Category Archives: Tankar om böcker

Dracula och andra bloddrypande vampyrfavoriter

Blodbestänkta är boksidorna i de bästa vampyrromanerna. Hasande och väsande drar de sig fram, själlösa monster med hunger i ådrorna. Med en uråldrig elegans rör de sig i sekelskiftets finsalonger, läppjar mörkrött blod ur kristallglas i slottets glittrande balsal. Långsamt glider de fram genom seklerna, filosoferar över livets förgänglighet. Men blod sprider de omkring sig. Blod, död, mörker och vansinne. De allra bästa säger något verkligt om vilka vi är, mänskligheten, evigheten, livet och döden.

Det är vampyrerna. Länge har de varit mina mest älskade mörkervarelser. Ikväll ser jag äntligen urpremiären av Dracula på Operan och jag börjar återigen längta efter en nattsvart, brutal vampyrroman att förälska mig i, sådär som jag inte gjort sedan kursen Vampyrfiktion som visserligen var fantastisk men också mättade min blodtörst. Tills nu. Nedan listar jag mina allra mest älskade vampyrromaner i ungefärlig favorit-ordning med länkar till recensioner. Kanske kommer jag nu att läsa The Gilda Stories eller Legend från Kulturkollo- Helenas lista (som inspirerade min), eller Fevre Dream. Vilket är ditt bästa tips?

Bild från Kungliga Operan

Mina vampyrfavoriter

The Passage mörkt, dystert och totalt fängslande.

Svultenmänsklighetens förfall och makthunger under dekadensens århundraden i en förtrollande språkdräkt av Hannele Mikaela Taivassalo.

The Vampire Chronicles – elegansens vampyrer, kontemplerande dödsångesten i att leva för evigt, ständigt kommer de vara med mig.

Salem’s Lot isande skräck, men också en typisk Stephen Kingsk skildring av en småstad, av barndomen, av ensamheten.

Fledgling – nyskapande och ständigt intressant om mänskligheten och dess rädslor.

The Vampire Tapestry – lågmält och bländande om ensamheten över flera hundra år.

Judas barn – blodigt och våldsamt men också historiskt och vetenskapligt intressant.

Låt den rätte komma inden svenska skräckmästaren Ajvide Lindqvists blandning av skräck och smutsig realism är, fortfarande, briljant.

Sunshine – möt Sunshine, bagare extraordinär, och hennes vampyrer.

The Strain – första boken i trilogin är vansinnigt bra – det är rått, smutsigt och blodsprutande.

Dracula – ja, på den här listan måste den vara med. En av de första vampyrromaner jag läste, fortfarande fängslande.

Jag listade även för några år sedan mina favoriter, men bestämde mig för att göra en ny lista med nytillkomna favoriter. Här skriver jag något om udda vampyrkärlekar och här om en annan, lite oväntad, Dracula-tolkning.

Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?

Augustpriset är ett av de mest spännande litteraturpriserna i min mening, i det att det både är folkligt och finkulturellt i en ganska säregen blandning. Jag brukar alltid vilja läsa de böcker som nomineras och vinner, ändå får jag av någon märklig anledning sällan tid. Förra året tyckte jag till ganska rejält om vilka böcker som nomineras och inte nomineras, i efterdyningarna av den rena känslan av skandal över att Jenny Jägerfelds Brorsan är kung inte Augustprisnominerades då – den som var en av årets viktigaste böcker 2016. Oturligt för den var att den klassas som mellanåldersbok och mellanåldersböcker får sällan uppmärksamhet av Augustjuryn, tråkigt nog.

Jag tror att mellanåldersböckerna fastnar i kläm mellan bilderböckernas storslagna konstnärlighet och ungdomsböckernas textrikedom, det är oftast just bilderböcker och ungdomsböcker som nomineras. Barn- och ungdomsbokskategorin är den bredaste kategorin av alla och borde självklart delas upp i barnböcker och ungdomsböcker.

Barn- och ungdomsböcker är också priskategorin jag bryr mig mest om, så idag gissar jag – eller hoppas, snarare, på vilka böcker som har en chans att bli nominerade.

Bilderböcker: Sahar som inte syns eller Huset som vaknade

 

Kapitelböcker för mindre barn: Haj-Jenny eller Monstret och människorna.

 

Mellanåldersböcker: De försvunna

Ungdomsböcker: Vakuum eller Down Under

 

Att säga att barn- och ungdomsbokskategorin är bred är en underdrift, jag gissar här i fyra underkategorier och har då inte ens gett mig in på faktaböcker och poesi, där jag i år läst för lite för att våga gissa. Om jag måste begränsa mina förhoppningar till det antal som faktiskt nomineras så hoppas jag på Huset som vaknade, Haj-Jenny, Monstret och människorna, De försvunna, Vakuum + en faktabok.

Vilka tror/hoppas du blir nominerade?

Läs fler gissningar hos Enligt O och Sincerely Johanna.

Hösten, mörkret, sorgen, ensamheten

Den här veckans tema hos The Broke and the Bookish Top Ten Tuesday är ”Ten books with fall themes and covers”. Som en höstälskare av rang började jag förstås genast leta i minnet för att fiska upp mina bästa höstläsningsminnen och fick ganska snart fundera på vad som definierar ett höstigt omslag, eller tema, och några ord letade sig fram genom mitt val av böcker.

