Skräckvecka: att lyssna på skräck

På något sätt känns det som att högläsning och skräck hör ihop. Idag är sista dagen för veckans skräcktema och jag vill gärna prata om ett av mina favoritsätt att uppleva skräckberättelser: att lyssna.

Ändå sedan jag var ganska liten och jag och mina syskon berättade spökhistorier för varandra på höskullen, ända sedan alla scoutlägerkvällar med hemska berättelser runt lägerelden och ändå sedan tältäventyret i sjätte klass där vår lärare berättade fantastiska rysare, har jag älskat att lyssna på skräck. Egentligen är jag en ganska rädd person och det är med största tveksamhet jag ser på skräckfilm (aldrig mer på bio, inte sedan The Ring) och endast i yttersta undantagsfall jag spelar skräckspel på datorn (en gång, The Park, aldrig mer), men att lyssna tycker jag är fantastiskt.

De flesta känner till Creepypodden, jag vill förstås ändå gärna nämna den i sammanhanget för det är en högtidsstund att lyssna varje måndag. Egentligen kanske jag tyckte mest om den i början, när det främst handlade om olika creepypasta- berättelser (vandringssägner på nätet) Jack Werner undersökte och berättade om – de senaste åren har programmet mest fyllts med lyssnarberättelser. Ibland fantastiska, ibland inte. Det är fortfarande ett underbart program.

Men framförallt älskar jag att lyssna på böcker. Jag kommer aldrig glömma den mörka novemberkväll för två år sedan när jag putsade och städade allt i lägenheten, bara för att jag inte kunde sluta lyssna på Yuko av Jenny Milewski. Den blandar svensk studentkorridor i Linköping med slapstick, gore och japanska spöken – med fullständig bravur. Det är otäckt, välskrivet och vansinnigt spännande – kanske mitt allra bästa skräckljudboktips.

Det finns böcker som sätter spår i en från barnsben. Agnes Cecilia är en sådan bok för mig, jag läste den i tioårsåldern och älskade den djupt. En del böcker vågar jag inte läsa om men när jag såg att Pernilla August läst in Agnes Cecilia som ljudbok kunde jag inte låta bli. Jag lyssnade på den i oktober och det är en fantastisk inläsning, levande och varm men inte för mycket skådespeleri. Jag älskade den återigen, men kanske på ett annat sätt än jag gjorde som barn. Jag minns den som spöklig och ryslig, men i vuxen ålder tog det sorgliga och melankoliska i berättelsen över. Jag tror inte att jag hade erfarenheten nog att se det vemodiga på samma sätt då, som jag gjorde nu. Så fint att kunna skriva en bok som talar till både barn och vuxna, fast på olika sätt. Maria Gripe är sannerligen en av vår tids största författare. Att lyssna på Agnes Cecilia var lite som att återigen uppleva den där känslan av att sitta runt lägerelden och lyssna på en spökhistoria, så levande att du inte kan annat än tror att den är sann.

I Victoria Schwabs första bok om Cassidy Blake, City of Ghosts, spökar det på riktigt. Ändå sedan hon nästan drunknade har Cassidy Blake förmågan att kunna se spöken, de knackar henne på axeln och kräver hennes uppmärksamhet vart hon än går. Vid hennes sida har hon spöket Jacob, hennes bästa vän som ingen annan än hon kan se. När hennes föräldrar tar med henne till Edinburgh – där det fullkomligt vimlar av spöken – möter hon för första gången någon som henne själv. Och ett riktigt ondsint spöke.

Jag tänkte ganska mycket på Eva Ibbotson när jag lyssnade på City of Ghosts. Det finns ett spår av samma humor blandat med vänskap och allvar i Victoria Schwabs bok – men City of Ghosts är mörkare och svårare. Jag fullkomligt älskade att utforska alla hemsökta gamla slott tillsammans med Cassidy och ljudboken på ungefär fem timmar lyssnade jag ut på en dag. Det var omöjligt att inte göra det. City of Ghosts är en fantastisk spökhistoria och en underbar ljudbok som jag verkligen hoppas upptäcks av ett svenskt förlag snart!

Just nu lyssnar jag på ännu en spökjägarbok, som hittills är helt fantastisk: The Screaming Staircase av Jonathan Stroud. Den finns även på svenska med namnet Den skrikande trappan, den första i en hel serie böcker.

