Att lyssna på poesi – del 2, Edith Södergran

Det finns många olika vägar till att läsa poesi. Länge tänkte jag mig sittandes i fåtöljen, djupt koncentrerad, läsandes varje rad flera gånger för att inte gå miste om något. Då och då händer det, och jag älskar de stunderna. Men jag har också lärt mig att det inte är det enda sättet att ta till sig poesin.

Den första diktsamling jag lyssnade på var Kerstin Thorvall själv läsa sin diktsamling Jag är en grön bänk i Paris. Jag kanske inte förstod allt, hängde inte med på varje rad, men jag älskade upplevelsen och fick en fantastisk känsla för diktsamlingen i stort. Nästan ännu mer tyckte jag om att lyssna på Dikter i urval av Edith Södergran, även om det inte var hon själv som läste. Uppläsningen är dock oerhört bra.

Jag har ströläst dikter av Södergran tidigare, Vierge moderne förstås, och några till, men jag har aldrig läst en hel diktsamling och kanske hade jag aldrig gjort det heller om jag inte lyssnat på den – fast boken står där i hyllan. Jag är oerhört glad att jag gjorde det för jag fullkomligt älskar Edith Södergrans dikter. Orden är ibland vassa, ibland mjuka, men alltid stora, viktiga och så fantastiskt vackra. Att läsa Edith Södergran känns som att få en insikt om själva livet, att lära sig något både om sig själv och om världen. Hur den har varit, hur den är.

Att läsa poesi är ofta omgärdat av en aura som gör för gällande att det måste vara svårt, komplicerat och betungande. Det behöver inte vara så. Att lyssna på Edith Södergran under en promenad bland tallarna är fantastiskt, vackert och givande.

Boken finns som ljudbok att ladda ned på till exempel Bokus och Adlibris.

Lättlästa böcker ÄR något mer

Det finns en pyrande debatt i litteratursverige om den lättlästa ungdomsbokens bokens vara eller icke vara. Lågmält tuffar den på, då och då blossar den upp, men då ungdomsboken oftast är något som de flesta medier slentrianmässigt struntar i, syns den heller inte för den som inte letar.

För några dagar sedan var det Per Nilsson som röt till i DN. Han menar att den stora och viktiga ungdomsromanen allt mer förlorat mark till den lättlästa boken, ”deckarserier och superhjältar och lite skräck”.

Det framgår inte om Per Nilsson menar ”lättläst” som i bibliotekstermen lättläst, det vill säga den oerhört viktiga bok som är skriven särskilt för de med läs- och skrivsvårigheter eller de som håller på att lära sig svenska – böcker med enklare ord, kortare meningar, tekniskt skriven för att barn ska klara av att läsa dem innan de kanske går vidare till den ”vanliga boken”. Jag tror dock att det som avses snarare är det som med en nedsättande term skulle kunna kallas ”kiosklitteratur” – LasseMajas detektivbyrå, Handbok för superhjältar, Hegas serier om Wonder Woman och Batman, alla böcker om zombier som letat sig ut de senaste åren.

Jag skulle vilja ta med Per Nilsson på en dag på mitt jobb som bibliotekarie, framförallt på skolbiblioteket. Per Nilsson begår nämligen två generalfel i sin debattartikel när han väljer att skapa en motsättning mellan lättlästa böcker och ”böcker som hugger tag i samtiden”. För det första behövs båda böckerna – de lättlästa behövs för de som inte kommit så långt i sin läsning och de svårare behövs för de som vill ha utmaningen. Vad skulle hända, Per Nilsson, om jag gav en av de komplexa, funderande, komplicerade ungdomsromanerna till en av mina nyanlända elever eller till någon som aldrig fått rätt stöd i sin läsning och därför tycker det är tråkigt att läsa? Tror du att de skulle plocka upp en bok igen, efter det? Ja, för en del skulle det kanske bli ett genombrott. Men inte för alla.

Det andra genomgående felet i att ställa lättläst mot komplexitet är att det ena inte behöver utesluta det andra. Det är klart att det finns lättlästa böcker utan substans men det finns också massor av fullängdsböcker som har än mindre substans. Det finns också lättlästa böcker som är komplexa, djupa och vackra – Helena Dahlgrens nyutkomna Flickan i den rosa skogen, till exempel. Sofia Nordins och Johanna Nilssons lättlästa böcker – författare som, gissar jag, även Per Nilsson skulle klassa som bland Sveriges absoluta bästa.