Mysterier. Den allra första jag tänkte på var Den trettonde historien av Diane Setterfield, som inte bara kläs av ett omslag värdigt den vackraste höstdag utan också bär på en historia full av hemligheter, lögner, mystik och inte minst bokkärlek.

 

Sorg. En annan bok som nästan genast dök upp i minnet var Boktjuven, en fantastisk läsupplevelse och ett bokomslag i höstiga färger som andas sorg och smärta. Sorgen, och hur den kan få någon som är kvar att innesluta sig i den som en tröst, berättas i Huset som vaknade – en av de vackraste bilderböcker jag vet.

 

Ensamhet. Att skapa sig sin egen kokong av överlevnad genom den mörka årstiden, att skuffa undan det sommarglättiga och hänge sig åt mörkret är för mig det fina med hösten. Norrlands svårmod letar sig därför in i mina tankar. Kanske är det här någonstans en börjar närma sig vad som definierar ett höstigt tema, att det inte bara är framsidor tonade i orange och grått utan även en ton av det där ödesdigra som hösten ofta för med sig, dagsmörkret avspeglat även i verklighetsflykten. I det här hittar jag även skräcken och den mörkare fantasyn som min kanske mest älskade höstläsning och jag vill här ta med Klappa händer små, Historikern och Monstrumologen som alla var böcker jag läste på hösten och älskade. I höst läser jag A darker shade of magic.

 

Mörker. Att rädslan för mörkret egentligen mest är en rädsla för det som finns, och ibland inte finns, det porträtteras så fint i bilderboken Jag, Fidel och skogen. Läsaren får känslan av att berättarjaget är ute i en sommarstuga med sin mamma men att mörkret faller tidigt gav mig en känsla av att hösten ändå är i annalkande. Det är en fin berättelse med ett för en bilderbok ovanligt berättarperspektiv där barnet aldrig syns utifrån en betraktares ögon utan istället är betraktaren tillsammans med läsaren. Det är en underbar bilderbok.

 

Slutligen, boken som i sin historia definierar alla ovanstående teman i en berättelse så fruktansvärd och så speciell att jag aldrig läst något liknande. Olyckornas tid utspelar sig i oktober, en månad som för Cara och hennes familj innebär skärsår, blåmärken, olyckor, brutna ben, döden. Lager på lager av mysterier, sorg, ensamhet och mörker skalas av tills bara den bittra hemligheten finns kvar. Kanske är Olyckornas tid den ultimata höstboken, en av de bästa böcker jag läst i år och en jag aldrig kommer glömma.

Om teater, teatermanus och att uppleva det som inte kan skrivas ned – och något litet om The Cursed Child

Sista kapitlet i Harry Potter and the Deathly Hallows delade mugglarvärlden, i de som älskar den typen av litterära grepp och de som hatar dem. Jag fann mig någonstans mittemellan. Jag vill ju gärna veta vad som händer i framtiden, men kanske vill jag ändå hellre fundera ut det själv.

I Harry Potter and the Cursed Child, som är den åttonde berättelsen nitton år senare, fortsätter Rowling att utforska litterära grepp och genres. Det kan inte ha undgått många att den åttonde berättelsen dels är en teater uppsatt i London, dels ett manuskript i tryckt form. Jag var länge kluven även till detta, både i vad jag tyckte om formen och om jag skulle läsa eller inte. När jag så till slut fick tag på biljetter till pjäsen bestämde jag mig ändå för att läsa först, och jag ångrar mig inte. I avsnitt 16.5.5 av Witch, Please (ja, det är förutom en av världens bästa poddar också den med märkligaste numreringssystemet) talar Hanna McGregor med teatervärldens Jeremy Mason om The Cursed Child och om teater och tryckta manus som fenomen. Även om 16.5.5. kanske är det kortaste avsnittet av Witch, Please någonsin skulle det också visa sig vara ett av det mest intressanta och sa, inte så mycket om The Cursed Child egentligen, men mer om teater och framförallt manusläsning som form. Jeremy Mason menar att själva idén med manusläsning kan verka lite skrämmande för att det är så annorlunda mot att läsa en bok – men att det inte behöver vara det, att det fortfarande handlar om att höra karaktärerna prata och att poängen, och detta gillar jag, är att kunna se vad som sägs mellan raderna, mycket mer än i en roman. Allt som spelas på scenen behöver läsaren själv föreställa sig för att läsningen av ett manus ska ge någonting.

Att bedöma ett teatermanus är också en helt annan sak än att bedöma en bok. Jag finner det svårt att göra det med The Cursed Child, både för att jag är en ovan manusläsare och för att det känns som att en överraskande liten del av teatern hänger på manuset – det anas i läsningen att scenframförandet är massivt och sträcker sig långt bortom de ytterst få anvisningar som finns i manuset. Första sidan i The Cursed Child kastade mig tio år tillbaka i tiden och läsningen av sista kapitlet i The Deathly Hallows, på ett underbart sätt som kändes långt ner i maggropen, men mot slutet kändes storyn ganska tjatig och upprepande. Jag köpte inte konceptet, inte alls, och tycker att om en som fantasyförfattare ska ge sig in på vissa områden behöver logiken vara betydligt mer grundmurad än den är här. Fantasy och SciFi behöver naturligtvis inte följa vår världs logik men världen i sig behöver följa en egen inbördes logik och det gör inte The Cursed Child. Ändå fanns det mycket med manuset jag tyckte om, jag älskade karaktärerna och det som sades mellan raderna. Kanske kommer det inte alls kännas likadant att se teatern live. Kanske kommer jag att köpa allt när rekvisita, skådespelare, ljud och ljus samverkar som det aldrig kan göra endast vid läsning.

