Category Archives: Tankar om böcker

Sally Jones och misärskildringar i barnböcker

legenden-om-sally-jonesLegenden om Sally Jones är en äventyrsberättelse som på många sätt påminner mig om de böcker jag läste när jag var i tio-elvårsåldern, då när äventyr var min favoritgenre och Enid Blyton och Jules Verne mina älsklingsförfattare. Kanske är det för att Legenden om Sally Jones bär med sig en aura av gammalmodighet, ett icke specificerat ”förr i tiden” som kan vara 1920- tal men också något tidigare eller senare.

Sally Jones är en gorilla från Kongo som blir tillfångatagen och såld och upplever äventyr efter äventyr, det ena mer hisnande än det andra. Men hon får också genomgå grymhet och det finns ett stråk av sorg över hela berättelsen som grep mig. Jakob Wegelius har både skrivit och illustrerat, det är inte en grafisk roman utan snarare en bilderbok som kan läsas både av större barn och vuxna och jag älskar relationen mellan text och bild i boken där bilderna ibland säger mycket mer än texten.

Vi läste Legenden om Sally Jones och därefter Mördarens apa i min bokcirkel och var överens om att den första både var spännande och charmig men också hade ett oanat djup och refererade både till klassisk äventyrslitteratur för unga och svåra och tunga ämnen som depression, kolonialism och rasbiologi. Grymheten som Sally Jones utsätts för är nästan ofattbar och nog så fruktansvärd i sig, men symboliserar också en överhöghet som människan har tagit sig, både över djuren och över andra människor. Sally Jones lever i en barnbokstradition av förmänskligade djur men är heller inte bara en symbol.

Vi kom i min bokcirkel ganska snabbt in på just barnbokstraditioner och framförallt misärskildringar i barnböcker. Har barnboken blivit snällare? Det känns så. Vi mindes gemensamt Barnen på Frostmofjället som knäckte oss båda som barn. Finns den här litteraturen idag? Fortfarande vill elever på mitt skolbibliotek låna antingen Pojken som kallades det eller ”något annat riktigt sorgligt”. Jag minns när jag läste Balladen om en bruten näsa och alldeles nyss Den vita döden av Camilla Lagerqvist men de slutade båda någorlunda lyckligt även om barnaödena var sorgliga. Kanske har istället misärskildringen krupit ned i åldrarna i barnboksutgivningen och istället blivit pedagogisk, Gro Dahle och Svein Nyhus gör fantastiska, men hemska, bilderböcker om det svåraste av det svåra, om en pappa som slår en mamma (Den arge), om ett barn som tar hand om sin alkoholiserade förälder (Akvariet), om andra svåra saker. Böcker om döden, om sjukdomar, ges alltmer frekvent ut i bilderboksform. Det är bra att de finns, när de behövs.

Kanske är det bara trender som kommer och går, kanske finns inget behov av den yttersta misärskildringen i Hcg-litteraturen, kanske får vi idag se alldeles för mycket hemskheter som sker runt om i världen på riktigt för att också vilja läsa om det.

Men med det inte sagt att det inte finns alls. Nästan oundvikligt kom vår bokcirkel in på Harry Potter och hur oerhört sorgligt hans tidiga liv är, visserligen delvis dolt under J.K. Rowlings typiskt Roald Dahl- svulstiga humor och brittiska karikatyrer men ser läsaren genom det är den försummelse Harry får genomlida så omfattande att jag undrar om inte det, jämte hans räddning i trollkarlsvärlden, står för den allra största orsaken till hans popularitet. Även om misärskildringen kanske har gått ned något i utgivningen finns ändå behovet av att läsa om det, kanske kommer det alltid finnas. Att få känna igen sig i känslan av utsatthet, att få veta att en inte är ensam, det är i min mening en av litteraturens viktigaste ändamål.

För att återgå till Jakob Wegelius, vars bok skapade en ström av tankar mycket längre än de jag skrivit ner här, så är Mördarens apa en fristående fortsättning på Legenden om Sally Jones, men också en väldigt 9789163886034_200x_mordarens-apa_storpocketannorlunda sådan. Om Legenden om Sally Jones var berättelsen om henne, är det här hennes egen. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att berätta handlingen utan att ge sig in på flera stycken text, men det är just det storslagna, nästan svulstiga, äventyret jag gillar så mycket och som påminner mig så om gamla äventyrsklassiker. Det finns ett driv i Mördarens apa som får mig att se på Sally Jones som en stilla och melankolisk betraktelse, jag älskar verkligen att de två böckerna känns så diametralt olika samtidigt som de samspelar i en fantastisk, fulländad historia. Samtidigt kan också Mördarens apa ibland stanna upp i historien, sakta ner, utan att det blir tråkigt.

