Om Gänget och något om våldsskildringar i böcker

Gänget är femte delen i Katarina Wennstams deckarserie om advokaten Shirin Sundin och kriminalinspektören Charlotta Lugn. Mycket är nytt i Gänget, Shirin är skild från Fredrik och har bytt efternamn till Nouri, Charlotta är på väg tillbaka efter sitt tjänstefel. Jag gillar att det går uppåt istället för nedåt för våra huvudkaraktärer och jag tycker verkligen om att återse dem. Här snubblar de över ett försvinnande, ett mord. Ett killgäng, på ytan sammansvetsat och som fortfarande träffas efter tonåren.

Jag skulle dock också genast vilja förse Gänget men en ganska rejäl triggervarning. Alla Katarina Wennstams böcker handlar på något sätt om kvinnors utsatthet i en patriarkal värld, men jag tycker alltid att hon tidigare har skrivit så bra att det inte blir för jobbigt att läsa. Hon håller sig på offret sida, lägger skulden där den ska hamna, forskar, funderar. Att jag fortsätter läsa hennes böcker beror också på att det våld som funnits i dem aldrig har varit överdrivet eller sensationellt och att hon faktiskt skildrar någonting med det. En stor anledning till att jag däremot – med ytterst få undantag – inte läser svenska deckare är att de alltid verkar inledas med ett snyggt kvinnolik och en butter manskommisarie. Vidare så gottar de sig ofta i ganska onödigt och med största säkerhet sexuellt våld, för att sedan i sista kapitlet avslöja en mördare en kunnat gissa sig till för tvåhundra sidor sedan.

Men det är skillnad på att bara skildra våld och våldtäkt och att skildra något med våld och våldtäkt. Vi lever i en patriarkal värld, självklart måste litteraturen synliggöra det. Det är viktigt, inte bara för litteraturvärdet i sig, för igenkänningen utan också för kamplystnaden. Det är så bra litteratur fungerar. Tyvärr går många författare efter devisen att endast skildra, och gärna stort och mycket. Här trillar tyvärr fantasyförfattarna ofta i samma fälla som deckarförfattarna och det främsta exemplet är i min mening George R R Martin som fullständigt excellerar i mäns våld mot kvinnor och gärna kallar kvinnor ”horor” på var och varannan sida i Game of Thrones- serien. Det är våld på ett explicit, sensationssökande sätt som bara får mig att må illa och många gånger har fått mig att totalt vilja sluta läsa böckerna. Då spelar det ingen roll att det finns ”starka kvinnor” i betydande roller. Det blir en parantes i sammanhanget av det totala våldet och förtrycket mot alla andra kvinnor.

För att återgå till Gänget och triggervarningen så finns här en våldtäkt som återkommer flera gånger och som fick mig att må fysiskt illa. Inte för att det är sensationellt beskrivet, men för att Katarina Wennstam söker sig in i offrets och gärningsmännens huvuden och får dem att bli så verkliga. Det känns helt säkert att just precis detta har hänt. Det är många gånger mer otäckt än det slentrianmässiga övervåld som återkommer så ofta i deckare, men det är också många gånger mer verklighetstroget och otäckt än något jag läst av Wennstam tidigare.

Det är skillnad på våldsskildringar och våldsskildringar. De som bara finns där för sensationens skull och de som berättar något. Och även om Gänget tillhör den senare kategorin skulle jag vilja varna känsliga. Gänget är en bra bok, en välskriven deckare, bra inläst av Alexandra Rapaport. Men det går inte att värja sig.

Du hittar boken på Adlibris eller Bokus.

En lässommar (repris)

För några år sedan gästbloggade jag hos Fiktiviteter, i en serie där olika bokbloggare skrev om läsning och sommar. Jag vill gärna berätta om det igen. Originalinlägget hittar du här.

Jag har inte så mycket sommarläsningsminnen. Jag växte upp på en bondgård och det fanns alltid något att göra på sommaren – hö som skulle skördas, kor som skulle ut och in och hästar som togs ut på långturer. Men förra sommaren kommer jag alltid att minnas som en lässommar, även om det var en bitterljuv sådan.

Förra sommaren dog min faster. Bara några veckor efter begravningen förlorade jag även min morfar – min älskade morfar som alltid varit som en far för mig, som alltid gav mig böcker i födelsedagspresent och som var den som fick mig intresserad av litteratur. Jag tappade läslusten och jag tillbringade större delen av min semester framför TV:n i lägenheten i Stockholm medan min kärlek jobbade.