Så, varför valde J.K. Rowling att placera sin åttonde historia på teaterscenen, ett format som inte alls lika många människor har möjlighet att se? Hanna McGregor och Jeremy Mason spekulerar i Witch Please om att teaterns format tillåter berättelser att leva vidare i en helt annan kontext än romanen och visst är det spännande att uppleva Harry Potter- världen på så många olika sätt. Jag läser inte teatermanus särskilt ofta, och fick en lite annan synvinkel av att lyssna på Jeremy Mason berätta om relationen mellan manus, författare och regissör. Han poängterade att manuset endast är en förlaga, en slags ögonblicksbild över hur teaterproduktionen kan komma att se ut – att slutresultatet kan vara helt annorlunda i och med scener som plockats bort och repliker som omskrivits. Jag gillade verkligen bilden det gav mig – teatern som form är menad att upplevas och är som sådan helt annorlunda än den skrivna romanen eller filmen i en biosalong. Slutligen tyckte jag också om Masons bild av att teater fungerar bäst när den berättar historier som inte kan förmedlas på ett annat sätt – är det fallet med The Cursed Child? Kommer den att fungera som teater? Jag får se, i september 2018. Jag kan knappt bärga mig.

Tre starka kvinnor

Vem är hon, den starka kvinnan, i litteraturen? Är hon kvinnan som varje dag sliter som låglöavlånad undersköterska, hämtar barnen på förskolan, sliter med disk och städ och tvätt, fängslad under patriarkatets normer? Är hon kvinnan som tar allt hushållsarbete, sköter allt känslomässigt arbete i relationen?

I litteraturen, i fantasyn och den historiska romanen är hon sällan den vanliga kvinnan, den som slåss mot patriarkatet i sin vardag. Nej, hon är superkraften, den som lyckas när andra inte gör det, den som är bäst i både bågskytte och ridning och lyckas där andra inte gör det. Hon, den ouppnåeliga. Ofta får de mig att känna mig ganska liten för vad är då jag, i jämförelse med dem, om inte svag och misslyckad? Varför finns inte karaktärsbeskrivningen ”starka män” i lika stor utsträckning som ”starka kvinnor”? Jo, för att mannens styrka är norm, självklar, tagen för given. Det är inte kvinnans.

Den lågavlönade, den slitsamma, hon får oftast vara en stark kvinna endast om hon inte klagar. Om hon bär sitt kors utan gnäll, om hon får folk att undra hur hon orkar, då kan hon också få vara den starka kvinnan, Men nåde henne om hon klagar.

I Marie Ndiayes hyllade roman Tre starka kvinnor, vars originaltitel egentligen direktöversätts med ”Tre kraftfulla kvinnor”, hittar jag henne inte i några vanliga klyschiga beskrivningar.  Hon är dottern till den fallande patriarken, hon återvänder till Senegal efter åratal i exil i Frankrike för att hjälpa till att försvara brodern som är i fängelse. Hon är hustrun som av mannen målas upp som helgonlik och hon är flickan som tvingas lämna sitt hem efter att maken dött och hamnar i ett flyktingläger under så tyranniska förhållanden att jag saknar ord att beskriva det. Hon är så många kvinnor idag, förtryckt av patriarkatet, har svårt att höja sin röst mot det.

Marie Ndiyae saknar inga ord. Hon använder dem på ett utsökt sätt för att mejsla in sina karaktärer med språket, låter de tre delar boken består av färgas av ordens rytmik och metaforer. I bokens första del är språket vindlande, drömskt, berättar om den stora blommande flamboyanten där Noras far sitter som i en tron och vars doft nästan kväver henne. Berättelsen i sig verkar också skifta mellan dröm och verklighet, jag vet inte vad som är sant. Den andra delen, den enda som berättas utifrån en mans synvinkel och beskriver hans syn på sin fru Fanta, är skriven med ett hårt och avskalat språk, med korta meningar och vassa ord. Jag tänker ofta att det måste varit svårt att översätta. Den tredje delen bär ett lugn mitt i det svåra och huvudpersonen Khadys upprepande av ”Jag är Khady” fångar inte bara hennes egen kamp för sin identitet utan gör också språket levande.

Vi läste Tre starka kvinnor i en feministisk bokcirkel och vi var överens om att även om vi tyckte om den så förstod vi heller inte alla metaforer och allt som verkade ligga gömt under orden, inte bara om maktförhållanden mellan män och kvinnor utan också om de mellan Afrika om Europa. Om kolonialism, om möjligheter, om rasism, om samhället.