Det kanske mest fantastiska med de här böckerna är, återigen, Sally Jones själv. Att skriva en bok där berättelsens jag är en gorilla och göra berättarrösten så fantastiskt trovärdig samtidigt som äventyret är så slående, är inget mindre än ett mästerverk. Miljöskildringen är fantastisk, jag påminns i början, under Sally Jones vandringar i Lissabons hamnkvarter om mina egna i Barcelona och framförallt i stadsdelen Barceloneta, de gamla hamnkvarteren. Det finns så mycket i Mördarens apa som påminner om gamla äventyrsromaner, sjömansromantiken inte minst, den får mig att tänka på Patrick O’Bryans Aubrey/Maturin- serie som blev en film i Master & Commander och som jag älskade som tonåring. Samtidigt är berättelsen om Sally Jones absolut inte ett trött uppräkning av gamla klichéer, den är ett säreget äventyr som verkar ha andats in gamla luntor om äventyr i en tid då de ännu fanns. Jag märker, nästan medan jag skriver, vilken romantiserad bild jag själv har av äventyrsromaner. De var ju långt ifrån oproblematiska och innehöll kanske mer ofta än sällan fördomar och stereotyper. Jag har inte läst en klassisk, gammal äventyrsroman på flera år så jag vet inte hur jag skulle se på dem idag. I berättelsen om Sally Jones nuddar även Wegelius vid dem, men på ett sätt som ifrågasätter snarare än cementerar och det på ett mycket bra sätt. Jag hoppas och tror att även de här böckerna kommer bli moderna klassiker.

Jag finner mig också i Mördarens apa, nästan ännu mer än i Sally Jones, fundera över de många personer Sally Jones träffar på sin resa. Vilka är de? Vad är deras historia? Jakob Wegelius är en fantastisk karaktärstecknare och jag önskar att jag hade fått uppleva många fler äventyr tillsammans med Sally Jones. Samtidigt hoppas jag att hon har funnit lugnet, till slut.

Rebecca, nytolkningar och det psykologiskt otäcka

Manderley. Länge låg den där skuggan över mig, fast jag inte läst Rebecca. Så många gånger jag ändå lyckats läsa den där första meningen Last night, I dreamt I went to Manderley again. Och nu har jag äntligen gjort det.

rebecca2Rebecca är den första hustrun till Max deWinther, älskad av alla och sorgligt avliden i unga år. Ett halvår senare träffar Max bokens jag i Monte Carlo, ett tveksamt, fattigt och osäkert jag som är sällskapsdam åt en förmögen och ganska otrevlig änka. Max, som är svår att komma inpå livet, verkar ändå falla för bokens timida jag och hon, idoliserande honom, följer med tillbaka till Manderley.

Manderley, det storslagna gotiska huset som inte bara är en karaktär i historien utan nästan också huvudpersonen, ett spindelnät som snärjer alla som lever under dess tak. Vackert, får jag för mig, men också hjärtkramande, dödligt. Huset som sådant har många gånger i litteraturen fått symbolisera eller på ett psykologiskt plan kopplats ihop med människan, inte minst kvinnan, tänk bara på Jane Eyre och Gubar/Gilberts feministiskt litteraturvetenskapliga The Madwoman in the Attic som granskar kvinnans roll som antingen änglalik eller demonisk i 1800- talets litteratur och utgår från just Jane Eyre och hennes instängdget.

Dessa motsatser, eller dikotomier om en så vill, kan också hittas i Rebecca på mycket intressanta sätt. Jag vill inte riktigt ge mig in på hur, om det finns fler än jag som ännu inte lärt känna Rebecca, men jag tror Rebecca kan vara en fantastisk bokcirkelbok för den bokcirkel som inte räds mörkt psykologiska thrillers.

För Rebecca var mer en thriller, och mindre en spökhistoria, än vad jag hade trott och fått för mig. Ändå är den otäck och skräms, inte med spöken, utan med psykologi. Kärlekens makt, hatet. Vad får en människa att göra som hen gör? Daphne deMaurier skapar med ekande hallar, låsta rum och minnet av den första hustrun en instängdhet och en känsla av annalkande katastrof som kryper sig på mer och mer. Ju längre jag läser, desto mer fängslas jag. Det dröjde innan jag på riktigt kom in i historien och jag tror att Rebecca är en bok som behöver ges tid. Tid, och tankar.

beccaDet som egentligen gjorde att jag ändå tog upp Rebecca just nu var att jag inte kunde motstå att läsa becca av Petter Lidbeck, en otroligt framsidessnygg Hcg-skräckis som på något sätt skulle relatera till Rebecca. När jag läst ut den var den kvardröjande känslan lite samma som jag fick när jag läste För Lydia: varför har författaren gjort en omskrivning av den här boken?