Så en dag, i slutet av juli, bestämde jag mig för att gå in på Akademibokhandeln vid Sergels torg. Jag strosade runt och plockade böcker på måfå, ganska lättsmälta sådana och sådana jag bara fick syn på. Det var Höstoffer och Vårlik av Mons Kallentoft, Askungar av Kristina Ohlson och Mycket mer än så av Sarah Dessen.

Sedan läste jag. Då bodde vi i en ganska tjusig andrahandslägenhet i Aspudden, inte långt ifrån Vinterviken som för mig är Stockholms vackraste plats. Där läste jag, efter flera månaders lästorka och bloggtorka plöjde jag deckare och ungdomsböcker på löpande band – på en filt i gräset långt ifrån stadsbullret, på balkongen med utsikt över hela Stockholm och allra bäst – på klipporna i Vinterviken. Jag läste böcker som egentligen aldrig kommer bli mina favoritböcker men de hjälpte mig tillbaka till läslusten och därför kommer de alltid betyda något för mig.
Jag tror att det är viktigt att man läser. Inte vad man läser, men att. Att man ibland läser helt utan krav. Böcker har många gånger hjälpt mig i jobbiga stunder och jag är tacksam att jag hade läsningen i tonåren.

Jag är också tacksam för att några deckare och en ungdomsbok hjälpte mig att hitta tillbaka till det jag älskar när jag hade förlorat något verkligt viktigt. Det, det är en lässommar jag alltid kommer minnas.

Ett jävla solsken och något om biografin som genre

Ester Blenda Nordström var en pionjär inom journalistiken. Feminist vid Elin Wägners sida, äventyrare där bara män vid den tiden tilläts äventyra.

Ett jävla solsken är berättelsen om henne, efterforskad och nedskriven av Fatima Bremmer. En fantastisk bok, helt makalös – den kommer säkert vara en av årets allra bästa. Jag är knockad av de år av research Fatima Bremmer lagt ner, hur noga och med vilken trovärdighet hon återgett Ester Blenda Nordströms liv, hur hon förvandlat oändliga mängder källor till en litterär gestaltning så fängslande att jag grät när det var slut.

Ester Nordström blev ett namn alla kände igen när hon i början av 1900- talet under falskt namn tog anställning som piga på en gård för att kunna rapportera om pigornas situation, deras hårda arbete och nästintill obefintliga lön. Ester blev Ester Blenda Nordström med hela svenska folket och fick möjlighet att hoppa från plats till plats, äventyr till äventyr. Det är nästan ofattbart hur mycket hon hann med under sin livstid – när jag var liten älskade jag äventyrsböcker men Ester Blenda Nordströms äventyr slår nästan allt.

Samtidigt finns det så mycket under ytan av sensationerna i Fatima Bremmers oerhört gedigna berättelse. Ester Blenda Nordström verkade aldrig finna någon ro, kanske för att den ro hon fann då var förbjuden – det verkar ha varit i familjens kännedom att hennes livs kärlek var Carin Waern Frisell men då homosexualitet vid den tiden var brottsligt kunde de inte leva tillsammans, öppet. Ett jävla solsken är också en berättelse om klass, på flera sätt. Den talar om pigornas underklass men ställer också, implicit, frågan om hur Nordström lyckats med detta om hon inte varit direktörsdotter och därmed kunde gå genom många redan öppna dörrar? I berättelsen om hur Ester Blenda Nordström levde som nomadlärarinna bland samer en sommar finns också, vid sidan av den fina miljöskildringen, mycket som skaver. Det gör så oerhört ont att läsa om hur hon, i sin välvilja, exotifierade samerna på samma sätt som LKAB- direktören Hjalmar Lundbohm gjorde – menade att de skulle leva så som de alltid gjort, i kåtor, och inte få flytta till hus och bli bofasta. Som om de inte var människor på riktigt utan ett exotiskt föremål för svenskarna att beskåda, något annat. Exotifieringen, en av stöttepelarna i rasbiologin som vid samma tid blommade och vattnades av Herman Lundborg och rasbiologiska institutet i Uppsala. Det som gör mest ont är att exotifieringen är högst levande även idag. Nej, Fatima Bremmer ser inte Ester Blenda Nordström som ett helgon, hur fantastisk hela hennes livsgärning ändå var. Hon var färgad av sin tids fördomar som alla andra.