Något vi också var överens om var hur djupt provocerade vi blev av berättelsen om Fanta, hur lite om henne som egentligen visades, hur mycket bilden av henne var fabricerad av hennes man för att passa hans världsbild. Berättelsen handlade egentligen inte om henne alls men var ett slående exempel på en mans blick på en kvinna. Följande är min egen tolkning, inte bokcirkelns: Inte bara får man en bild av hur en man kan tolka en kvinna utifrån sina privilegier som man, jag ser det också som en i det närmaste sarkastisk referens till den långa rad av manliga författare som skildrat kvinnor nästan just på det här sättet. Ndiyae knyter an till det sättet att skriva, med en så liten överdrift att poängen går fram men också som att det mycket väl skulle kunna vara en skildring av en kvinna utifrån en mans synvinkel.

Men att mannens blick vilar på kvinnan även i de andra berättelserna står klart. En av bokcirkeldeltagarna undrade om det verkligen är en berättelse om tre starka kvinnor, de utgår så mycket ifrån mannen. Fadern, brodern, sambon, maken.

Jag kan verkligen rekommendera Tre starka kvinnor som en bokcirkelbok för det finns så oerhört mycket att diskutera i den. Flera som var med i bokcirkeln uttryckte att de inte alltid tyckte om den, men att det ändå fanns mycket att prata om. Vår bokcirkel innehöll också högläsning av två texter från Fanny Arsinoe som vi alla skrev under på, för att återknyta till den starka kvinna jag inledde den här texten med. De är fantastiska, läs dem här och här.

Cirkeln i boken sluter sig med den sista berättelsen, vi är tillbaka i huset i Senegal med den blommande flamboyanten och jag känner det som att jag också varit där. Jag kan nästan känna doften.

Tre starka kvinnor gavs ut av Natur och Kultur 2010. Du hittar den här och här och kan läsa mer om den hos: bernur, Lyrans noblesser, Dagens bok, Feministbiblioteket, Läsenär, Böcker etc.

Jag har tidigare skrivit om mina tankar kring begreppet starka kvinnor i samband med Elisabeth Nemert, Odinsbarn och Game of Thrones.

Vart är bilderboken på väg?

Det har hänt något med bilderboken. Länge har den varit en underskattad konstform och länge har bilderboksskapare testat gränserna med sitt skapande men nu kanske mer än någonsin. Bilderbokskonsten är idag ofta både abstrakt och filosofisk – den låter barnet och den vuxna fundera över livets mysterium tillsammans eller lockar dem till att skapa en helt egen berättelse i en bok utan skriven text.

”Hjälp, bilderboken är kidnappad!” är det kanske något drastiska namnet på ett av de seminarium jag tänkt besöka under nästa veckas Litteralund. Seminariet presenteras på följande vis:

Idag är det inte givet att bilderböcker riktar sig till 3–6 åringar. Det finns bilderböcker för tonåringar, bilderböcker för vuxna och bilderböcker som helt enkelt inte låter sig ålderskategoriseras. Hur ska vi som läsare, förmedlare och bilderboksmakare förhålla oss till den här bångstyriga kategorin som ständigt testar sina gränser och slinker oss ur händerna?

Jag kan tycka att det är lite synd att närma sig bilderbokens utveckling som ett problem istället för en möjlighet för nu mer än någonsin finns det chans för vuxna som sedan länge glömt barnasinnet att återupptäcka bilderboken och dess fantastiska världar. Jag tror inte att alla tänker på hur svårt det måste vara att skriva en berättelse i både text och bild, en berättelse som är för barn men också kan tilltala vuxna utan att gå barnet över huvudet.

Bilderboken griper sig an svåra saker, tar döden och sjukdomen i hand och förklarar för det läsande barnet vad de är och hur man kan förhålla sig till dem. Bilderboken talar om livet, hur härligt det är att hoppa i en vattenpöl, hur svårt och samtidigt fantastiskt det är att få ett syskon, om vänskap, om att våga och om att vara.

När svåra saker händer i världen förklarar bilderboken varför på ett sätt som även små barn kan relatera till. Bilderboken kan också sätta känslor på något som inte ord och tal förmår. Trender i bilderböcker följer ofta stora händelser i världen som en röd tråd – ”Barnboken är ett uttryck för sin tid”, som Elina Druker skriver i Modernismens bilder. När väl någon bilderboksskapare vågat gå i bräschen för att måla och berätta om något svårt, följer ofta många efter. Adjö, Herr Muffin fick många efterföljare om döden och för två år sedan började böcker om att fly från krig och hitta hem i ett nytt land att dyka upp. Många av dem är så fina att jag vill gråta och jag tänkte dedikera dem ett eget inlägg, senare. Idag vill jag istället berätta om tre av mina absoluta favoriter ur 2016 års bilderboksutgivning. Men jag inleder med att gå tio år tillbaka i tiden.

När Shaun Tan 2007 gav ut Ankomsten var den banbrytande och kanske var det den som på riktigt inledde diskussionen om bilderbokens framtida väg. I en slags korsning mellan bilderbok och serieroman berättade Shaun Tan just om att komma till ett nytt land och svårigheten i att göra sig förstådd – helt utan text.