I Petter Lidbecks version, som inte verkar utspela sig i nutid men heller inte så långt tillbaka som Rebecca, är Becca den fula ankungen på ett barnhem som räddas av den rike och kände skådespelaren Max deWinther. Men när hon flyttar in hos honom är något genast fel och hans fru verkar inte alls gilla Becca.

När ett band gör en cover på en låt vill jag att de ska förändra den, gräva ner sig i känslan och skapa något nytt som anknyter, men inte liknar, originalverket. Samma gäller för film och det är därför jag inte uppskattar Gus Van Sants Psycho från 1998 – för var är det konstnärliga i att kopiera ett redan existerande verk? Det är också därför jag älskar Hellsongs. becca är ingen kopia – men den tillför heller ingenting, spelar inte på originalverket på det sätt den skulle kunna göra.

Jag ville så gärna att becca skulle vara lysande skräckläsning. Det finns barnböcker som tydligt är skrivna med barnläsaren i åtanke men som samtidigt talar till en vuxen läsare på ett annat plan – dock, och detta är det viktigaste, gör de det utan att det sker på bekostnad av historien som talar till barnet, utan att berättelsen själv talar över huvudet på barnet. Jag hade önskat att becca skulle vara en sådan bok men istället känns den splittrad, kluven mellan att vara en rysare för 9-12- åringar och vilja alludera till Rebecca på ett vuxen plan. Det är spännande, men aldrig riktigt rysligt. Det otäcka i Rebecca är huvudpersonerna, deras handlingar, hur det aldrig riktigt går att vara säker på varför de gör som de gör. Karaktärerna i becca är istället platta och genomskinliga. Synd. Hux flux är boken utläst och på något sätt kände jag mig snuvad. Kanske hade jag för höga förväntningar men becca kändes som lite av ett hastverk, synd på en så fin ambition. Jag förstår lockelsen i att göra en nytolkning av ett verk som Rebecca, ett litterärt mästerverk och ett populärkulturellt fenomen. Men då bör det finnas en mening, inte bara en vilja.

Jag tyckte för övrigt Det vita huset av samma författare som också gavs ut alldeles nyss var mycket bättre, mer spännande och mer välskriven. Samtidigt vet jag inte hur jag hade uppfattat becca om jag inte alldeles nyss läst Rebecca – förstörde jag för mig själv? Jag är nyfiken på vad en målgruppsläsare i bokslukaråldern skulle tycka.

Andra som bloggat om becca: Annas bokblogg, Prickiga Paula, romeoandjuliet.

En extra bra fotnot är att Modernista ger ut Rebecca i nyutgåva på svenska i februari, jag gillar verkligen deras nyutgivning av gamla klassiker som inte helt självklart ges ut på andra, större förlag.

”Ud vil jeg! ud! O så langt, langt langt…”

Lydia – ett radikalt kvinnoporträtt för tiden när Hjalmar Söderberg skrev in henne i litteraturhistorien. Fortfarande lever hon, i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia och i Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken. Frihetslängtande, fortfarande fast i den eviga kvinnorollen?

När jag blev bekant med henne var jag i tonåren och läste Den allvarsamma leken för första gången. Nu läste jag om den i höstas. den-allvarsamma-lekenMycket kände jag igen, en del var nästan som nytt. Allusioner till dåtidens samtidsfenomen som placerar verket i sekelskiftets Stockholm gick mig nästan förbi i tonåren, nu tyckte jag de tjänade som en vacker kuliss bakom kärlekshistorien mellan Arvid och Lydia. Kärlek, och tragik. Från stunden Arvid och Lydia möts i skärgården, i ett nästan Shakespearianskt drömspel kantat av naturromantik går kärleken och tragiken hand i hand som den så ofta gör. Arvid är rädd för att binda sig, Lydia vägrar att bry sig om konventioner och tar plats på ett för sekelskiftet oanständigt sätt.

”Man väljer inte” är en av romanens många bevingade uttryck och väljer verkar Arvid aldrig göra, istället flyr han och undviker tills han finner sig fast i ett äktenskap han inte ens ville ha – gift, inte med Lydia utan med Dagmar. Lycklig, det är han väl inte, men inte heller verkar han ha någon kraft att förändra. ”Av princip gör jag inte någonting av princip” – ett uttryck och en motsägelse som väl beskriver Arvid – han är ingen handlingskraftig man, verkar inte välja något i sitt liv, ändå har han en bergfast tanke om att han vill vara ”fri” – mest från äktenskapet, då. Det smått ironiska ligger i att han, som man, redan är betydligt friare än Lydia vars Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt… återkommer som ett nästan smärtsamt mantra genom romanen, en påminnelse om hennes instängdhet i kvinnorollen, hur frigjord hon än tycks vara. Detta ”Ud…” är en strof ur en dikt av Bjørnstjerne Bjørnson, norsk författare som fick nobelpriset 1903, dikten kommer från verket ”Arne” från 1858 och handlar, såvitt jag förstår, om längtan bort från bondelivet, ut mot något bättre. Mot Amerika.