Men det allra värsta är den elitism och nedlåtenhet som Per Nilsson, och andra med honom, ägnar sig åt i krönikor av den här typen. De ser ned på, inte bara lättläst, utan också de som behöver det. Jag skulle vilja avsluta med en berättelse från min vardag, om eleven som aldrig läst en hel bok i hela sitt liv och som tycker att det är det tråkigaste i hela världen. Efter att ha pratat länge och väl med eleven kom vi fram till att hen skulle pröva Magnus Nordins Elias bok, första delen i Varelserna. En lättläst bok, och till råga på skräck! Gubevars, så dåligt av mig att rekommendera det. Dock kan jag inte säga att jag skämdes något särskilt när eleven kom tillbaka bara några dagar senare, hade sträckläst boken och lånade alla – alla! – återstående böcker i serien, där böckerna dessutom blir tjockare och svårare för varje del. Veckorna som följde hade eleven och jag flera djupa samtal om böckerna, om zombier, om apokalypsen, om oron inför framtiden. För det är vad som ofta gömmer sig i skräcken och i dystopin, just det gripande om samtiden och samhällsproblemen som Per Nilsson eftersöker i sin krönika – samtidigt som böckerna är spännande och skrämmande. Och lättlästa. Den här eleven är ingen engångsföreteelse. Den här utvecklingen har jag mött många gånger.

De flesta barn och unga som läser lättläst går sedan vidare till tjockare och, kanske, mer komplexa ungdomsromaner. Med det sagt ska en inte se på lättläst enbart som ett steg på vägen till något svårare, inte förringa den läsupplevelse som en lättläst bok kan vara. Det gäller att både kunna älska de komplexa ungdomsromanerna och samtidigt förstå vilken skatt som lättlästa böcker är. Det finns ingen motsättning mellan läsfrämjande och litterära kvaliteter. De existerar sida vid sida.

Bortbytingen på teatern

Det var många år sedan jag först läste Bortbytingen. Ungefär 27. Då var jag sex år och av någon anledning var jag så fascinerad av bilderboken, Selma Lagerlöfs novell illustrerad av Maj Fagerberg, att jag läste den gång på gång. Kanske var det framförallt Maj Faberbergs bilder som lockade och skrämde, i sin John Bauer-ska anda och mörka toner. För när jag nu läser den som novell, i samlingen Troll och människor, tycker jag faktiskt inte särskilt mycket om den.

Emelie Östergren har också illustrerat Bortbytingen, men som grafisk roman för vuxna. Skillnaden mellan Fagerbergs bilderbok och Östergrens serie är monumental, nästan som två olika berättelser. Emelie Östergrens bilder är vackra och målande, så pass att de berättar hela historien för sig själva. Texten känns ofta mest som utfyllnad, ibland är den helt överflödig då den bara beskriver det som med största önskvärda tydlighet framgår i bilden. Det är synd, särskilt när Östergren i sin bildvärld vågat gå utanför Lagerlöfs originalhistoria – trollungen är inte lika förfärligt ful och inget fokus läggs vid att han är ful för att han är brun, självklart en nödvändig förbättring för vår tid av Lagerlöfs text. Emelie Östergren har också valt att göra trollmamman mer lik människomamman, helt säkert för att även där utjämna skillnaderna och förstärka berättelsen som en allegori, att det egentligen inte alls handlar om troll utan om människor som favoriserar andra människor på grund av utseende och funktion. Jag tycker om Emelie Östergens tolkning, men jag önskar att hon vågat mer i texten. Missa inte efterordet, som är otroligt intressant.

Det var, minst sagt, med blandade känslor jag såg Bortbytingen som teater, på Elverket. Men aldrig hade jag trott att jag skulle bli så berörd. Aldrig tidigare har jag gråtit på teatern, aldrig känt mig så tagen. Men så hade jag förstås heller aldrig tidigare sett Sara Bergmark Elfgren gestalta Selma Lagerlöf på scen.

Bild: Johan Egerkrans, https://www.dramaten.se/repertoar/bortbytingen/

För det är en gestaltning, en alldeles egen tolkning av Bortbytingen som lyckas vara både nyskapande och ibland ändå i det närmaste bokstavstrogen originalet. Berättelsen om föräldrarna som förlorar sitt barn i skogen och får en trollunge i utbyte är alldeles densamma. Men på Elverkets scen får trollungen en egen röst och ett eget uttryck, får själv komma till tals och berätta om sitt hårda liv som bespottad och hånad. Det är en gripande historia, en nyans som saknas i Lagerlöfs novell och som gör att berättelsen får ett helt annat liv.