Jag talade tidigare om att bilderboken kan sätta fingret på en känsla när inte orden räcker till, just det gör Shaun Tan i bilderboken Det röda trädet som berättar om ett barns ensamhet och svårighet att nå ut till omvärlden – boken är en bild av depression så stark att den tar rakt i hjärtat. Shaun Tan har en särskild plats i mitt hjärta, jag skrev en av de uppsatser som ledde till min magisterexamen i litteraturvetenskap om gestaltningen av ensamhet och utanförskap i hans bilderböcker. Jag kommer ofta tillbaka till hans böcker och jag ser dem i många nyare bilderböcker.

Min första favorit från 2016 heter Pojken och huset och är gjord av den slovenska konstnären Maja Kastelic. Ett barn finner en ny vän och passerar tusen detaljer på vägen, varav en är en tavla just från Shaun Tans Ankomsten. Pojken och huset kan också bli tusen olika berättelser för vem bestämmer vad som egentligen händer? (Klicka för större bild).

I Simbassängen av sydkoreanska författaren JiHeoyn Lee möter du tystnaden på ett sätt du aldrig tidigare gjort. Du kan praktiskt taget höra tystnaden tala till dig. Stillheten under vattnet, det färggranna livet, vänskapen som uppstår. Allt utan text.

 

 

2015 inleddes samarbetet mellan svenske författaren Martin Widmark och polska konstären Emilia Dziubak, resultatet var den fina boken Lilla Sticka i Landet Lycka. 2016 kom den kanske ännu finare Huset som vaknade som berättar om en liten gubbe som förlorat sin gumma och fått se alla sina barn flyga ut ur hemmet – ett hus som blivit allt gråare och mörkare i takt med att gubben tappar tron på livet. När en krukväxt ger honom liv igen kommer ljuset tillbaka i vad som är ren och skär bilderboksmagi.

 

Bilderna är från min instagram, där jag tipsar om många böcker som jag kanske sedan inte alltid bloggar om, särskilt om böcker som jag springer förbi i farten på mitt bibliotekariejobb. Jag heter @eliandbooks.

Jag kommer snart återkomma till bilderboken, inte minst efter seminariet på Litteralund.

”Every good opera house must have a ghost” – repris

Det här inlägget är en repris från 2010 med anledning av att jag ska idag se musikalen Phantom of the Opera.. Originalet hittar du här.

Att ett avskräckande yttre kan dölja ett vackert inre, finns det många prov på både i litteraturen och i verkliga livet. Men det finns även en hel del litterära och säkert verkliga figurer där ett djävulskt utseende överenstämmer med ett lika djävulskt sinnelag, ibland medfött och ibland skapat av människornas attityd och ondskefullhet. Jag hyser en märklig fascination för sådana varelser.

Vad som fick mig att tänka på det var när, för inte så länge sedan, jag och min pojkvän såg på en sådan där halvdålig/halvbra B-skräckis som vi konsumerar i – för att vara ärlig – högar. Den här hette The Toolbox murders och utspelade sig precis som den liknande Funhouse i nästan uteslutande ett enda hus, ett gammalt och halvt fallfärdigt hus som gömmer många fler hemligheter än ögat vid en första anblick kan se. Naturligtvis hade huset också en själ, i form av en vanskapt och utstött människa som lärt sig livet den hårda vägen och därför tagit sin tillflykt till hemliga tillhåll och dolda passager i sagda hus, passager han använder för att systematiskt avrätta husets invånare. Om det låter bekant kan jag säga att det inte bara är Funhouse som har liknande drag – där var skådeplatsen typiskt nog spökhuset på ett nöjesfält – utan många, många fler böcker och filmer. Med stor variation är temat med en utstött och vanskapt varelse som gömmer sig i ett hus otroligt vanligt, och lika fascinerande nästan varje gång. Man kan ställa sig frågan, varför?

Början på tråden kan i den stora djungel av böcker och filmer på temat som finns vara svår att hitta, men ofta tänker jag på Frankenstein av Mary Shelley som gavs ut 1818 och förmodligen var en av de första böcker som kanaliserade människans ondska i en till en början oskyldig och utstött varelse, skydd för sitt utseende och till slut så förpestad av ondska att han blir ond själv, han börjar ta liv från det samhälle som tog hans egen livslust ifrån honom. Det är en sorglig och hemsk berättelse men också fruktansvärt sann, för även om inga Frankensteins monster går på vår jords yta så är fenomenet med ondska född ur samhällets avsky för det som är annorlunda bland de vanligaste problemen vi har idag.

För att fortsätta vandringen är för mig så Nôtre Dame de Paris (Ringaren i Notre-Dame) av Victor Hugo nästa stora steg. Den stackars puckelryggade Quasimodo är för evigt dömd att tjäna och vara instängd i katedralen Notre-Dame eftersom han inte skulle vara accepterad utanför den. Katedralen är hans hem, hans allt och hans kärlek. Dock har han ännu en kärlek, kanske en än starkare – den till den vackra zigenerskan Esmeralda.