Samtiden är en spegel i Den allvarsamma leken. När kungen dör går det anarki i äktenskapstroheten och den flammande affären tar sin början. Det är kanske det enda beslut Arvid tar i romanen, han går till Lydia. Lydia som då bor själv, på Johanneskyrkogården i Stockholm, där även jag satt i september och betraktade Carl von Döbelns gravsten med orden citerade i romanen ”Ära – skyldighet – vilja”. Så mycket de orden har betydelse i romanen, så mycket de styr personerna i den.

medium_4f45b28879a62d29877dafb665cd7332-13592813_254421954939220_1434638214527670826_nJohanneskyrkogården, Tunnelgatan, Rydbergs, Continental, Den allvarsamma leken är en Stockholmsroman och i Pernilla Augusts filmatisering är det just det jag saknar, Stockholm som en kuliss. Filmen är visserligen delvis inspelad i Stockholm men också till stor del i Budapest och även om sekelskifteskänslan består med ståtliga stenhus och häst och vagn så infinner sig aldrig känslan av att gå på gatorna så som den gör i romanen. Ändå tyckte jag mycket om filmen, känslan både av hetsig kärlek och sakta gående tid, skådespeleriet. Särskilt fint var porträttet av Dagmar, en figur som i romanen ibland känns orättvist behandlad, hysterisk och svartsjuk ifrån Arvids synvinkel men som också är en bedragen hustru, fängslad i kärleken och i kvinnorollen utan några fler val.

Kärleken ja, Den allvarsamma leken brukar omtalas som den stora svenska kärleksromanen och kärlek är det, inte bara mellan huvudkaraktärerna utan också som ett tema, som en definition. Medan Arvid är intresserad av världen, han är journalist och utrikeskorrespondent, definieras Lydia mest just av sin kärlek – sin frigjorda kärlek, som visserligen gör henne progressiv i sekelskiftets Sverige men som ändå inte låter läsaren finna djupet i hennes karaktär. Kanske var det därför Pernilla August i filmen lät Lydia bli en konstnär vid sidan av sin far, ger en vidare bild av hennes konstnärskap än bara det lilla vykort hon själv målar med de tongivande orden Ud vil jeg!…. – samtidigt som hon i filmen genom konsten även görs till ett objekt, naken på en målning och därvid både föremål för längtan och löje. Kvinnans eviga roll som objekt, aldrig subjekt.

9789100132958_200x_for-lydia_e-bok”Varför är berättelsen om en kvinnas liv bara berättelsen om männen i hennes liv?” undrar Lydias närmaste vän Ester i Gun-Britt Sundströms roman För Lydia från 1973, en mening som också Nina Lekander citerar i förordet till boken och där också undrar, kan inte samma sak sägas även om Sundströms Lydia…? Till viss del är jag böjd att hålla med. Söderbergs Lydia är undflyende, hon också. Skulle hon inte, förflyttad till ett modernare 1950- och 1960- tal, bli en djupare karaktär? Men trots att hon förflyttats nästan sextio år framåt i tiden känns även Sundströms Lydia till en början gammaldags – ibland glömmer jag att jag faktiskt inte befinner mig i sekelskiftets Stockholm och finner mig undra om det är kvinnorollen som inte förändrats eller om Sundström varit för varsam om Söderbergs originalverk. Eller är Lydia traditionell, en motvikt till begynnande frigörelse, liksom Söderbergs Lydia är progressiv i motvikt till gamla ideal? Ibland tänker jag, under bokens första halva, att det hade varit mer intressant att läsa boken För Lydia om den faktiskt utspelades i sekelskiftet. Samma tid, men från en annans synvinkel.