Jag tror att inte bara oktober, utan även november, blir en riktig spökhistoriemånad.

Att ge tid för läsning

I augusti och september fick många av mina lästimmar ge vika för allmän trötthet, youtube och datorspel. Jag vill inte förminska värdet av mitt spelintresse, men ibland önskar jag att jag hade tid och ork för allt. Ofta önskar jag också innerligt att jag hade ro att slå mig ned med en bok i flera timmar, men ibland orkar jag bara inte.

Sådana här tider går tankarna ofta till två av mina kloka vänner från bibliotekarieutbildningen. Den ena påpekade att det vi som stora läsentusiaster och bibliotekarier benämner ”lässvacka” ofta bara betyder att vi läser lite mindre, kanske bara en-två böcker på en månad istället för sju-åtta. Det många andra människor benämner ”lässvacka” kan betyda att inte läsa en enda bok på flera år. Såklart hamnar även bokslukare och bibliotekarier i sådana djupa lässvackor, men jag brukar ändå dra mig till minnes de orden. Som bibliotekarie känner du ofta en press att läsa otroligt mycket för att hänga med och kunna boktipsa, och det är värt att minnas att du duger även om du är i en mindre eller större lässvacka.

Min andra vän brukar mena att det är värt att, i situationer när en vill läsa men inte riktigt gör det, helt enkelt sätta en klocka på 20 minuter och ”tvinga sig” att sätta sig ned och läsa. Det kan låta tråkigt, men det kan också få en att faktiskt finna den där läsron och glömma bort att klockan gått förbi 20 minuter sedan länge.

I helgen tänkte jag försöka ge lite tid till The Dark Forest, boken som var överst i min TBR för september och som jag än så länge läst 29 sidor i. Jag tycker om den, men den är också komplicerad och svår. Jag behöver ge den tid. Jag avslutar med en liten mini-enkät. Svara gärna i din blogg och länka i en kommentar så jag hittar!

*Hur ger du dig själv tid för läsning?

*Vad läser du just nu?

Om boktips och boktipsare

Boktips och boktipsare är viktigare än någonsin. Idag fylls mångas nyhetsflöde av larmrapporter om att barn och unga läser mindre och det är en populär åsikt att skylla detta på mobilskärmar och datorspel. Således går läsdebatten ofta hand i hand med ”skärmtids”- debatten. Det är synd. Snarare borde vi höja statusen på datorspelens narrativa funktion och deras kulturella värde, samtidigt som vi riktar blicken mot oss själva och frågar: kan barns och ungas minskade läsning månne även höra ihop med att vuxna läser mindre? Vikten av att vara en läsande förebild och att överallt lyfta fram böcker och läsning är viktigare än någonsin.

För ett tag sedan skrev Enligt O, läsvärt som vanligt, om faran med att lägga ned boktipsarpaneler i TV. Något sent vill jag gärna svara på den efterföljande enkäten:

I vilket program skulle du vilja att det fanns en boktipsarpanel?

I alla, eller åtminstone i många och oväntade. Det låter något ambitiöst men jag tror verkligen på värdet i att visa att alla läser böcker – inte bara en specifik boktipsarpanel i ett specifikt boktipsarprogram. Särskilt i program för barn och unga där vuxna läsande förebilder behövs. Tänk så fint det vore om Lilla Sportspegeln, Lilla Aktuellt och alla barnprogram med programledare, avslutades med dagens boktips – kanske bara 2-3 minuter. Lilla Sportspegeln kunde tipsa om alla fina sportböcker som finns och Lilla Aktuellt om nya faktaböcker eller ”based on a true story”- böcker. Tänk om gästerna i Lilla Sportspegeln alltid fick tipsa om sin favoritbok (jag känner mig nödd att påpeka att jag inte sett de här programmen på många år utan det är min sorgliga fördom att det här inte redan existerar, rätta mig gärna om jag har fel). När jag arbetade med ett projektsamarbete mellan bibliotek och sportklubbar märktes vikten av läsande idoler så oerhört väl. Tänk om även många program för vuxna också avslutades med ett kort boktips – jag skulle hellre se detta än dedikare boktipsprogram för redan frälsta, även om det i en perfekt värld såklart skulle ges utrymme för båda.