Att jag skulle älska den här boken så högt hade jag inte förväntat mig, jag är annars inte en biografiläsare. Jag pratade länge med en kollega till mig som också älskade Ett jävla solsken och som heller aldrig läser biografier i vanliga fall – för att de i de allra flesta fall, litterärt sett, inte är så bra. Att jag inte söker mig till biografier är för att genren för mig har kommit att förknippas med den typ av böcker som trycks ut på marknaden i en så rasande fart att de knappt hinns korrekturläsas och därmed oftast är dåligt skrivna. Jag förstår lockelsen i att läsa om verkliga människors öden, men måste det betyda att böckerna som skrivs är hafsverk utan ett uns av litterär gestaltning?

Som tur är har Ett jävla solsken fått mycket uppmärksamhet, särskilt i och med att den fick Augustpriset, och har lyckligtvis hittat många läsare – men om den inte hade fått det? Hade biografiläsarna hittat till den här boken om en, innan Fatima Bremmers stora kulturgärning, ganska bortglömd person? Hade icke-biografiläsarna inte läst den, för att den är en biografi? Jag hade förmodligen inte gjort det. Men jag är oerhört glad att jag ändå hittade Ett jävla solsken. Om fler böcker skrevs som Fatima Bremmer skriver biografier, om större arbete lades ner på de som skrivs, så kanske jag också skulle vara en biografiläsare. Det jag framförallt vill ha sagt med den här långa utläggningen är att om du, som jag, inte läser biografier – läs ändå denna. Missa inte Ett jävla solsken. Den kommer berätta för dig om en av vår tids stora kvinnor, om en journalistpionjär som på många håll blivit bortglömd – och den kommer göra det på ett sätt du aldrig glömmer.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus.

Andra som läst: Kulturkollo, Stories from the city, Boktokig, Vargnatts bokhylla, Feministbiblioteket, Just nu just här, Marie i Skrifvarstugan, Malin the writer, Syrlig.

Barnen från Frostmofjället och mer om misär och elände i barnböcker

När vi för några år sedan läste Legenden om Sally Jones och Mördarens apa i en av mina bokcirklar började vi prata om misär- och eländesskildringar i barnböcker och hur barnböckerna ibland verkar vara snällare nuförtiden. Då mindes vi båda Barnen från Frostmofjället och hur den knäckt oss totalt som läsande barn men jag minns också hur jag älskade den och läste den om och om igen. Senare insåg jag att jag bara läst ett fragment, bilderboksversionen och inte kapitelboken. Mitt i februaris kallaste mitt – för en vargavinter har det varit i år – bestämde jag mig så för att äntligen återvända till Frostmofjället, till eländet och misären som grep mig så när jag bara var en tvärhand hög.

Barnen från Frostmofjället berättar om den hårda vintern och hungersnöden 1860 då sju syskon blir föräldralösa på Frostmofjället. Deras mamma dör och barnen bommar igen stugan och pulsar ut i snön mot världens bistra mottagande med geten Gullspira i släptåg. På sin väg möter de spott och spe, slag och hårda ord men också värme och längtan.

Laura Fitinghoff föddes i Skellefteå och växte upp som en av fem döttrar till en kyrkoherde. Kyrkohedern utbildade själv sina döttrar och de fick också ta hand om fattiga som kom till gården för att få hjälp. Att Laura Fitinghoff har sett misär känns verkligen i Barnen från Frostmofjället, ännu mer märks den religiösa miljö hon växte upp i. Tron på Gud är ledstjärnan i boken, allra hemskast är dryckenskapen som förvandlar människor till monster. Det är svårt att recensera eller bedöma en bok som den här, en historia en själv älskade som barn men nu ser med helt andra, vuxna, ögon. Är Barnen från Frostmofjället läsning för barn idag, de som fortfarande längtar efter de mest sorgliga böckerna? Kanske, kanske inte. Kanske för väldigt läsvana barn som inte har några problem med ett tungrott språk och svåra ord.