Bortbytingen är ett mästerverk. Skådespelarna är helt fantastiska i sina roller, det dramatiska förstärks av ett sparsmakat men effektivt och oerhört vackert sceneri. Musiken är fantastisk och jag älskar, ja fullkomligt avgudar, Sara Bergmark Elfgrens tolkning av trollen och deras liv. Det är som att sagor och berättelser får liv där på scenen, samtidigt som tolkningen är så nyskapande att den får en fantastisk glimt.

Allra mest är Bortbytingen en sorglig pjäs. Trollungens liv är svårt, nästan tröstlöst. Uppsättningen är dramatisk och tung, försoningen känns ofta långt borta. Sara Bergmark Elfgren accentuerar det omöjliga för familjen att leva tillsammans på det sättet som de gör, och förändringen som sker i dem när de ändå gör det. Jag tycker det är fint att en pjäs som riktar sig till en yngre publik (från 10 år) vågar vara så ödesmättad, tung och svår. Jag tycker verkligen om just det, att barnets känsla av utsatthet och ensamhet tas på sådant stort allvar. Och kanske finns hopp någonstans, ändå. Kanske där du minst anar det.

Arbetarlitteratur på 1 maj

1 maj är arbetarrörelsens högtidsdag, en dag som funnits sedan 1890 och som fortfarande högtidlighålls med demonstrationer för arbetares rätt. Jag har läst och tyckt om oerhört mycket arbetarlitteratur, som definieras som litteratur skriven av författare vilka själva har arbetarbakgrund, och som skildrar livet som arbetare. Men till arbetarlitteratur torde också räknas böcker som skildrar arbetarlivet oavsett var författaren kommer ifrån. Arbetarlitteratur, eller proletärlitteratur, är en stor och bred genre och jag tänkte idag endast nämna några av mina favoriter.

Moa Martinson är, i min åsikt, en av de viktigaste och bästa författarna av arbetarlitteratur. Hon synliggör inte bara arbetarnas, utan också kvinnornas, liv på ett gripande och fantastiskt välskrivet sätt i bokserien som börjar med Kvinnor och äppelträd. Radikal för sin tid, frispråkig om kvinnor. Lika självklar är Harry Martinson, med den fantastiska Nässlorna blomma.

Kanske kan Vilhelm Moberg på något sätt tänkas tillhöra skaran av arbetarförfattare, även om hans Utvandrarserie berättar om bönder och inte industriarbetare. Ett klassiskt verk är det ändå. Jag tyckte också väldigt mycket om Per Anders Fogelström Mina drömmars stadserie, eländig och vackert skriven om livet i storstaden för en fattig familj. Idag, på 1 maj, börjar jag lyssna på Vävarnas barn, en annan Fogelström- serie som också utspelar sig i Stockholm.

Ändå är min allra största favorit bland arbetarlitteraturen en bokserie som skrivits i nutid och som inte lika ofta som ovanstående talas om i samband med arbetarlitteratur. Alldeles särskilt den vill jag tala om just på 1 maj, för den tar avstamp i den stora strejken på sågverken i Sundsvall 1879. Det är Vibeke Olssons serie om Bricken som börjar med Sågverksungen, och aldrig har jag känt mig så nära en arbeterska som jag gör med Bricken. Att följa Bricken är att arbeta som spånflicka, att följa med i dagsbestyren som att laga gröt och koka kaffe till kostkarlarna. Att försöka visa att en duger på sågverket, även om en är flicka. Jag älskar dem. Jag har hittills läst de tre första böckerna: Sågverksungen, Bricken på Svartvik och Sågspån och eld.

Just nu läser jag Svälten, som kanske inte kan räknas till genren och dessutom är en facklitterär bok men som ändå gräver djupt i arbetares och bönders villkor under mitten av 1800- talet och framåt, med avstamp i nödåret 1867. En oerhört intressant och välskriven bok som fick Augustpriset 2018 i fackboksklassen för vuxna.