Vilka ingår i din perfekta boktipsarpanel?

Vilken lika delar underbar som svår fråga. Det beror på, tycker jag, beroende på vilket program. Min stora dröm skulle vara om alla eller en stor del av de unga poeterna bakom boken Revolution Poetry var en egen boktipsarpanel.

Om jag fortsätter väva på min dröm från ovan skulle sportidoler vara en fin boktipspanel, likaså influencers och youtubers som kanske besöker Lilla Aktuellt. I en boktipsarpanel riktad mot vuxna skulle jag gärna se några av våra fantastiska barn- och ungdomsboksförfattare som lyfter fram värdet av att läsa nyutgiven barnlitteratur och inte bara fastna på sina egna favoriter sedan barndomen. Jag skulle älska att se Sara Bergmark Elfgren, Anna Ahlund, Mats Strandberg och Mårten Melin, som exempel. Såklart vill jag även lyfta fram några av mina favoritkritiker, såsom Lotta Olsson och Yukiko Duke.

Vilken klassiker skulle du tipsa om om du själv fick chansen att vara med i tv?

Det här är svårt, för själv föredrar jag att tipsa mer om nyutkommen litteratur. Inte för att klassiker per automatik är dåliga utan för att så många lärare (inte alla lärare, förstås) och vuxna aldrig läser nyutkommet utan låter sina elever bara läsa äldre klassiker. Många klassiker är idag också ganska daterade i sin syn på människor. Men jag skulle gärna vilja lyfta fram fantasy- och sciencefiction- klassiker, som ofta glöms bort i sammanhanget. Ursula Le Guins Trollkarlen från övärlden till exempel, om jag tipsar för barn, eller Mörkrets vänstra hand om det är för vuxna. Allra mest vill jag egentligen tipsa om Tordyveln flyger i skymningen men jag tror egentligen inte att den ännu är tillräckligt gammal för att klassas som klassiker.

Vilka aktuella böcker skulle du lyfta fram?

Jag skulle vilja lyfta fram böcker som utmanar normen, som är fantastiskt bra skrivna och som både är spännande och tänkvärda och därför kanske kan passa många. Framförallt skulle jag vilja tipsa vuxna om ungdomsböcker. Några titlar jag skulle tipsa om är Revolution Poetry av poesikollektivet med samma namn, Mizeria av Melody Farshin, Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren, Tio över ett av Ann-Helen Laestadius, Saker ingen ser av Anna Ahlund och Brun flicka drömmer av Jacqueline Woodson. Jag skulle också vilja lyfta fram några böcker som ännu inte är så kända i Sverige, som den fantastiska Teslas vind av Neal Shusterman och The Qiuet at the End of the World av Lauren James.

Vilka oväntade boktipsare vill du se i tv?

Frågan hör lite ihop med min perfekta boktipsarpanel, där jag gärna vill se programledare och kända besökare boktipsa. Men även pålästa och duktiga bokbloggare som ofta har stenkoll på utgivningen, så som Sincerely Johanna, Hanna på Feministbiblioteket, Linda på Enligt O, Linnéa på Bokblomma och Lyran.

Vad som får mig att läsa och att rata

Det finns verkligen ett oändligt antal böcker att läsa. Att välja är en nödvändighet och för ett tag sedan funderade Enligt O på vad det är som gör att vi väljer just de böcker vi gör. Tanken har legat och grott i mig de senaste veckorna.

Fantasy är genren jag läser mest, men inte all fantasy. Jag kan gärna slå mig till ro med storslagen sekundärvärldsfantasy någon gång om året, men oftast ryggar jag tillbaka inför 36- böckersserierna där det känns som att du behöver dedicera en halv livstid till läsandet. Då trivs jag mycket bättre med trilogikonceptet, gärna urban fantasy som har någon slags koppling till vår värld. Trollkarlar och häxor är välkommet, mest stjärnögd blir jag av en kickass- hjältinna som inte ingår i en kärlekstriangel, allra helst är det en bok med HBTQ+ -karaktärer.

Med science-fiction har jag av någon anledning lättare för det bombastiska. Jag önskar mig episka utomjordiska äventyr och rymdopera, allra helst de böcker där författaren inte är fastlåst vid vår tids könsroller och heteronorm. Dystopin får gärna vara så dyster som möjligt, mörk och tung och någonstans ändå verklighetstrogen – den blir som mest skrämmande då.