Allra varmast om hjärtat ligger dock för mig en av de mest centrala och kända historierna, även om den kanske är mer känd som musikal än i den bokform den ursprungligen publicerades i – The Phantom of the Opera eller Le Phantom du le Opera som den heter i sitt original. Boken som är skriven av Gaston Leroux publicerades 1910 och berättar om Eric som föds vanskapt och med vad man på den tiden trodde var djävulens ansikte. Eric flyr sin hemby efter att ha utstått hån och förföljelser men blir inte välkommen någonstans och bosätter sig till slut i katakomberna under Paris största operahus. Han finner där kärleken i form av den unga, vackra och lovande sångerskan Christine Daaé, en kärlek som för hans del bara kan vara sinnlig eftersom han numera är spöket som förstör och ruinerar, Fantomen på Operan.

Det är en fascinerande, hemsk och spännande historia som egentligen är en skräckberättelse, något som inte märks i många av de otaliga film- och musikalversioner som gjorts på boken där dock Dario Argentos film The Phantom of the Opera lyser som ett klart men bisarrt undantag. Förutom Argento har många andra gjort sin egen version av berättelsen: Andrew Lloyd Webber musikal kan väl sägas vara den mest kända, och för att då inte börja tala om alla böcker som skrivits på temat; The Trap-Door Maker av Pete Bregman, Unmasqued av Colette Gale, The Angel of the Opera av Sam Sicilanio och min personliga favorit Phantom (Mannen bakom masken) av Susan Kay. Då har jag bara gjort ett urval. Man kan ju undra om det är Eric själv som är så fascinerande eller om det är myten kring den utstötte, hans olycka och hans hopplösa kärlek till den vackra Christine. Precis som Quasimodo skapar han sig en boning, ett kungarike där han själv styr som en trots mot att han inte accepteras i samhället.

För mig finns det ett fåtal litterära eller filmiska karaktärer som kan leva upp till vad jag ser hos den utstötte Eric. Vampyrer som Dracula och Lestat och i det närmaste sagolika karaktärer som Gösta Berling har jag en liknande tjusning för.

Vad är det som fascinerar så oerhört mycket? Visst är det väl till vis del en typ av frosseri och beklagan i och över människans ondska och kapacitet till utfrysning av sina medmänniskor, men det måste väl också handla om kärlek? Trots allt Eric gått igenom, trots sin elakhet så älskar han ändå Christine, och hans sista ord handlar om kärleken till henne. Jag antar att det inte är för intet som historien i spåren av framförallt Andrew Lloyd Webber fått en mycket mer erotisk framtoning, jag har inte hört en enda version av låten Phantom of the Opera som inte har en erotisk underton men det är väl heller inte helt rättvist att säga att det började där. Genom historien har rollen som Erik spelats av så – för att använda en klyscha – ”manliga” män som Herbert Lom, Lon Chaney och nu senast Gerard Butler, samtidigt som vicomte de Chagny har gestaltats som män med mindre karaktär, mindre kroppshydda och om inte sämre så i allafall ett barnsligare utseende. Det är svårt att inte fångas av det förbjudna och det farliga – speciellt inte om det dessutom har en vacker kroppshydda – lite som människor ända sedan John Pollidori baserade sin The Vampyre på Lord Byron har varit dragna till myten om aristokratiska vampyrer med skräckblandad förtjusning. Nu är ju i och för sig Gaston Leroux ursprungliga Fantom enligt beskrivningarna särskilt vacker att se på men i framförallt filmversionen från 2004 med Gerard Butler i huvudrollen ser han betydligt bättre ut, eller har i alla fall inte den höga grad av missbildning i ansiktet som det talas om i boken.

Jag skulle kunna skriva i evigheter om Eric, men det finns så många fler spår i så många olika sorters böcker som också är väl värda att nämna. Hercules Barfuss i Den vidunderliga kärlekens historia och Heike i Sagan om Isfolket är två av dem jag tagit närmast till mitt hjärta och som förvisso påminner en hel del om Eric och hans livsöde men som trots omvärlden har lyckats behålla ett vänligt sinnelag och en inre godhet.

De är dock alla vanskapta, utstötta, ibland onda rakt igenom på grund av att samhället har skytt dem och ibland goda. Men någonting gemensamt finns där ändå oftast, och det är kärleken. Mer påtaglig i vissa historier än andra, men alltid finns den och drar historien i det ena eller andra hållet. Jag undrar, efter att ha ordat väldigt länge om ondskan och fulheten hos de flesta av dessa karaktärer, om det inte ändå är kärleken som är den största dragningskraften hos dem. Kärleken, i kombination med deras utstötthet och så det där farliga som tydligen ändå är så lockande ändå. Kanske måste en vacker yta ha något farligt i sig för att vara riktigt spännande, eller som Susan Kay skrev i Phantom: Every good opera house must have a ghost.

The phantom and the fan

Vänner som varit hemma hos mig brukar lägga märke till min digra samling av böcker och filmer om och kring The Phantom of the Opera. Gaston Leroux roman från 1910 som satt så många spår i litteratur- och inte minst – filmhistorien är en av mina stora bokkärlekar och kanske min största fascination för en karaktär någonsin.

Idag åker och jag till Stockholm för att se musikalen som just nu går på Cirkus. Jag har skrivit om The Phantom of the Opera många gånger på min blogg, senare idag kommer en repris av ett av dem.