Det finns förstås även arbetarlitteratur skriven i modern tid, som skildrar den samtid vi nu lever i – eller kanske åtminstone de senaste årtiondena. Jag har inte läst särskilt mycket av sådana böcker men namn som kan nämnas är Susanna Alakoski, Eija Hetekivi Olsson, Elsie Johansson, Åsa Lindeborg, Kristian Lundberg och Aino Trossell. Har du läst? Vilken rekommenderar du?

Dagsmejan, takdroppet, vårläsningen

Ett av de finaste ord jag lärt mig sen jag flyttade till Jämtland är dagsmeja. Den stund på vårvintern när snön fortfarande täcker marken och det fortfarande är minusgrader men solen värmer så mycket att det droppar från taken, ändå. Det är Brickens känsla av dagsmejan jag minns allra mest från Sågspån och eld. De är de finaste dagarna, när du kan skida, gå eller köra skoter i snön men du slipper både mössa och jacka. Vårvintern, förresten, den femte årstiden här, Gidádálvve på samiska, det är ett annat ord jag lärt mig att älska. Det samiska året har åtta årstider och här märks de, känns de. Det är årstiderna mittemellan som jag älskar mest, de korta men betydelsefulla passagerna mellan vinter och vår, mellan sommar och höst.

Snart är det barmark. Barmark, ett till ord för våren. Det går fort nu, även här. Det finns ett talesätt om att vintern inte försvinner förrän efter påsk men det är fortfarande en månad dit så i år kanske den vågar sig bort innan, lämnar plats för våren och vårläsningen. Förra veckan började jag försiktigt vårlängta med tio böcker att läsa till våren. Det var egentligen inget särskilt vårlikt med dem, mest är det dystopier om jordens undergång som vanligt, böcker om svält och elände. Ett påskekrim har jag fått med i alla fall. Nej, jag är nog ingen vårmänniska egentligen, fast det är svårt att låta bli att tycka om det där takdroppet och barmarken. Mest är det nog orden för våren jag älskar, löftet de bär med sig och får dem att låta så fint i öronen.

Ord är förunderliga. Just nu läser jag Aliide, Aliide och i Mare Kandres berättelse är de många – stora, vidunderliga ord. Om jag någonsin kan släppa berättelsen om Aliide är det de här böckerna jag kommer läsa sen. Vårläsningen. Kanske i solen, vid takdroppet.

Bild från min instagram, @eliandbooks.

Fem riktigt bra nyskrivna feministiska böcker

Idag, på internationella kvinnodagen, vill jag tipsa om några av de bästa nyskrivna feministiska böckerna jag vet. Det är böcker skrivna för tonåringar men för alla att läsa.

En av anledningarna till att jag vill tipsa om just nyskrivna böcker är att det varje år på 8 mars tipsas om väldigt mycket äldre feministisk litteratur – särskilt när det gäller böcker till tonåringar. Många bär kärt med sig den litteratur som fick dem att vakna till sitt feministiska liv i tonåren och det är absolut inget fel med det. Men sanningen är också att en del av den feministiska litteratur som gavs ut på 1980- och 1990- talen är något daterad – det är ändå 30-40 år sedan nu och feminism är en rörelse i ständig utveckling. Det behöver inte betyda att äldre feministisk litteratur förlorat sitt värde men tyvärr glömmer många vuxna bort att även läsa nyskriven litteratur för ungdomar. Här finns så mycket fantastiskt! Idag tipsar jag om två romaner, en facklitterär bok och två poesisamlingar.

Jag har även bloggat om några av de här böckerna, länkarna går till mina recensioner.

Revolution Poetry

Revolution Poetry är en plattform för unga att göra sin röst hörd, det är röster som behöver höras, som måste höras. Revolution Poetry lyfter spoken word av poeter, visionärer och revolutionärer från förorten in i de litterära rum där de marginaliserats. Revolution Poetry säger obekväma sanningar, slår hårt där det gör som ondast och låter dig inte komma undan dina egna fördomar.

Moder Justitia

Moder Justitia är en diktsamling av Ida Eklöf, en brutal och ibland satirisk skildring över livet som kvinna i patriarkatet med skärande träffsäkerhet i dikter som cis: en kärlekshistoria och syjuntan.

Den ökända historien om Frankie Landau Banks

En av de mest upplyftande och fantastiska berättelser jag läst på senare är den om Frankie Landau-Banks. När Frankie börjar på det anrika Alabasters internatskola och blir nekad att gå med i det hemliga sällskapet ”The Loyal ordet of the Basset Hound” på grund av att hon är tjej, bestämmer hon sig raskt för att istället infiltrera det. Och som hon gör det.