Jag läste även om bilderboken, som i vissa upplagor heter Frostmobarnen. Faktiskt tyckte jag mycket mer om bilderboken än kapitelboken än idag – kanske för att nostalgin lade ett skimmer över läsningen men förmodligen mer för att den utbroderade texten i kapitelboken är fint nedskalad i bilderboken. Här finns fortfarande den kalla känslan av misär och den varma kärleken mellan syskonen men texten är inte lika svår och krånglig, många svåra ord och förmaningar på olika sätt har försvunnit. Det gör den mer läsvänlig, inte minst för barn idag. Bearbetningen av texten har också tonat ned den ganska hemska exotifieringen av samer som finns i originalboken och tacksamt bytt ut ordet ”l*pp” mot ”same”. Texten i bilderboken är bearbetad av Harriet Söderblom och fint illustrerad, som alltid, av Katarina Strömgård.

Vad som idag fascinerar mig är hur jag då, och så många andra barn fortfarande idag, tjusas så av misärskildringar och elände. Jag älskade, vid sidan av Barnen från Frostmofjället, även Sunnanäng av Astrid Lindgren fast den fick mig att gråta ögonen ur mig. Vari finns tjusningen i misärskildringarna? Är det vetskapen om att ens eget liv förmodligen inte kommer behöva kantas av det elände barnen i de här berättelserna går igenom? Är det igenkänningen i de svåra och jobbiga känslor en ändå kan ha? Är karaktärerna så mycket lättare att ta till sitt hjärta? Minns Harry Potter, som bodde i en vrå under trappan och inte fick uppleva något annat än hån och avsky under sina tio första år. Är det att sorgen ofta är så vackert skriven?

Jag vet inte. Men jag vet att jag fortfarande fängslas så av de här berättelserna. Några av mina, mer nutida, andra favoriter:

Legenden om Sally Jones

Det magiska hjärtat (förvisso mer sorg än misär)

Balladen om en bruten näsa

Jag har skrivit mer om misärskildringar här.

Fyra fantastiska bilderböcker för mellanåldern och för ungdomar

Det var så fint att Fågeln i mig flyger vart den vill fick Augustpriset 2017. Inte bara för att det är en så bra bok, eller för att den är utgiven på ett litet oberoende förlag som fokuserar på kvalitetslitteratur, eller för att det var så länge sedan en mellanåldersbok fick priset. Det är också fint då bilderböcker för mellanåldern är så sällsynta – men ofta så bra.

Jag vill tipsa om mina favoriter bland bilderböckerna för mellanåldern och för ungdomar i tidiga tonåren. Med ”bilderbok” menar jag en bok som inte bara är illustrerad utan där minst hälften av sidorna är bilder och där bilderna agerar självständigt och är viktiga för att driva berättelsen framåt.

Fågeln i mig flyger vart den vill är skriven och illustrerad av Sara Lundberg och handlar om konstnären Berta Hanssons liv – men också om frihet och om att få chans att göra det som ens hjärta längtar efter. Jag har skrivit om den här.

Legenden om Sally Jones är en hybrid mellan bilderbok och grafisk roman men jag räknar den som en bilderbok. Med drag av klassiska äventyrsromaner och 1920- talskänsla i illustrationerna berättar Jakob Wegelius om gorillan Sally Jones som blir tillfångatagen i Kongo och tvingad att resa världen runt. Sorgligt, vackert, fantastiskt. För den läshungrige finns uppföljaren Mördarens apa som också är fantastisk, men som inte är en bilderbok. Jag har skrivit om båda böckerna här.

Att vara jagskriven och illustrerad av Anna Höglund, skulle jag vilja ge till alla unga från tolv år och uppåt, särskilt tjejer. Här funderar Rosa, 13 år, på livet i en Simone deBeauvoir-isk anda. Varför kommer tonåren med en känsla av skam? Varför får killar göra hur de vill och inte tjejer? Djupt filosofisk och feministisk, en fantastisk bok.

Om detta talar man endast med kaniner, även den skriven och illustrerad av Anna Höglund. En poetisk och melankolisk bok om att vara högkänslig och att vara annorlunda. Fantastiskt vackert, tänkvärt och berörande.

De många hemsökta husen i barnlitteraturen

När jag för några dagar sedan sträckläste Mia Öströms nya bok Dödsbo började jag fundera – hur många hemsökta hus finns det egentligen i mellanåldersskräcken?