Boken har jag läst otaliga gånger, ändå tar jag nog med den för att bläddra i den. Gotiskt 1800- tal och skräckkabinett känns ibland långt ifrån musikalversion och filmatiseringar, men jag älskar ändå både boken och de många efterföljande tolkningarna. En av de många saker som är så intressant med den här berättelsen är ju i hur otaligt många versioner den stöpts i – från originalboken som är en gotisk skräckhistoria, genom Lon Chaneys porträtt i stumskräckfilmen från 1925 och Dario Argentos blodiga gore från 1998 till dagens mer förfinade musikalfilmer. Min favorit? Det beror på humör. Men av de säkert hundratals versioner jag hört av titellåten till Andrew Lloyd Webbers musikal kommer alltid Marie Zamora och Michael Ball vara min favorit, tätt följd av Nightwish.

Phantom-Opera-7-1095x850

Jag och mitt populärkulturella 90- tal

Kulturkollo minns 1990- talet och många bokbloggare med dem. Många minns TV-serier, gymnasiet, det första jobbet, resor och kanske framförallt musiken. Jag, som är född 1986, minns inte första halvan av 90- talet särskilt väl men slutet av 90- talet formade mitt populärkulturintresse och gjorde mig till den nörd jag fortfarande är.

Böckernas magiska värld

Det jag verkligen minns från mitt tidiga 1990- tal var att min mamma alltid högläste för oss. Alltid. ”Oss” är jag, mina två syskon och den barnahjord i varierande storlek som var hemma hos oss om dagarna och som mamma var dagmamma för. Allra mest minns jag Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, som ju gavs ut mycket tidigare men lästes och lästes om flera gånger. När jag sex år gammal började i förskoleverksamhet kunde jag redan läsa själv men de första böckerna jag minns verkligen präglade mig som egenläsare – och, skulle det visa sig, också präglade hela mitt framtida litteraturintresse – var Eva Ibbotsons Hemligheten på Perrong 13 som gavs ut 1994 och så Skugg-serien av Maria Gripe som getts ut några år tidigare. Både läste jag i tredje klass, båda skulle sedermera för alltid definiera vad jag sökte i litteraturen. Magin.

9789150215793_200x_hemligheten-pa-perrong-13unnamed

harry1

 

Men 1990- talet var också bokklubbarnas tid. Jag var med i Läslusen – vars viktigaste bidrag för mitt kommande litteraturintresse var boken I fullmånens sken som gavs ut 1997 och lade grunden för hela mitt vampyrintresse. Min syster var med i Pollux för hästintresset var något vi både delade vid sidan av hatkärleken som alltid verkar finnas syskon emellan. Åh, dessa hästböcker med lila och orangea ryggar om amerikanska fullblod och övergivna raggiga ponnys! I stallet fann jag den första känslan av lugnet i separatism, att de flesta där var tjejer gjorde också att mobbare från skolan stängdes ute, men med det följde också den första insikten i att tjejers intressen är lite mindre värde än killars, att det är töntigt att vara hästtjej. Att det, i längden, är töntigt att vara tjej.

img.php242340098_112e2892-ddae-4b88-bfb5-2787c878f329

barnbok-pollux-65

 

Gamer Girl

Om det var svårt att vara hästtjej så var det – och är fortfarande, ibland – rent grymt att vara gamergirl. Hemma hos min mamma, där jag bodde mest, hade vi knappt en VHS-spelare och en ytterst begränsad tillåten tid vid TV:n. Pappa hade däremot en dator, en Atari ST som han kopplade in till tjockTV:n och två joystickkontroller och därmed definierade resten av mitt liv. Jag tycker oftast att min mamma, min mormor och morfar är de som skapade mitt kulturintresse genom att mata mig med hårdrock från tre års ålder och Dostojevskij från tretton men faktum är att TV-spelen definierat mig i nästan lika stor utsträckning och jag avskyr att det är en kulturyttring och ett berättelseskapande som ofta ses ned på – och att det i spelkulturen ofta ses ned på spelande tjejer (läs mer under till exempel #Gamergate).

På den tiden, det var i början av 1990-talet, rymdes en hel spelvärld på en 1,32MB- diskett och grafiken är fortfarande makalöst imponerade. Indiana Jones- estetiken i Rick Dangerous, drakarna i Bubble Bobble, det tidiga bilspelet Buggy Boy, Space Invaders som förmodligen är spelet även icke-spelnördar känner till och så inte minst Lemmings är spel vi nötte, jag och mina syskon. Nötte och nötte och nötte (på den tiden gick det inte att spara när som helst i ett spel). När sedan min storebror köpte det allra första Warcraft– spelet till PC – det släpptes 1994 och skulle sedan bli World of Warcraft – samt en PlayStation 1 och min systers pojkvän lät mig spela Super Mario Bros. 3 på hans NES var det klart. Gamer.

Lemmings-BoxScanWarcraft_-_Orcs_&_Humans_CoverartSuper_Mario_Bros._3_coverart

 

Tongivande spel som kom på 1990- talet: Super Mario World 1990), Doom (1993), Mortal Kombat (1992), Lemmings (1991), Super Mario Kart (1992), Warcraft (1994), Tomb Raider (1996), Super Mario 64 (1996), Diablo (1996), Worms (1995), Pokémon Red and blue (1996).