Vid sidan av kärleken, vill jag påstå, är frihetslängtan det starkast genomgående temat i alla tre verken. Just detta Ud vil jeg! ud! O, så langt, langt, langt… som så ofta citeras i Söderbergs roman och som, trots att den berättas ur Arvids synvinkel, ändå verkar definiera Lydia saknas till en början helt i Sundströms. Det känns märkligt. Lydias längtan, önskan efter frihet känns på något sätt inte lika stark när hon själv är huvudperson och jag börjar undra varför Sundström skrev sin roman. För att Lydia behandlats orättvist i Den allvarsamma leken och Sundström ville ge ett mer nyanserat porträtt av kvinnan som kallats femme fatale? Eller för sin egen skull, som en hyllning till det bländande originalverket? Jag får fortfarande i För Lydia inget riktigt grepp om huvudpersonen, hon glider fortfarande undan. Ändå finns där mycket som hade kunnat utforskas, Lydias grymhet till exempel. Om Arvid, för att återgå till inledningen av blogginlägget, är en velig karaktär – ja, i det närmaste viljelös – så tvekar inte Lydia i jämförelse. Hon skaffar sig flera älskare vid sidan av, sätter gränser. Men i det kan hon också verka kall och hård, hon är inte genomgod men de finaste romanerna serverar snarare komplexa karaktärer än enkla. Nu slätas den grymheten över, även i Sundströms roman, och jag hade gärna läst mer om den. Eller, som min bokcirkelvän med vilken jag läste både böckerna föreslog, vänskapen med Ester, den gryende politiska aktivismen som är en fin tidsmarkör i För Lydia.

Det är med Marianne det, åtminstone till viss del, vänder. När Lydia tvingas bli definierad som mor, går igenom en svår förlossning, börjar hon också längta ut. Det var inte så hon hade tänkt sig det. Vid det laget är jag fast i boken. Samtidigt är den motsägelsefull, för när Lydia börjar längta just ut, vill ha sin självständighet, är det också för att ”som en självständig kvinna kunna ta emot honom i sitt hem”. Är det en evig kamp? För evigt definierad av en man, kan hon aldrig få sin verkliga frihet, inte ens nu?

Jag tyckte om att läsa För Lydia men jag kan heller inte låta bli att undra: vad har den gett mig, som Den allvarsamma leken inte redan gjorde? Vad har det egentligen tillfört att den förflyttats till sextiotalet? I just det här var jag och min bokcirkelvän rörande överens och jag lovade också att läsa mer av Sundström för jag tycker om hennes språk. Det är bitskt ibland, humoristiskt på ett sådant sätt att jag anar att karaktären är allvarlig men författaren ironisk – detta påminner på ett kärt sätt om Söderberg ty Den allvarsamma leken är inte alltid allvarlig utan även understundom ganska rolig – på ett ironiskt sätt, ofta beskt kommenterande sin samtid.

Vem är Lydia egentligen? För mig flyr hon fortfarande undan, kanske är det egentligen det som gör att För Lydia inte radikaliserar Söderbergs roman, inte egentligen tillägger något, för det är huvudpersonen för svår att nagla fast. Men fängslar mig, det gör hon fortfarande.

Vilka böcker får vara med?

I söndags funderade jagvilka böcker som kunde tänkas nomineras till årets Augustpris – mest hoppades jag, gissa vågade jag mig inte på och mest hoppades jag i min favoritkategori barn- och ungdomslitteratur.

Innan vi går vidare till nomineringarna, låt oss ta en funderare över vad kategorin ”barn- och ungdomslitteratur” egentligen innebär. Jo, där ska in pekböcker, småbarnsböcker och bilderböcker för de allra minsta, kapitelböcker för barn upp till 9 år, kapitelböcker för barn upp till 12 år och så ungdomsboken som ofta rör sig från 13 år och uppåt. Dessutom – faktaböcker för alla åldrar. Förstår ni vilken bred kategori det här är? Hur olika sorters böcker som ska jämföras med varandra? Vilka olika aspekter som spelar in vid en sådan jämförelse?

Vilka böcker blev då nominerade i den här kategorin? Jo, fyra bilderböcker och två ungdomsböcker. Förra året, två seriealbum, två bilderböcker, en kapitelbok för barn 6-9 år, en ungdomsbok. 2014, fem bilderböcker och en ungdomsbok. Jag får gå tillbaka till 2012 innan jag hittar en faktabok (Nina Ulmajas ABC å allt om D) och för så länge sedan som 2010 var närmaste kapitelbok för barn 9-12 år nominerad (Anna Ehrings Syltmackor och oturslivet). Den senare kategorin, som vi på biblioteket kallar Hcg och som jag har många personliga favoriter i, verkar i princip bortglömd av Augustjuryn. Pekböcker, småbarnsböcker och faktaböcker likaså – detta leder till att Mårten Melin och Mårten Sandén, som främst skriver böcker inom Hcg, aldrig har varit nominerade. Aldrig. (förtydligande: aldrig för en Hcg-bok, däremot har de nominerats en gång var för en poesibok respektive en ungdomsbok). Eva Lindström har varit nominerad 12 gånger för sina bilderböcker – flest av alla och i snitt vartannat år sedan kategorin för barn- och ungdomsböcker infördes. Kan det inte räcka nu? Själv har jag aldrig riktigt förstått storheten med Eva Lindströms böcker. I år var den bok jag saknade mest Jenny Jägerfelds fantastiska Brorsan är kung, en bok som, om den prisats, inte bara fått ett erkännande för ett underbart språk och älskansvärda karaktärer utan också för den viktiga historia den berättar om hur det är att födas i fel kropp.