Det finns en subgenre inom skräcklitteraturen som riktar sig mot bokslukare i 9-12- årsåldern och som nästan alltid bebos av ett hemsökt hus. Det är gammalt, lite slitet, ofta med en mörk historia. Och spökar, det gör det. Jag har länge funderat över denna långlivade trend som är så specifik för bokslukare – det finns absolut motsvarighet i vuxenskräcklitteraturen, tänk bara på Shirley Jackson – men det känns som att omfattning inte är lika stor.

Vad är det som gör att just huset har en sådan fallenhet för hemsökelse? Huset kan tyckas som ett hjärta, men kan i psykologin också tolkas som en hjärna med sina många olika rum bestämt för olika saker. Ofta blir barnet som har huvudrollen i de här böckerna medtvingad till det nya huset, av en skilsmässa, en förälders nya jobb eller kanske ett dödsfall. Det är barnet som upptäcker att det spökar, föräldern vägrar hårdnackat att se och förstå och tror inte heller på det barn som yppar hemsökelsen till sin vuxen. Att inte bli lyssnad på är säkert något som många barn upplever i verkliga livet varje dag, kanske finns här någonting av förklaringen. Symboliken i frustrationen över att inte bli sedd, om det så gäller spöken i huset eller vardagliga ting. Föräldrarna i de här böckerna uppträder ofta fullkomligt maniskt i sina försök att inte förstå vad det är som hänt och att istället hitta fullt naturliga förklaringar. Kanske finns här också en skymt av rädslan i att bli vuxen och få det tråkiga, torra, vardagliga, icke-spökliga synsätt på livet som många vuxna i barns ögon har. Och inte minst, rädslan för det nya – att flytta till ett nytt hem, börja i en ny skola.

Men den största rädslan finns kanske i den fullständiga skräcken när det som ska vara det tryggaste, hemmet, blir det otäckaste.

Som vuxen läsare kan jag ibland känna mig lite trött över att ännu ett hus hemsöker mellanålderslitteraturen. Men är det något dåligt, egentligen? Samtidigt som jag har hört flera av mina elever uttrycka att även de är lite trötta på det hemsökta huset är det också ofta de böckerna som lånas allra mest på mitt skolbibliotek. Som liten hade jag själv slukat bok efter bok om de funnits i den omfattningen då – för om en verkligen gillar att läsa om något vill en ju allra helst läsa allt om det. Eller?

Fast allt kanske en inte behöver läsa, ändå. Det finns ju bättre och sämre böcker i subgenren, som i alla genrer. Dödsbo av Mia Öström är definitivt en av de bättre, det är en fantastiskt fin och lagom skrämmande liten pärla med två oerhört sympatiska huvudpersoner. Här har de huset fullt av spöken som alla dog i en brand för hundra år sedan och som hålls kvar där av den elaka portvakten som dog vid samma tillfälle. Det roar mig lite att det elakaste spöket är en portvakt – det känns lite som om hon vaktar porten till helvetet och att huset är skärselden – även om det nu nödvändigtvis kanske inte är en tolkning som barn gör.

Nåväl. Jag kommer förmodligen fortsätta att besöka de där hemsökta husen i mellanålderslitteraturer med de där jobbiga föräldrarna för en del av mig fastnade någonstans i slukaråldern och jag är lika barnsligt förtjust i böckerna som mina elever och små biblioteksbesökare. Bland de många böcker jag läst i genren har jag här valt ut sex favoritböcker och en novell – i inbördes ordning:

Barnkolonin – Kerstin Lundberg Hahn (egentligen en ungdomsbok men då den är så fantastiskt bra och då så många mellanåldare älskar den här tar jag med den ändå)

Glasbarnen – Kristina Ohlsson

Hjärtlös – Petrus Dahlin

Dödsbo – Mia Öström

När kylan kommer – Kerstin Lundberg Hahn (novell i antologin Skräck)

Silverhäxan – Ewa Christina Johansson

Skuggan i väggen – Kerstin Lundberg Hahn

Vilken är din favorit och vilken bok vill du avråda från?

Om fantastik och samhällskritik, och något om myter

När jag bestämde mig för att läsa fler böcker från olika delar av världen 2018 var det självklart att jag främst ville bekanta mig med fantastisk skriven av författare från andra länder än de engelskspråkiga. Kanske verkar det vid en första anblick som en märklig kombination, att genom litteraturen vilja resa jorden runt och samtidigt befinna sig i mer eller mindre påhittade världar och dystra framtidsscenarier. Men kanske är ändå fantastiken ett ypperligt sätt att närma sig litteratur och kultur från länder en inte känner lika bra som sitt eget.