Moxie

Viv är trött på att skolans manliga fotbollslag får alla pengar, all uppmärksamhet och ett ständigt frikort från rektorn för att bete sig som svin mot tjejer. Jennifer Mathieau använder skickligt 1990- talets revival och låter Viv söka inspiration från sin mammas tid i Rebel Grrrl- kretsar för att skapa ett fanzine som uppmanar till kamp mot sexism och orättvisor.

Mot framtiden

Mot framtiden – En simpel guide till att krossa patriarkatet av Clara Henry är en kåserande, hands-down guide till att leva mer jämställt och förstå fler av de strukturer som gör att vi lever ojämställt. Det är öppet, ärligt, kunnigt och välskrivet – ge den till alla tonåringar i er närhet!

De viktigaste böckerna tt läsa? Revolution Poetry och Mot framtiden.

Att lyssna på ljudböcker

När februari stormar in med mörker och sjukdagar kan ljudböcker kännas som den enda rätta läsningen. Jag har hittills i februari påbörjat tre tryckta böcker och avslutat noll. Däremot har jag lyssnat på tre och en halv böcker redan.

Länge var jag skeptisk mot att lyssna på böcker. I ett tidigare läsliv hade jag en konservativ sida som påstod att fysiska textböcker var det enda rätta (spår av den lever kvar när jag pratar om e-böcker) men som tur var testade jag och det dröjde inte länge till jag fastnade. Jag läser fortfarande tryckta böcker, men lyssnar alltid parallellt på en ljudbok. När jag pratar med vänner och kollegor undrar en del hur jag har tid att lyssna på böcker, eller hur det går att hänga med i handlingen. Svaret på båda sakerna är att lyssna på rätt sorts böcker.

Jag skulle aldrig orka lyssna på en bok med alltför komplicerad eller komplex handling, eller böcker med för många karaktärer. Däremot älskar jag att lyssna på barn- och ungdomsböcker och deckare. Böcker som oftast har en ganska rak handling och ett enklare narrativ, lätt att följa med i. Just när lässvackan slår till tycker jag verkligen om att vila i de böckerna. Jag lyssnar på ljudböcker när jag gör saker som går på automatik – som att laga mat, diska, städa eller gå min favoritpromenad där stegen leder sig själva rätt. När jag tränar ett program på gymmet som jag redan kan utan och innan, eller när jag springer.

En ljudbok är inte mindre värd än en tryckt bok, men heller inte samma sak. Jag vill se den som en slags bearbetning, där uppläsaren gör sitt eget avtryck på boken likt en översättare gör när en bok transformeras från ett språk till ett annat. Likt en översättare spelar därför uppläsaren en enormt stor roll, något en nybörjarlyssnare kanske inte alltid tänker på. Jag har börjat lyssna på många ljudböcker och stängt av efter bara några minuter – för att jag tycker uppläsaren gör ett dåligt jobb eller för att vi helt enkelt inte fungerar tillsammans. Jag tycker att många ljudboksuppläsare är alldeles för entusiastiska, som att de försöker göra radioteater istället för ljudbok och gör till sina röster för olika karaktärer. En del ljudboksuppläsare lyckas med detta, de flesta gör det inte.

Jag lyssnar på Storytel. Jag tycker att tjänsten i dyraste laget i jämförelse med andra streamingtjänster såsom Spotify och Netflix, men tycker så mycket om den att jag har den ändå. Jag har aldrig jämfört med någon annan tjänst men en av mina favoritbloggar, Bokblomma, har gjort det vid ett antal tillfällen. Läs en gedigen genomgång här! Det finns också flera fina sätt att få ljudböcker och andra berättelser till sig utan att beställa en betaltjänst – de flesta bibliotek har kvar sina CD- ljudböcker och de flesta kör också digitala lösningar med ljudböcker. Det finns också den fantastiska Radioföljetongen i P1 som går att följa via en vanlig app för poddar och som sänder specialinlästa romaner och noveller som går att lyssna på under en begränsad tid. Jag har lyssnat på många fina böcker där! I poddhimlen finns också Dagens dikt i P1, Drama i P1 och P3 Serie.

Slutligen tänkte jag lista några ljudböcker jag har lyssnat på som jag tycker fungerar alldeles särskilt bra som ljudböcker eller där jag tycker uppläsaren gör ett fantastiskt jobb, men listan blev så lång att det blir ett alldeles eget inlägg som kommer imorgon.