29699036_O_1

Men inte bara den. Hur Augustjuryn kunnat förbise både Johan Egerkrans fantastiska faktaböcker Nordiska väsen och Nordiska gudar och de geniala småbarnsböckerna med odjur, monster och varelser i miniformat är för mig en gåta.

nordiska_gu_12997

Varför är det så här? Glöms Hcg-böckerna bort eller ses ungdomsböckerna, med sitt mer avancerade språkbruk, och bilderböckerna, med sin konstnärlighet, som mer värda än kapitelböckerna? Augustpriset verka själva på sin hemsida luta åt just detta: ”Bland böckerna i barn- och ungdomsklassen finns såväl ungdomsromaner om de stora livsfrågorna som rikt illustrerade bilderböcker för de allra minsta.” Kapitelböcker för barn 6-9 år nomineras oftare, men inte lika ofta som bilderböckerna. Att dela upp barn- och ungdomspriset, kanske i ”bilderböcker och faktaböcker” samt ”kapitelböcker och ungdomsböcker” vore mycket mer välkommet än i dagens lösning där endast en bråkdel av den stora och fantastiska barnboksutgivning som finns i Sverige får en chans.

Förutom att vissa ålderskategorier verkar falla bort helt finns det också ett enormt glapp i medias rapportering om Augustpriset. I SVT Kulturnytts inslag om Augustpriset nämns inte barn- och ungdomskategorin med ett enda ord. Jens Liljestrand nämner inte heller kategorin med ett ord – jag hittar bara en artikel som gör något mer än listar de nominerade, sist av alla. Samtidigt som media ger svarta rubriker om barns och ungas läsning när den brister, samtidigt kastar journalister själva barn- och ungdomslitteraturen i sophinken, att inte ens nämna den i artiklar och TV-inslag om Augustpriset är nedvärderande och överseende.

Men Augustprisnomineringarna gjorde mig ju glad, också. Även om jag saknade Jenny Jägerfeld, Anna Ahlund och Johan Egerkrans bland nomineringarna, är jag ändå oerhört glad att min favorit Tio över ett blev nominerad, jag tyckte också Åka buss var en fin bilderbok som förtjänar sin nominering. Jag kommer också läsa Ormbunkslandet, Djur inga har sett utom vi och Idag vet jag inte vem jag är.

Vuxenkategorierina, då? Ja, jag har faktiskt inte läst någon av de nominerade böckerna. Kanske kommer jag att göra det, men alla medier verkar ju ha riktat in sig på att bara skriva om dem så jag tänker inte göra det här.

Vilka blir nominerade imorgon?

Imorgon tillkännages nomineringarna för årets Augustpris och i kölvattnet av den besvikelse (ja, jag tänker kalla det så) årets Nobelpris i litteratur blev känns det extra förväntansfullt med Augustpriset – Augustpriset är ju också intressant i sin folklighet, de flesta av de titlar som nomineras och prisas har många läst till skillnad från Nobelpriset. Jag ser charmen med båda, att prisa det många redan känner till och att uppmuntra till att upptäcka ett nytt författarskap.

Svenska skönlitterära och facklitterära böcker för vuxna har jag inte läst många i år men om jag ska hoppas på en i varje kategori så är det Björnstad av Fredrik Backman och Skogshuggarna i fjärran västern skogar av Lars Nordström.

Men romaner för barn och unga, de har jag läst. Mina sex favoriter hittills i år, alltså inte nödvändigtvis de jag tror blir nominerade utan de jag hoppas på.

Om hundra dagar ska jag dö så satans vackert att du vill följa med – Johanna Nilsson

Jack – Christina Lindström

Du, bara – Anna Ahlund

Tio över ett – Ann-Helén Laestadius

Brorsan är kung – Jenny Jägerfeld

Det magiska hjärtat – Kristina Ohlsson

Bubblare: Monstret i natten – Mats Strandberg och Sofia Falkenhem

Den allra bästa svenska ungdomsromanen jag läst i år – en av de bästa böcker jag läst i år – och den jag verkligen hoppas i slutändan vinner priset om bästa barn- och ungdomsbok?

tio-over-ett

Tio över ett.

Åh, vad är väl ett Nobelpris?