I fantastiken tillåts du drömma, det är sant. Men i fantastiken, framförallt i den del som är science-fiction och dystopi, finns också ofta gömt stor samhällskritik och analys. I fantasyn finns spår av den äldre kulturen, folksagor och myter.

En av mina favoritpoddar är Science Fiction- bokhandelns podcast (den heter kort och gott just så) och i avsnitt 31 från juli 2017 diskuterar de just detta, med temat östeuropeisk fantastik. Just östeuropeisk fantastik, framförallt rysk science-fiction menar de, är ofta oerhört tydligt politisk och samhällskritisk och har – till skillnad från anglosaxisk sci-fi – sällan en ond diktator som det största hotet utan byråkratin i sig, en byråkrati som även diktatorn (för förekommer, det gör hen) också sitter fast i. Det yttersta exemplet (även om de inte nämner det i podden) måste kanske sägas vara Processen som ju inte är rysk, men väl östeuropeisk och måste kunna kallas en dystopi. Att den hårda byråkratin avspeglas i östeuropeisk, och framförallt rysk, fantastik är kanske inte så konstigt då just Ryssland länge har varit ett land med hård byråkrati och styrning. Att väva in det i en dystopi som till exempel Metro 2033, att ställa det bredvid det fantastiska, kan i sina bästa stunder ge verket en dimension som är svår att komma åt i en vanlig roman. Att läsaren ser det genom andra glasögon. I dystopin finns också ofta, även här är Metro 2033 ett exempel, rädslan för framtiden som också säger något väsentligt om det samhälle vi lever i i dag. Människan har ju alltid använt sagor och väsen för att belysa verkligheten och för att varna barn för högst verkliga faror.

Att med fantastikens hjälp skildra ett samhälle kan både vara ett sätt att ställa verkligheten i en annan dager eller med smärtsam tydlighet visa upp den i all dess grådaskighet. Med magin som fond kan ett samhälles förtryck eller förfall ges tydlighet med allegorins hjälp. Tänk bara på Cirkeln, denna fantastiska skildring av ett svenskt brukssamhälle där det som gett näring åt samhällskroppen dött och förtvinat. Det är heller inte bara en skildring, utan också en gnista i vardagen. Att tänka sig, att världens öde vilar i händerna på sju häxor i Bergslagen. Eller att det bor troll under Helsingfors, som i Maria Turtschaninoffs Underfors. Samtidigt vill jag inte påstå att det är samhällskritiken, eller samhällsskildringen, i sig som är det viktiga i den fantastik som skildrar den. Fantastiken är självklart viktig i sig själv.

 

Den andra intressanta tankegången jag tog med mig från avsnittet, som självklart inte är helt ny men aldrig tappar sitt diskussionsvärde, var den om fantastikens djupa koppling till författarens lands myter. Hur fantastik många gånger i Sydamerika, mellanöstern och Indien tar sig uttryck i magisk realism till exempel och att de här böckerna egentligen aldrig klassas som fantasy medan – och här funderar jag vidare – det finns en uppsjö av nordisk fantastik baserad på nordiska väsen och de klassas ofta, om än inte alltid, som fantasy. Ta PAX till exempel, eller just Underfors. I den senare har människorna trängt undan trollen och drivit ner dem i underjorden, en nog så viktig påminnelse om att aldrig förlora fantasin.

För några år sedan började jag läsa böckerna som givits ut i Mytserien, en samling böcker från olika delar av världen där författare tolkat myter. Jag gissar att de inte heller klassas som fantasy hos bokhandlar och bibliotek – en kan ställa sig frågan varför. Var går gränsen, mellan myt och fantastik? I mytserien har jag hittills läst Penelopiaden, Baba Jaga lade ett ägg, Tyngd, Myternas historia och Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren. Jag vill gärna läsa fler. Kanske kommer några av dem ingå i min världsutmaning. Flera böcker från SF-bokhandelns podd #31 kommer göra det.

Här kan du läsa mer om podden och här kan du lyssna på avsnittet ifråga.