Lyssnar du på ljudböcker? Hur?

Fina högläsningsböcker till advents- och julhelgerna

Under julhelgen kan det vara extra fint att sätta sig ned och läsa tillsammans. Att läsa högt är inte bara en mysig stund, det skapar också fantastiska förutsättningar för att barn ska fortsätta läsa på egen hand. Många slutar läsa högt någon gång mellan förskola och skola, men högläsningen borde inte ta slut där! Jag önskar att många fler föräldrar och lärare läste högt även för större barn, jag har varit med om flera fina läsprojekt med högläsning för klass fyra och klass sju och det ger alltid lyckade resultat. Även de som inte gillar att läsa själva kan fångas av högläsningens underbara och omedelbara effekt, långt upp på högstadiet och gymnasiet. Idag tänkte jag tipsa om mina favoritböcker för högläsning, framförallt för lite större barn, efter bilderboksåldern. (Länkarna går till bokhandlar där du köpa böckerna. Det är ingen sponsring och inget samarbete utan bara där jag brukar köpa böcker.)

När vintern lägger sitt täcke över världen kan det vara underbart att sjunka ner i ett riktigt vinterkallt äventyr. Ishavspirater av Frida Nilsson handlar om den otäcke kapten Vithuvud och de barn han rövar bort för att de ska arbeta i gruvan. När Siris lillasyster Miki blir bortrövad inser hon att ingen kommer hjälpa henne, hon måste själv rädda sin syster. Det här är en helt fantastisk saga om rädsla och mod, systerskap och kärlek. Läs den för alla mellan ungefär sju och tolv år.

Om ni vill läsa en lite tunnare bok, inte lika allvarlig och ryslig, finns det två fantastiska böcker att prata om och skratta tillsammans med. Haj-Jenny är en av mina favoritböcker, om Jenny som inte vill vara en bläckfisk som alla andra i klassen utan känner sig mer som en haj. Hon simmar bäst ensam. En underbar berättelse om att få vara introvert och räknas lika mycket ändå. För samma ålder, ungefär sex till nio år, finns Frallan är bäst om Frallan och hennes familj som består av mamma och mormor. Humor och värme utlovas!

 

De senaste åren har adventsböcker blivit en stor grej, varje år ges det ut en stor och fin bok med 24 kapitel. Min favorit i just det formatet är Tjoho, nu är det jul! Boken är skriven av Ulf Nilsson och illustrerad av Emma Adbåge som fick Augustpriset 2018 för Gropen. I Tjoho, nu är det jul! rymmer grisen Ruffe för att han har hört att julen innebär döden för alla grisar, och möter katten Kss-Kss och mössen Andersson och Pettersson. Tillsammans firar de en fröjdefull jul!

En liten doldis, men den allra bästa boken i kategorin adventsböcker, är Samuels sällsamma kalender. Den ingår inte i serien ”adventsböcker” men den har likväl ungefär 24 kapitel och fungerar jättebra som högläsning med ett kapitel om dagen fram till jul. Det är en bok full av sällsamma äventyr, men också av vänskap, sorg och ilska när föräldrar inte finns där och sviker. Samuels sällsamma kalender föregås av Ossians ovanliga nanny, men det är inget måste att läsa dem i ordning. För barn mellan ungefär sex och elva år.

Att ge sig ut på ett äventyr tillsammans är bland de bästa man kan göra. För de lite äldre barnen tror jag att Teslas vind kan vara en underbar upplevelse att högläsa tillsammans. Här finns allt från syskonrelationer och sorg till knasiga uppfinningar, äventyr och konspirationer. Tyvärr blev den aldrig särskilt känd i Sverige och har gått ur tryck, men den finns säkert att låna på ditt bibliotek och den finns som e-bok. Fungerar nog fint som högläsning från ungefär åtta år till övre tonåren och som egen läsning från ungefär nio år.

Ett fantastiskt format för högläsning är noveller. Det passar så fint att läsa en novell per gång, en hel berättelse i litet format. Mina favoriter är Liksom helt magiskt och Typ helt övernaturligt av Mårten Melin. Här finns vardagsmagi att förundras över och spänning så stor att du inte kan sluta läsa. Det bästa? Det finns många fler böcker om barnen i Skogsbingeskolan att läsa när ni är klara. En annan fantastisk spökhistoria, som skriven för högläsning, är Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson. Blodigt och kusligt så det förslår, men också eftertänksamt. När magin och skräcken blir lite för mycket tror jag det är fint att landa i Athena – Grattis världen, jag är här nu! som nog är fin igenkänning för både stora och små. Alla böckerna är lagom för barn ungefär 8-13 år.