Att Bob Dylan fick Nobelpriset kan inte ha undgått många. Min egen reaktion var tämligen chockartad, jag hejdade mig i sista stund från att ropa ut min förvåning på bussen till jobbet. Nu har jag inte lyssnat något alls på Dylan så jag ska egentligen inte orda mer om just det men jag tycker Enligt O sammanfattar det fint.

Istället tänkte jag leta i mitt eget arkiv, förra året snurrade jag betydligt längre kring nobelpriset och tyckte också pristagaren då var mycket mer intressant. Samtidigt lyssnade jag på ett av de bästa avsnittet i Lundströms bokradio hittills där det nördades rejält inom, vågar jag påstå, grenen bibliometri som är en av mina favoriter som bibliotekarie – de analyserade motiveringarna med vilka pristagarna tillkännagetts. Så här skrev jag då (ett utdrag ur ett långt blogginlägg):

Vad gör egentligen en författare till en Nobelpristagare? Vilka får priset, och hur motiveras det? Att politik och litteraturpris inte står långt ifrån varandra, åtminstone gällande litteraturvärldens mest prestigefyllda pris, stod klart efter att en del av de drygt hundra pristagarna och motiveringarna till deras priser undersökts under lupp, medelst Svenska Akademins egna ordval. ”Mänsklighet”, ”Djup”och ”Kraft” är de vanligaste orden i motiveringarna medan ”Humor” bara har nämnts två gånger. ”Liv”, ”Erkännande” och ”Berättarkonst” är andra vanliga ord.

Orden går i vågor, berättar något om samhället och dess ideal. Under 1930- talet var just ordet ”Idealitet” vanligt i nomineringarna, på 1970- talet var det ”Levandegöra”, ”Nationaliteter”, ”Tradition” och ”Frihet”. Människans ”Själ” har nämnts fem gånger, men ”Kroppen” aldrig. Kipling fick priset för att bland annat ha berättat med ”Manlig styrka”. Om någon har fått priset för att ha berättat med ”Kvinnlig styrka” nämns inte i Lundströms bokradio, men det är inte svårt att gissa. Kanske däremot en passande motivering för Kristina Sandbergs Augustpris förra året?

Som en älskare av språk och ord blir jag nästan euforisk av den lovprisandets konst som Svenska Akademin utövar. Som bibliotekarie fascinerar innehållsanalysen mig. Samtidigt, som i alla priser, finns det också en tomhet, något som saknas.

Hela inlägget finns här.

För den intresserade skrev jag också i vintras ett långt inlägg om den förste nobelpristagaren i litteratur vilken, nästan ironiskt nog med tanke på de många och långa diskussionerna om årets nobelpristagare och vad en författare egentligen är, var poet.

Efterlängtad läsning, eller: finns den perfekta lässtunden?

Ni vet när en köper böcker en förväntar sig så mycket av och längtar efter så pass mycket att det nästan känns alldeles för vågat att faktiskt börja läsa? Den där förhandskänslan, den är så härlig och också så svår. En skjuter upp och skjuter upp och väntar på exakt rätt tillfälle att börja läsa och så till slut är förväntningarna så höga att det nästan inte går att öppna boken.

Den känslan. Jag köpte Lionel Shrivers Double Fault bokmässan 2011 och fick den signerad av Shriver själv (jag stammade också fram något om hur bra jag tyckte hon var men var då 25 och ganska osäker så det kan ha varit mest svammel). Sedan dess har den legat i min bokhylla och väntat. Väntat och väntat och nu är den snart en hyllvärmare.

Kanske kommer aldrig det perfekta lästillfället. Eller så kanske det är en ruggig, kall måndagskväll i mitten av april när snöhögen fortfarande ligger tapper ute på gräsmattan och våren aldrig verkar komma igång på riktigt. Jag är förkyld och bäddar ner mig med en kopp te. Kanske är det helt perfekta tillfället alldeles just nu.

bokote

Vad tror du om det perfekta lästillfället? Finns det?

Den första nobelpristagaren

Vad gör en nobelpristagare till en nobelpristagare? I höstas funderade jag ganska mycket på vem som blir en nobelpristagare – nu pratar vi främst litteratur men det gäller säkert för de andra kategorierna också. Detta var i kölvattnet av det program i Lundströms Bokradio som analyserade Svenska Akademins ordval i nomineringarna. Jag skrev ett långt inlägg om det, det fascinerade mig något oerhört.

Om jag har räknat rätt så har 112 författare fått priset. Fjorton av dem har varit kvinnor. Tjugosju av dem skriver på engelska, fjorton på franska, tretton på tyska, elva på spanska. Det är ganska självskrivet vilka kriterier som har varit de mest betydande genom åren.