Böcker som tipsas om i podden. Jag har fetstilat de jag nu vill läsa:

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2033, Future
Sergei Lukyanenko – Night Watch
Andrej Djakov – Resan till ljuset
Naomi Novik – Uprooted
Katherine Arden – The Bear and the Nightingale
Nick Perumov – Diamantsvärdet och träsvärdet, Alvklingan
Andrzej Sapkowski – The Last Wish, Blood of Elves
Jevgenij Zamjatin – Vi
Arkadi Strugatskij & Boris Strugatskij – Hard to be a God, Roadside Picknick
Stalker (film)
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita
Rivers of London: Night Witch
Kremlin (spel / Jolly Roger Games)
Night Witches (spel / Jason Morningstar)
Karel Čapek – RUR
Isaac Asimov’s Science Fiction Magazine (tidning)
Analog (tidning)
Clarkesworld Magazine: Ten Years of Science Fiction & Fantasy

Dracula och andra bloddrypande vampyrfavoriter

Blodbestänkta är boksidorna i de bästa vampyrromanerna. Hasande och väsande drar de sig fram, själlösa monster med hunger i ådrorna. Med en uråldrig elegans rör de sig i sekelskiftets finsalonger, läppjar mörkrött blod ur kristallglas i slottets glittrande balsal. Långsamt glider de fram genom seklerna, filosoferar över livets förgänglighet. Men blod sprider de omkring sig. Blod, död, mörker och vansinne. De allra bästa säger något verkligt om vilka vi är, mänskligheten, evigheten, livet och döden.

Det är vampyrerna. Länge har de varit mina mest älskade mörkervarelser. Ikväll ser jag äntligen urpremiären av Dracula på Operan och jag börjar återigen längta efter en nattsvart, brutal vampyrroman att förälska mig i, sådär som jag inte gjort sedan kursen Vampyrfiktion som visserligen var fantastisk men också mättade min blodtörst. Tills nu. Nedan listar jag mina allra mest älskade vampyrromaner i ungefärlig favorit-ordning med länkar till recensioner. Kanske kommer jag nu att läsa The Gilda Stories eller Legend från Kulturkollo- Helenas lista (som inspirerade min), eller Fevre Dream. Vilket är ditt bästa tips?

Bild från Kungliga Operan

Mina vampyrfavoriter

The Passage mörkt, dystert och totalt fängslande.

Svultenmänsklighetens förfall och makthunger under dekadensens århundraden i en förtrollande språkdräkt av Hannele Mikaela Taivassalo.

The Vampire Chronicles – elegansens vampyrer, kontemplerande dödsångesten i att leva för evigt, ständigt kommer de vara med mig.

Salem’s Lot isande skräck, men också en typisk Stephen Kingsk skildring av en småstad, av barndomen, av ensamheten.

Fledgling – nyskapande och ständigt intressant om mänskligheten och dess rädslor.

The Vampire Tapestry – lågmält och bländande om ensamheten över flera hundra år.

Judas barn – blodigt och våldsamt men också historiskt och vetenskapligt intressant.

Låt den rätte komma inden svenska skräckmästaren Ajvide Lindqvists blandning av skräck och smutsig realism är, fortfarande, briljant.

Sunshine – möt Sunshine, bagare extraordinär, och hennes vampyrer.

The Strain – första boken i trilogin är vansinnigt bra – det är rått, smutsigt och blodsprutande.

Dracula – ja, på den här listan måste den vara med. En av de första vampyrromaner jag läste, fortfarande fängslande.

Jag listade även för några år sedan mina favoriter, men bestämde mig för att göra en ny lista med nytillkomna favoriter. Här skriver jag något om udda vampyrkärlekar och här om en annan, lite oväntad, Dracula-tolkning.

Vilka nomineras till Augustpriset imorgon?

Augustpriset är ett av de mest spännande litteraturpriserna i min mening, i det att det både är folkligt och finkulturellt i en ganska säregen blandning. Jag brukar alltid vilja läsa de böcker som nomineras och vinner, ändå får jag av någon märklig anledning sällan tid. Förra året tyckte jag till ganska rejält om vilka böcker som nomineras och inte nomineras, i efterdyningarna av den rena känslan av skandal över att Jenny Jägerfelds Brorsan är kung inte Augustprisnominerades då – den som var en av årets viktigaste böcker 2016. Oturligt för den var att den klassas som mellanåldersbok och mellanåldersböcker får sällan uppmärksamhet av Augustjuryn, tråkigt nog.