De chanser jag får att högläsa för ungdomar i sjunde eller åttonde klass brukar jag välja En sekund i taget av Sofia Nordin. Språket drar dig in omedelbart, historien ofrånkomligt trollbindande. Det är alltid lika fantastiskt att läsa den högt, för här finns tusen saker att prata om och fundera över. Hur skulle du ha gjort, i Hedvigs situation? Hur skulle du ha överlevt, när alla omkring dig dog i febern?

Vilka är dina högläsningsfavoriter?

Nöjesfälten och skräcken

Av alla skräckmiljöer är den en av dem som fascinerar mig mest. Det övergivna nöjesfältet. En plats där, redan under dagens timmar, skräck blandas med förtjusning i snurrande karuseller men där nattens intåg gör de leende clownerna och knirkande pariserhjulen till en mardröm av motstridiga känslor.

Det är inte för intet som nöjesfälten slår upp portarna i stor skala när Halloween närmar sig, och idag ska jag äntligen ge mig in ett av dem. Snart beger jag mig tillsammans med en av mina bästa vänner till Gröna Lund och deras första Halloweenspecialhelg.

Det är verkligen något särskilt med blandningen av glädje och skräck på en nöjespark. Förr i tiden hade dock de resande nöjesfälten en betydligt mörkare sida än idag. Människor som ansågs strida mot dåtidens ideal ställdes ut i freak shows, som underhållning. Det hemska är att detta på många sätt lever kvar än idag, ända in i nutidens sociala medier där människors vikt och behåring hånas och bespottas som om det vore 1895 och vi inte visste bättre. Vi gör ju det. Vi borde bete oss därefter. Två av de finaste romaner som berättar om människor på kant med samhället på det här sättet är The Phantom of the Opera av Gaston Leroux, en skräckroman oavsett vad senare filmatiseringar vill låta påskina, och Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren.

Men för mig började allting i tonåren med ett, i vissa kretsar, omtalat svenskt vispop/folkmusik/spoken word- band. Cirkus Miramar. Rostiga karuseller, glömd kärlek, sorg, död och kaos är några av deras signum och jag kan fortfarande förlora mig där. Men jag älskar inte bara övergivna nöjesfält utan också vampyrer, kanske särskilt de som spökar på desamma. The Lost Boys är en kultförklarad popcornskräckis från 1987 där Santa Carlas enda nöjesfält blir en grogrund för vampyrer om natten. Kiefer Sutherland spelar oemotståndlig vampyr och Corey Feldman den nördige vampyrjägaren. The Lost Boys är fortfarande ett nöje att se.

Varför fascinerar nöjesfälten så? Varför blir de så otäcka? Jag tror att det väldigt enkla svaret är detsamma som till varför vi är så rädda för onda clowner och onda barn – något som ska bringa så mycket glädje blir desto mer otäckt när det  tar på sig en mask av fasa. Vi blir rädda, inte bara för den uttalade skräcken, utan för det förvridna i att glädjen maskerat sig till något helt annat.

Det finns mycket på temat. American Horror Storys fjärde säsong Freak Show, B-skräckisen The Funhouse från 1981 och den halvdåliga barnboksserien Disney after dark, men vad jag verkligen vill prata om är ett skräckspel som är så njutbart för en vurmare av övergivna nöjesparker att jag funderar på att återvända trots att det skrämde livet ur mig. Jag älskar att läsa skräck men jag är alldeles för harig och lättskrämd för att spela skräckspel till dator och konsol. Jag kan tycka att en skräckbok kan vara en betydligt otäckare upplevelse än en skräckfilm, just för att du får möjlighet att skapa dina egna bilder i huvudet och att de kan vara precis hur skrämmande som helst – ändå finns det knappt något så skakande och ruggigt som att spela ett riktigt välgjort skräckspel. Du är en del av berättelsen på ett helt annat sätt än i en skräckfilm, du är ett med din spelfigur och upplever det hen upplever – helst i stereo eller med hörlurar. Jag har spelat få skräckspel, sett några spela och alltid svurit att aldrig återvända.