För skräcken, det är ändå det allra bästa. En bok som lovar mig blod och ond bråd död faller jag allra lättast för, särskilt om det är vampyrer i slängkappor involverade. Jag kan för all del, då och då, läsa en paranormal romance- ungdomsroman men allra helst vill jag ha mina vampyrer onda, blodtörstiga och monstruösa. Men inte för monstruösa, mest intressanta är de om de hänsynslöst vandrat genom årtusendena och samlat på sig all världens märkliga kunskap på vägen. Ylande spöken i knarriga gamla hus får mitt hjärta att klappa hårdare när det gäller många vuxenböcker, men kanske framförallt i genren för slukaråldern där de hemsökta husen aldrig tycks sina.

Ungdomsböcker och young adult får gärna innehålla allt av ovanstående men kanske ännu hellre drömmiga internatskoleskildringar eller mörka familjehemligheter. Jag slukar också en YA-roman om omöjlig kärlek eller fluffig vardag, bara den är välskriven. Samma innehåll i en vuxenroman ratas totalt. Jag vill egentligen inte säga aldrig, men jag skulle aldrig ta upp en vuxenroman som handlar om en trevlig bokklubb, en bok om en kvinna som blir lämnad och flyttar ut på landet för att starta sitt eget bageri eller en kärleksroman om ”ödet”. En bok som marknadsförs som en skröna eller rolig historia dissar jag totalt. Egentligen ratar jag nog allt som beskrivs som ”trevligt”. Otrevliga böcker är, för mig, oftast mycket mer intressanta.

Deckare väljer jag ändå bort i nio fall av tio. Det tionde är en välskriven, otypisk och intelligent deckare av en kvinnlig författare som väjer för genrens klyschor – d.v.s. inte strör blodiga, men vackra, kvinnolik omkring sig och absolut inte stoltserar med en butter gubbkommissarie i huvudrollen. Thrillers tyr jag mig lättare till, om de är litterära och stämningsfulla och gärna utspelar sig i ett kargt landskap med en missanpassad men tuff kvinnlig huvudrollsinnehavare.

De gånger jag blir överraskad är det ofta av en bok jag läser i en av mina bokcirklar, eller en som dyker upp i en läsutmaning. Jag försöker ändå att bredda mitt läsande ibland, även om något av mina kriterier alltid måste finnas med för att jag ska vilja ta upp en bok. Precis som Enligt O har jag alltid en läsplan i bakhuvudet, men förstås kan det slinka emellan ett oplanerat bibliotekslån eller en bok jag snubblar över på annat sätt. De flesta tipsen får jag på mitt jobb som bibliotekarie. Där lockar tusentals böcker på mig, de flesta verkar innehålla något jag tycker om.

Hur väljer och ratar du?

Att lyssna på poesi – del 2, Edith Södergran

Det finns många olika vägar till att läsa poesi. Länge tänkte jag mig sittandes i fåtöljen, djupt koncentrerad, läsandes varje rad flera gånger för att inte gå miste om något. Då och då händer det, och jag älskar de stunderna. Men jag har också lärt mig att det inte är det enda sättet att ta till sig poesin.

Den första diktsamling jag lyssnade på var Kerstin Thorvall själv läsa sin diktsamling Jag är en grön bänk i Paris. Jag kanske inte förstod allt, hängde inte med på varje rad, men jag älskade upplevelsen och fick en fantastisk känsla för diktsamlingen i stort. Nästan ännu mer tyckte jag om att lyssna på Dikter i urval av Edith Södergran, även om det inte var hon själv som läste. Uppläsningen är dock oerhört bra.

Jag har ströläst dikter av Södergran tidigare, Vierge moderne förstås, och några till, men jag har aldrig läst en hel diktsamling och kanske hade jag aldrig gjort det heller om jag inte lyssnat på den – fast boken står där i hyllan. Jag är oerhört glad att jag gjorde det för jag fullkomligt älskar Edith Södergrans dikter. Orden är ibland vassa, ibland mjuka, men alltid stora, viktiga och så fantastiskt vackra. Att läsa Edith Södergran känns som att få en insikt om själva livet, att lära sig något både om sig själv och om världen. Hur den har varit, hur den är.