Musikdrömmarna

Det var då, 1997, när jag började inse att den musik jag lyssnade på hemma inte var riktigt lika cool (för ordet ”cool” var coolt då) som den musik mina klasskamrater lyssnade på. Det var då vi började byta Spice Girls- kort och Backstreet Boys släppte As long as you love me. Det var britpop som hade blivit amerikanska pojkband och om du inte köpte OKEJ så var du inte cool. Nå, cool var något jag aldrig lyckades vara och i hemlighet tyckte jag egentligen mer om min mammas LP- skivor.  Det var också såklart hårdrocken som stannade kvar hos mig i slutändan ändå. Det var Black Sabbath, Led Zeppelin och Alice Cooper, det var David Bowie och Pink Floyd som alla gick på vinyl hemma.

Men det fanns ändå någonting i 1990- talets popboom som både fascinerade och fastnade. En del var den Girl Power som Spice Girls så skamlöst propagerade och en del var musikprogrammet Voxpop. Hos oss på landet fanns varken MTV eller ZTV, som mina klasskompisar kollade på, men vi hade statliga SVT och Voxpop som visade musikvideor utifrån en topplista varje vecka mellan 1996 och 2002. Henrik Johnsson var programledare och Voxpop var en av de många barn- och ungdomsprogram som sändes från min då närmaste stad Växjö under 1990- talet. Henrik Johnsson, Gry Forsell, Fredde Granberg och Josefine Sundström började alla sina banor här – i samma TV- och radiohus som min femteklass fick spela in Vi i Femman i när vi kom till regionfinal 1998. De åren, slutet av 1990- talet, var också internets tid, och mobiltelefonernas, början på SMS- eran. Digital revolution.

hqdefault

Slutet av 1990- talet innebar för mig också början på en omvälvande tonårstid och en tyst revolution i mig själv – jag blev tretton år 1999 och befann mig någonstans mellan mobbad läslus och hästtjej från landet på väg till inåtvänd, svartklädd, svårmodig tonåring med ätstörningar och liknande problem.

Jag gick första till sjätte klass i en byskola med sextio barn och även om populärkulturen kanske nådde oss långt efter de mer hippa städerna så gjorde den ändå någon slags intryck och har på sätt och vis format mig till den drömmare, litteraturvetare, musikälskare och gamergirl som jag är idag.

Vill du höra/läsa mer? Jag rekommenderar avsnittet ”SVT:s 90- tal” i podden Snedtänkt, Vad läste vi på 90- talet och 90- talet i litteraturens värld.

Världar av snö och is

a-game-of-thronesJust nu följer jag utmaningen #decbookstagram på instagram, med en bild på ett tema varje dag. Den 3 december var det ”Fictional world with snow” och ju mer jag funderade, desto fler böcker ville jag skriva om. Problemet var att även om de befann sig i gränslandet mellan vår värld och en annan så utspelade de sig ändå inte helt i en fiktiv värld. Boken jag till slut använde på instagram var A game of thrones, den passade ändå ypperligt.

För tillfället läser jag min kanske första #jullitt någonsin, feelgood i julmiljö 81pQoNpy7JLoch det endast för att John Green är en tredjedel av författarna till den. De böcker jag i inledningen talar om använder istället snön, och kanske framförallt isen, som något ont. Förvånansvärt är det inte, förrädiskt ligger den där varje år. Under snön skapar den ishalka och livsfara på vägarna, över vattnet bäddar den in livet i en tyst och kall värld; stänger in allt som lever i sjön under ett hårt täcke. Det känns ogenomträngligt, ändå är det lätt att förlora livet om isen är förrädiskt svag. Det finns något svart i allt det vita som är isen, urgammalt.

Böcker som utspelar sig i en is- och vintervärld skrämmer. Det är inte bara soliditeten i sig utan också den tystnad den skapar. Att gräva djupare i vintertematiken är också att närma sig slutet, inte bara av året under därmed också oundvikligen livet. Med vintersolståndet strax innan nyår kommer visserligen ljuset åter men inte så snart att nyårsnatten är ljus. Vintern, slutet av året, snön som täcker över allting, på något sätt verkar vintern alltid prata om döden. Döden, och magin, när vi närmar oss vintersolståndet.

1409121186Just nu väntar jag på att Thin air, Michelle Pavers senaste skräckroman, ska trilla in till mig på biblioteket. Hennes Dark Matter är en av de kusligaste romaner jag någonsin läst, en som inte bara använder is och snö utan också det eviga vintermörkret, det som kommer till dem som bor ovanför polcirkeln. Dark Matter är en historia om vad mörkret kan göra med oss, om den mänskliga psykologin, lika mycket om inbillning som om spöken.

terrorEn annan av mina favoritförfattare är Dan Simmons. Hans tegelstensskräckis The Terror utlovar vad titeln antyder, det är en fasansfull värld av is, snö och ensamhet på Nordpolen där två skepp under en expedition fryser fast i isen. Liksom i Dark Matter är det den mänskliga psykologins möte med den övernaturliga skräcken, och där ibland inbillningen visar sig vara mer skrämmande, som är det otäcka. The Terror är hänsynslöst otäck, klaustrofobisk och iskall.

Det är något särskilt otäckt med is, mörker och snö, kanske är det delvis människans ofta inneboende skräck om att inte kunna kontrollera sitt eget liv och omgivning.