarpanel?

Vilken lika delar underbar som svår fråga. Det beror på, tycker jag, beroende på vilket program. Min stora dröm skulle vara om alla eller en stor del av de unga poeterna bakom boken Revolution Poetry var en egen boktipsarpanel.

Om jag fortsätter väva på min dröm från ovan skulle sportidoler vara en fin boktipspanel, likaså influencers och youtubers som kanske besöker Lilla Aktuellt. I en boktipsarpanel riktad mot vuxna skulle jag gärna se några av våra fantastiska barn- och ungdomsboksförfattare som lyfter fram värdet av att läsa nyutgiven barnlitteratur och inte bara fastna på sina egna favoriter sedan barndomen. Jag skulle älska att se Sara Bergmark Elfgren, Anna Ahlund, Mats Strandberg och Mårten Melin, som exempel. Såklart vill jag även lyfta fram några av mina favoritkritiker, såsom Lotta Olsson och Yukiko Duke.

Vilken klassiker skulle du tipsa om om du själv fick chansen att vara med i tv?

Det här är svårt, för själv föredrar jag att tipsa mer om nyutkommen litteratur. Inte för att klassiker per automatik är dåliga utan för att så många lärare (inte alla lärare, förstås) och vuxna aldrig läser nyutkommet utan låter sina elever bara läsa äldre klassiker. Många klassiker är idag också ganska daterade i sin syn på människor. Men jag skulle gärna vilja lyfta fram fantasy- och sciencefiction- klassiker, som ofta glöms bort i sammanhanget. Ursula Le Guins Trollkarlen från övärlden till exempel, om jag tipsar för barn, eller Mörkrets vänstra hand om det är för vuxna. Allra mest vill jag egentligen tipsa om Tordyveln flyger i skymningen men jag tror egentligen inte att den ännu är tillräckligt gammal för att klassas som klassiker.

Vilka aktuella böcker skulle du lyfta fram?

Jag skulle vilja lyfta fram böcker som utmanar normen, som är fantastiskt bra skrivna och som både är spännande och tänkvärda och därför kanske kan passa många. Framförallt skulle jag vilja tipsa vuxna om ungdomsböcker. Några titlar jag skulle tipsa om är Revolution Poetry av poesikollektivet med samma namn, Mizeria av Melody Farshin, Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren, Tio över ett av Ann-Helen Laestadius, Saker ingen ser av Anna Ahlund och Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson. Jag skulle också vilja lyfta fram några böcker som ännu inte är så kända i Sverige, som den fantastiska Teslas vind av Neal Shusterman och The Qiuet at the End of the World av Lauren James.

Vilka oväntade boktipsare vill du se i tv?

Frågan hör lite ihop med min perfekta boktipsarpanel, där jag gärna vill se programledare och kända besökare boktipsa. Men även pålästa och duktiga bokbloggare som ofta har stenkoll på utgivningen, så som Sincerely Johanna, Hanna på Feministbiblioteket, Linda på Enligt O, Linnéa på Bokblomma och Lyran.