Att läsa poesi är ofta omgärdat av en aura som gör för gällande att det måste vara svårt, komplicerat och betungande. Det behöver inte vara så. Att lyssna på Edith Södergran under en promenad bland tallarna är fantastiskt, vackert och givande.

Boken finns som ljudbok att ladda ned på till exempel Bokus och Adlibris.

Lättlästa böcker ÄR något mer

Det finns en pyrande debatt i litteratursverige om den lättlästa ungdomsbokens bokens vara eller icke vara. Lågmält tuffar den på, då och då blossar den upp, men då ungdomsboken oftast är något som de flesta medier slentrianmässigt struntar i, syns den heller inte för den som inte letar.

För några dagar sedan var det Per Nilsson som röt till i DN. Han menar att den stora och viktiga ungdomsromanen allt mer förlorat mark till den lättlästa boken, ”deckarserier och superhjältar och lite skräck”.

Det framgår inte om Per Nilsson menar ”lättläst” som i bibliotekstermen lättläst, det vill säga den oerhört viktiga bok som är skriven särskilt för de med läs- och skrivsvårigheter eller de som håller på att lära sig svenska – böcker med enklare ord, kortare meningar, tekniskt skriven för att barn ska klara av att läsa dem innan de kanske går vidare till den ”vanliga boken”. Jag tror dock att det som avses snarare är det som med en nedsättande term skulle kunna kallas ”kiosklitteratur” – LasseMajas detektivbyrå, Handbok för superhjältar, Hegas serier om Wonder Woman och Batman, alla böcker om zombier som letat sig ut de senaste åren.

Jag skulle vilja ta med Per Nilsson på en dag på mitt jobb som bibliotekarie, framförallt på skolbiblioteket. Per Nilsson begår nämligen två generalfel i sin debattartikel när han väljer att skapa en motsättning mellan lättlästa böcker och ”böcker som hugger tag i samtiden”. För det första behövs båda böckerna – de lättlästa behövs för de som inte kommit så långt i sin läsning och de svårare behövs för de som vill ha utmaningen. Vad skulle hända, Per Nilsson, om jag gav en av de komplexa, funderande, komplicerade ungdomsromanerna till en av mina nyanlända elever eller till någon som aldrig fått rätt stöd i sin läsning och därför tycker det är tråkigt att läsa? Tror du att de skulle plocka upp en bok igen, efter det? Ja, för en del skulle det kanske bli ett genombrott. Men inte för alla.

Det andra genomgående felet i att ställa lättläst mot komplexitet är att det ena inte behöver utesluta det andra. Det är klart att det finns lättlästa böcker utan substans men det finns också massor av fullängdsböcker som har än mindre substans. Det finns också lättlästa böcker som är komplexa, djupa och vackra – Helena Dahlgrens nyutkomna Flickan i den rosa skogen, till exempel. Sofia Nordins och Johanna Nilssons lättlästa böcker – författare som, gissar jag, även Per Nilsson skulle klassa som bland Sveriges absoluta bästa.

Men det allra värsta är den elitism och nedlåtenhet som Per Nilsson, och andra med honom, ägnar sig åt i krönikor av den här typen. De ser ned på, inte bara lättläst, utan också de som behöver det. Jag skulle vilja avsluta med en berättelse från min vardag, om eleven som aldrig läst en hel bok i hela sitt liv och som tycker att det är det tråkigaste i hela världen. Efter att ha pratat länge och väl med eleven kom vi fram till att hen skulle pröva Magnus Nordins Elias bok, första delen i Varelserna. En lättläst bok, och till råga på skräck! Gubevars, så dåligt av mig att rekommendera det. Dock kan jag inte säga att jag skämdes något särskilt när eleven kom tillbaka bara några dagar senare, hade sträckläst boken och lånade alla – alla! – återstående böcker i serien, där böckerna dessutom blir tjockare och svårare för varje del. Veckorna som följde hade eleven och jag flera djupa samtal om böckerna, om zombier, om apokalypsen, om oron inför framtiden. För det är vad som ofta gömmer sig i skräcken och i dystopin, just det gripande om samtiden och samhällsproblemen som Per Nilsson eftersöker i sin krönika – samtidigt som böckerna är spännande och skrämmande. Och lättlästa. Den här eleven är ingen engångsföreteelse. Den här utvecklingen har jag mött många gånger.