Jag tror att mellanåldersböckerna fastnar i kläm mellan bilderböckernas storslagna konstnärlighet och ungdomsböckernas textrikedom, det är oftast just bilderböcker och ungdomsböcker som nomineras. Barn- och ungdomsbokskategorin är den bredaste kategorin av alla och borde självklart delas upp i barnböcker och ungdomsböcker.

Barn- och ungdomsböcker är också priskategorin jag bryr mig mest om, så idag gissar jag – eller hoppas, snarare, på vilka böcker som har en chans att bli nominerade.

Bilderböcker: Sahar som inte syns eller Huset som vaknade

 

Kapitelböcker för mindre barn: Haj-Jenny eller Monstret och människorna.

 

Mellanåldersböcker: De försvunna

Ungdomsböcker: Vakuum eller Down Under

 

Att säga att barn- och ungdomsbokskategorin är bred är en underdrift, jag gissar här i fyra underkategorier och har då inte ens gett mig in på faktaböcker och poesi, där jag i år läst för lite för att våga gissa. Om jag måste begränsa mina förhoppningar till det antal som faktiskt nomineras så hoppas jag på Huset som vaknade, Haj-Jenny, Monstret och människorna, De försvunna, Vakuum + en faktabok.

Vilka tror/hoppas du blir nominerade?

Läs fler gissningar hos Enligt O och Sincerely Johanna.

Hösten, mörkret, sorgen, ensamheten

Den här veckans tema hos The Broke and the Bookish Top Ten Tuesday är ”Ten books with fall themes and covers”. Som en höstälskare av rang började jag förstås genast leta i minnet för att fiska upp mina bästa höstläsningsminnen och fick ganska snart fundera på vad som definierar ett höstigt omslag, eller tema, och några ord letade sig fram genom mitt val av böcker.

Mysterier. Den allra första jag tänkte på var Den trettonde historien av Diane Setterfield, som inte bara kläs av ett omslag värdigt den vackraste höstdag utan också bär på en historia full av hemligheter, lögner, mystik och inte minst bokkärlek.

 

Sorg. En annan bok som nästan genast dök upp i minnet var Boktjuven, en fantastisk läsupplevelse och ett bokomslag i höstiga färger som andas sorg och smärta. Sorgen, och hur den kan få någon som är kvar att innesluta sig i den som en tröst, berättas i Huset som vaknade – en av de vackraste bilderböcker jag vet.

 

Ensamhet. Att skapa sig sin egen kokong av överlevnad genom den mörka årstiden, att skuffa undan det sommarglättiga och hänge sig åt mörkret är för mig det fina med hösten. Norrlands svårmod letar sig därför in i mina tankar. Kanske är det här någonstans en börjar närma sig vad som definierar ett höstigt tema, att det inte bara är framsidor tonade i orange och grått utan även en ton av det där ödesdigra som hösten ofta för med sig, dagsmörkret avspeglat även i verklighetsflykten. I det här hittar jag även skräcken och den mörkare fantasyn som min kanske mest älskade höstläsning och jag vill här ta med Klappa händer små, Historikern och Monstrumologen som alla var böcker jag läste på hösten och älskade. I höst läser jag A darker shade of magic.

 

Mörker. Att rädslan för mörkret egentligen mest är en rädsla för det som finns, och ibland inte finns, det porträtteras så fint i bilderboken Jag, Fidel och skogen. Läsaren får känslan av att berättarjaget är ute i en sommarstuga med sin mamma men att mörkret faller tidigt gav mig en känsla av att hösten ändå är i annalkande. Det är en fin berättelse med ett för en bilderbok ovanligt berättarperspektiv där barnet aldrig syns utifrån en betraktares ögon utan istället är betraktaren tillsammans med läsaren. Det är en underbar bilderbok.

 

Slutligen, boken som i sin historia definierar alla ovanstående teman i en berättelse så fruktansvärd och så speciell att jag aldrig läst något liknande. Olyckornas tid utspelar sig i oktober, en månad som för Cara och hennes familj innebär skärsår, blåmärken, olyckor, brutna ben, döden. Lager på lager av mysterier, sorg, ensamhet och mörker skalas av tills bara den bittra hemligheten finns kvar. Kanske är Olyckornas tid den ultimata höstboken, en av de bästa böcker jag läst i år och en jag aldrig kommer glömma.