Men så fann jag The Park – ett kort spel och en vandringssimulator med en helt oemotståndlig story: du spelar en mamma vars barn försvinner tillbaka in i nöjesparken efter stängning och när du rusar efter förvandlas den omkring dig, till en spöklik rest av det den en gång var. En ruggig historia gömmer sig i själva parkens grund och långsamt återfinner du den medan jakten på ditt försvunna barn tar dig längre och längre in i parkens hjärta. Det som stannat kvar i minnet är inte de, tacksamt få, jumspcares som dyker upp och inte heller den fantastiskt fina grafiken – det är den djupt psykologiska skräcken och storyn som bit för bit rullas upp till något så förfärligt att det är svårt att ta till sig det. Jag hatälskade att spela The Park – men jag kommer kanske aldrig gå in i ett spökhus igen. Vi får se idag.

Bild: Funcom.

Om Gänget och något om våldsskildringar i böcker

Gänget är femte delen i Katarina Wennstams deckarserie om advokaten Shirin Sundin och kriminalinspektören Charlotta Lugn. Mycket är nytt i Gänget, Shirin är skild från Fredrik och har bytt efternamn till Nouri, Charlotta är på väg tillbaka efter sitt tjänstefel. Jag gillar att det går uppåt istället för nedåt för våra huvudkaraktärer och jag tycker verkligen om att återse dem. Här snubblar de över ett försvinnande, ett mord. Ett killgäng, på ytan sammansvetsat och som fortfarande träffas efter tonåren.

Jag skulle dock också genast vilja förse Gänget men en ganska rejäl triggervarning. Alla Katarina Wennstams böcker handlar på något sätt om kvinnors utsatthet i en patriarkal värld, men jag tycker alltid att hon tidigare har skrivit så bra att det inte blir för jobbigt att läsa. Hon håller sig på offret sida, lägger skulden där den ska hamna, forskar, funderar. Att jag fortsätter läsa hennes böcker beror också på att det våld som funnits i dem aldrig har varit överdrivet eller sensationellt och att hon faktiskt skildrar någonting med det. En stor anledning till att jag däremot – med ytterst få undantag – inte läser svenska deckare är att de alltid verkar inledas med ett snyggt kvinnolik och en butter manskommisarie. Vidare så gottar de sig ofta i ganska onödigt och med största säkerhet sexuellt våld, för att sedan i sista kapitlet avslöja en mördare en kunnat gissa sig till för tvåhundra sidor sedan.

Men det är skillnad på att bara skildra våld och våldtäkt och att skildra något med våld och våldtäkt. Vi lever i en patriarkal värld, självklart måste litteraturen synliggöra det. Det är viktigt, inte bara för litteraturvärdet i sig, för igenkänningen utan också för kamplystnaden. Det är så bra litteratur fungerar. Tyvärr går många författare efter devisen att endast skildra, och gärna stort och mycket. Här trillar tyvärr fantasyförfattarna ofta i samma fälla som deckarförfattarna och det främsta exemplet är i min mening George R R Martin som fullständigt excellerar i mäns våld mot kvinnor och gärna kallar kvinnor ”horor” på var och varannan sida i Game of Thrones- serien. Det är våld på ett explicit, sensationssökande sätt som bara får mig att må illa och många gånger har fått mig att totalt vilja sluta läsa böckerna. Då spelar det ingen roll att det finns ”starka kvinnor” i betydande roller. Det blir en parantes i sammanhanget av det totala våldet och förtrycket mot alla andra kvinnor.

För att återgå till Gänget och triggervarningen så finns här en våldtäkt som återkommer flera gånger och som fick mig att må fysiskt illa. Inte för att det är sensationellt beskrivet, men för att Katarina Wennstam söker sig in i offrets och gärningsmännens huvuden och får dem att bli så verkliga. Det känns helt säkert att just precis detta har hänt. Det är många gånger mer otäckt än det slentrianmässiga övervåld som återkommer så ofta i deckare, men det är också många gånger mer verklighetstroget och otäckt än något jag läst av Wennstam tidigare.

Det är skillnad på våldsskildringar och våldsskildringar. De som bara finns där för sensationens skull och de som berättar något. Och även om Gänget tillhör den senare kategorin skulle jag vilja varna känsliga. Gänget är en bra bok, en välskriven deckare, bra inläst av Alexandra Rapaport. Men det går inte att värja sig.

Du hittar boken på Adlibris eller Bokus.