De flesta barn och unga som läser lättläst går sedan vidare till tjockare och, kanske, mer komplexa ungdomsromaner. Med det sagt ska en inte se på lättläst enbart som ett steg på vägen till något svårare, inte förringa den läsupplevelse som en lättläst bok kan vara. Det gäller att både kunna älska de komplexa ungdomsromanerna och samtidigt förstå vilken skatt som lättlästa böcker är. Det finns ingen motsättning mellan läsfrämjande och litterära kvaliteter. De existerar sida vid sida.

Bortbytingen på teatern

Det var många år sedan jag först läste Bortbytingen. Ungefär 27. Då var jag sex år och av någon anledning var jag så fascinerad av bilderboken, Selma Lagerlöfs novell illustrerad av Maj Fagerberg, att jag läste den gång på gång. Kanske var det framförallt Maj Faberbergs bilder som lockade och skrämde, i sin John Bauer-ska anda och mörka toner. För när jag nu läser den som novell, i samlingen Troll och människor, tycker jag faktiskt inte särskilt mycket om den.

Emelie Östergren har också illustrerat Bortbytingen, men som grafisk roman för vuxna. Skillnaden mellan Fagerbergs bilderbok och Östergrens serie är monumental, nästan som två olika berättelser. Emelie Östergrens bilder är vackra och målande, så pass att de berättar hela historien för sig själva. Texten känns ofta mest som utfyllnad, ibland är den helt överflödig då den bara beskriver det som med största önskvärda tydlighet framgår i bilden. Det är synd, särskilt när Östergren i sin bildvärld vågat gå utanför Lagerlöfs originalhistoria – trollungen är inte lika förfärligt ful och inget fokus läggs vid att han är ful för att han är brun, självklart en nödvändig förbättring för vår tid av Lagerlöfs text. Emelie Östergren har också valt att göra trollmamman mer lik människomamman, helt säkert för att även där utjämna skillnaderna och förstärka berättelsen som en allegori, att det egentligen inte alls handlar om troll utan om människor som favoriserar andra människor på grund av utseende och funktion. Jag tycker om Emelie Östergens tolkning, men jag önskar att hon vågat mer i texten. Missa inte efterordet, som är otroligt intressant.

Det var, minst sagt, med blandade känslor jag såg Bortbytingen som teater, på Elverket. Men aldrig hade jag trott att jag skulle bli så berörd. Aldrig tidigare har jag gråtit på teatern, aldrig känt mig så tagen. Men så hade jag förstås heller aldrig tidigare sett Sara Bergmark Elfgren gestalta Selma Lagerlöf på scen.

Bild: Johan Egerkrans, https://www.dramaten.se/repertoar/bortbytingen/

För det är en gestaltning, en alldeles egen tolkning av Bortbytingen som lyckas vara både nyskapande och ibland ändå i det närmaste bokstavstrogen originalet. Berättelsen om föräldrarna som förlorar sitt barn i skogen och får en trollunge i utbyte är alldeles densamma. Men på Elverkets scen får trollungen en egen röst och ett eget uttryck, får själv komma till tals och berätta om sitt hårda liv som bespottad och hånad. Det är en gripande historia, en nyans som saknas i Lagerlöfs novell och som gör att berättelsen får ett helt annat liv.

Bortbytingen är ett mästerverk. Skådespelarna är helt fantastiska i sina roller, det dramatiska förstärks av ett sparsmakat men effektivt och oerhört vackert sceneri. Musiken är fantastisk och jag älskar, ja fullkomligt avgudar, Sara Bergmark Elfgrens tolkning av trollen och deras liv. Det är som att sagor och berättelser får liv där på scenen, samtidigt som tolkningen är så nyskapande att den får en fantastisk glimt.

Allra mest är Bortbytingen en sorglig pjäs. Trollungens liv är svårt, nästan tröstlöst. Uppsättningen är dramatisk och tung, försoningen känns ofta långt borta. Sara Bergmark Elfgren accentuerar det omöjliga för familjen att leva tillsammans på det sättet som de gör, och förändringen som sker i dem när de ändå gör det. Jag tycker det är fint att en pjäs som riktar sig till en yngre publik (från 10 år) vågar vara så ödesmättad, tung och svår. Jag tycker verkligen om just det, att barnets känsla av utsatthet och ensamhet tas på sådant stort allvar. Och kanske finns hopp någonstans, ändå. Kanske där du minst anar det.

Arbetarlitteratur på 1 maj

1 maj är arbetarrörelsens högtidsdag, en dag som funnits sedan 1890 och som fortfarande högtidlighålls med demonstrationer för arbetares rätt. Jag har läst och tyckt om oerhört mycket arbetarlitteratur, som definieras som litteratur skriven av författare vilka själva har arbetarbakgrund, och som skildrar livet som arbetare. Men till arbetarlitteratur torde också räknas böcker som skildrar arbetarlivet oavsett var författaren kommer ifrån. Arbetarlitteratur, eller proletärlitteratur, är en stor och bred genre och jag tänkte idag endast nämna några av mina favoriter.

Moa Martinson är, i min åsikt, en av de viktigaste och bästa författarna av arbetarlitteratur. Hon synliggör inte bara arbetarnas, utan också kvinnornas, liv på ett gripande och fantastiskt välskrivet sätt i bokserien som börjar med Kvinnor och äppelträd. Radikal för sin tid, frispråkig om kvinnor. Lika självklar är Harry Martinson, med den fantastiska Nässlorna blomma.

Kanske kan Vilhelm Moberg på något sätt tänkas tillhöra skaran av arbetarförfattare, även om hans Utvandrarserie berättar om bönder och inte industriarbetare. Ett klassiskt verk är det ändå. Jag tyckte också väldigt mycket om Per Anders Fogelström Mina drömmars stadserie, eländig och vackert skriven om livet i storstaden för en fattig familj. Idag, på 1 maj, börjar jag lyssna på Vävarnas barn, en annan Fogelström- serie som också utspelar sig i Stockholm.

Ändå är min allra största favorit bland arbetarlitteraturen en bokserie som skrivits i nutid och som inte lika ofta som ovanstående talas om i samband med arbetarlitteratur. Alldeles särskilt den vill jag tala om just på 1 maj, för den tar avstamp i den stora strejken på sågverken i Sundsvall 1879. Det är Vibeke Olssons serie om Bricken som börjar med Sågverksungen, och aldrig har jag känt mig så nära en arbeterska som jag gör med Bricken. Att följa Bricken är att arbeta som spånflicka, att följa med i dagsbestyren som att laga gröt och koka kaffe till kostkarlarna. Att försöka visa att en duger på sågverket, även om en är flicka. Jag älskar dem. Jag har hittills läst de tre första böckerna: Sågverksungen, Bricken på Svartvik och Sågspån och eld.

Just nu läser jag Svälten, som kanske inte kan räknas till genren och dessutom är en facklitterär bok men som ändå gräver djupt i arbetares och bönders villkor under mitten av 1800- talet och framåt, med avstamp i nödåret 1867. En oerhört intressant och välskriven bok som fick Augustpriset 2018 i fackboksklassen för vuxna.

Det finns förstås även arbetarlitteratur skriven i modern tid, som skildrar den samtid vi nu lever i – eller kanske åtminstone de senaste årtiondena. Jag har inte läst särskilt mycket av sådana böcker men namn som kan nämnas är Susanna Alakoski, Eija Hetekivi Olsson, Elsie Johansson, Åsa Lindeborg, Kristian Lundberg och Aino Trossell. Har du läst? Vilken rekommenderar du?

Dagsmejan, takdroppet, vårläsningen

Ett av de finaste ord jag lärt mig sen jag flyttade till Jämtland är dagsmeja. Den stund på vårvintern när snön fortfarande täcker marken och det fortfarande är minusgrader men solen värmer så mycket att det droppar från taken, ändå. Det är Brickens känsla av dagsmejan jag minns allra mest från Sågspån och eld. De är de finaste dagarna, när du kan skida, gå eller köra skoter i snön men du slipper både mössa och jacka. Vårvintern, förresten, den femte årstiden här, Gidádálvve på samiska, det är ett annat ord jag lärt mig att älska. Det samiska året har åtta årstider och här märks de, känns de. Det är årstiderna mittemellan som jag älskar mest, de korta men betydelsefulla passagerna mellan vinter och vår, mellan sommar och höst.

Snart är det barmark. Barmark, ett till ord för våren. Det går fort nu, även här. Det finns ett talesätt om att vintern inte försvinner förrän efter påsk men det är fortfarande en månad dit så i år kanske den vågar sig bort innan, lämnar plats för våren och vårläsningen. Förra veckan började jag försiktigt vårlängta med tio böcker att läsa till våren. Det var egentligen inget särskilt vårlikt med dem, mest är det dystopier om jordens undergång som vanligt, böcker om svält och elände. Ett påskekrim har jag fått med i alla fall. Nej, jag är nog ingen vårmänniska egentligen, fast det är svårt att låta bli att tycka om det där takdroppet och barmarken. Mest är det nog orden för våren jag älskar, löftet de bär med sig och får dem att låta så fint i öronen.

Ord är förunderliga. Just nu läser jag Aliide, Aliide och i Mare Kandres berättelse är de många – stora, vidunderliga ord. Om jag någonsin kan släppa berättelsen om Aliide är det de här böckerna jag kommer läsa sen. Vårläsningen. Kanske i solen, vid takdroppet.

Bild från min instagram, @eliandbooks.

Fem riktigt bra nyskrivna feministiska böcker

Idag, på internationella kvinnodagen, vill jag tipsa om några av de bästa nyskrivna feministiska böckerna jag vet. Det är böcker skrivna för tonåringar men för alla att läsa.

En av anledningarna till att jag vill tipsa om just nyskrivna böcker är att det varje år på 8 mars tipsas om väldigt mycket äldre feministisk litteratur – särskilt när det gäller böcker till tonåringar. Många bär kärt med sig den litteratur som fick dem att vakna till sitt feministiska liv i tonåren och det är absolut inget fel med det. Men sanningen är också att en del av den feministiska litteratur som gavs ut på 1980- och 1990- talen är något daterad – det är ändå 30-40 år sedan nu och feminism är en rörelse i ständig utveckling. Det behöver inte betyda att äldre feministisk litteratur förlorat sitt värde men tyvärr glömmer många vuxna bort att även läsa nyskriven litteratur för ungdomar. Här finns så mycket fantastiskt! Idag tipsar jag om två romaner, en facklitterär bok och två poesisamlingar.

Jag har även bloggat om några av de här böckerna, länkarna går till mina recensioner.

Revolution Poetry

Revolution Poetry är en plattform för unga att göra sin röst hörd, det är röster som behöver höras, som måste höras. Revolution Poetry lyfter spoken word av poeter, visionärer och revolutionärer från förorten in i de litterära rum där de marginaliserats. Revolution Poetry säger obekväma sanningar, slår hårt där det gör som ondast och låter dig inte komma undan dina egna fördomar.

Moder Justitia

Moder Justitia är en diktsamling av Ida Eklöf, en brutal och ibland satirisk skildring över livet som kvinna i patriarkatet med skärande träffsäkerhet i dikter som cis: en kärlekshistoria och syjuntan.

Den ökända historien om Frankie Landau Banks

En av de mest upplyftande och fantastiska berättelser jag läst på senare är den om Frankie Landau-Banks. När Frankie börjar på det anrika Alabasters internatskola och blir nekad att gå med i det hemliga sällskapet ”The Loyal ordet of the Basset Hound” på grund av att hon är tjej, bestämmer hon sig raskt för att istället infiltrera det. Och som hon gör det.

Moxie

Viv är trött på att skolans manliga fotbollslag får alla pengar, all uppmärksamhet och ett ständigt frikort från rektorn för att bete sig som svin mot tjejer. Jennifer Mathieau använder skickligt 1990- talets revival och låter Viv söka inspiration från sin mammas tid i Rebel Grrrl- kretsar för att skapa ett fanzine som uppmanar till kamp mot sexism och orättvisor.

Mot framtiden

Mot framtiden – En simpel guide till att krossa patriarkatet av Clara Henry är en kåserande, hands-down guide till att leva mer jämställt och förstå fler av de strukturer som gör att vi lever ojämställt. Det är öppet, ärligt, kunnigt och välskrivet – ge den till alla tonåringar i er närhet!

De viktigaste böckerna tt läsa? Revolution Poetry och Mot framtiden.