Men förutom kön, land och genre då? Faktiskt blev jag så fundersam att jag bestämde mig för att jag ville läsa lite fler Nobelpristagare. Jag har läst någonting – böcker, noveller eller poesi, av tjugosju av dessa 112. Något av alla kvinnliga pristagare utom en. Men jag har bestämt mig för att läsa fler. Inte i någon regelrätt utmaning, men när jag känner för det. Idén föddes i min bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club och några pristagare kommer vi läsa tillsammans.

Sully Prudhomme var den allra första nobelpristagaren, en fransk poet som föddes 1839, utbildade sig till jurist och debuterade 1865 med diktsamlingen Stances et Poèmes. Han gav sedermera ut både essäer och poesisamlingar, de inledande romantiska men efterhand mer suggestiva och dystra. Inte i någon mån så ångestladdade som till exempel Pär Lagerkvists som skulle komma något decennium senare, men väl med närvaro av döden.

Sully_Prudhomme,_René-François-Armand,_BNF_GallicaBild från Wikimedia.

Motiveringen för det första nobelpris han 1901 tilldelades var i sig poetisk, om än inte jämförbar med de romantiska och drömmande dikter Prudhomme själv skrev.

såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning

Jag läste Lyriska dikter som var den enda diktsamling av Prudhomme som fanns på mitt bibliotek. Ett litet häfte, gulnat och slitet och med stämpeln ”pris två kronor och sjuttiofem öre på baksidan”. Bara det är bokromantik, och att läsa den första nobelpristagaren i litteratur än mer så, även om Prudhomme inte kommer fastna bland mina poetiska favoriter. Speciellt de romantiska dikterna har jag svårt för. De senare, de mer sorgliga, tilltalar mig mycket mer – i slutet av recensionen citerar jag en av dem – men överlag tycker jag bättre om dikter som inte följer ett så strikt rimmande på sista ordet som Prudhommes gör. Vid tiden när det första Nobelpriset utdelades ansågs Prudhommes dikter stå högt i kurs och bevisar ännu mer att Nobelpriset inte är fullständigt tidlöst – med det menar jag att även om de flesta nobelpristagare genom åren anses ha hög litterär klass även nu så är också Nobelpriset i allra högsta grad genomströmmat av tidens anda och politik och vilken litteraturform och diktform som anses värd ett pris förändras också.

Vid sidan av Lyriska dikter läste jag också en biografi över Prudhomme, skriven av hans vän Gaston Paris och därför, ja kanske inte så mycket av en biografi som en hyllning. En levnadsteckning som visserligen var intressant att läsa, men som också till hälften bestod av en jämförelse av Prudhomme med andra poeter från samma tid, Victor Hugo till exempel, och där Prudhomme alltid ansågs vara bättre än någon annan.

Nåväl. Jag tyckte om att läsa dikter av den förste författare som fick Nobelpriset, och det kommer bli högst intressant att fortsätta med Nobelprisläsningen.

Det sista afskedet

När döden slår den du höll kär
Du först knappt känner slagets smärta
Ditt ögas tår förstelnad är,Ty dödens närhet kylt ditt hjärta.

Och icke sorgens svarta skrud,
Ej Dies irae mäktar gifva
Åt din förtviflan form och ljud,
Och dina läppar stumma blifva.

Du tror knappt på din sorg, ändock
Du stirrar ned i grafvens gömma;
Förstår ej, när mot kistans lock
Den sista skofveln mull de tömma.

Det är först när i hemmets vrå
Din blick, som rundt kring bordet drager,
Ser stolen tom… Det är först då
Som du på allvar afsked tager.

I översättning av Karl August Hagberg, s. 117 i Sully Prudhomme, en karakterisk av Gaston Paris.

Mer om fantasy, kvinnor, hjältar och verklighet

Rötan. Länge trodde Hirka att hon bar på den. Som enda varelse utan svans sågs hon som annorlunda i sin värld, hon kallades Odinsbarn och föraktades. I andra boken i Siri Pettersens fantasyserie har Hirka tagit sig genom Korpringarna och in i en annan värld. Vår.

rotaSiri Pettersens ordrikedom och ordkonst är stor. Bilden av rötan får det att vända sig i magen, att Hirka själv kämpar med språket i en ny värld blir en stark kontrast till de tunga ordalydelser som genomsyrar berättelsen. Förgängelse, förruttnelse, likfödda, korpbärare, blodsskuld, vredessymfoni. Ett sätt att använda ord som i sina bästa stunder påminner mig om Anders Björkelids Berättelsen om blodet

Att kunna skriva så, och göra det trovärdigt, tycker jag är fantastiskt skickligt. Risken att det blir uppstyltat, utan grund i historien, måste vara överhängande. Men Röta står ändå stadigt på jorden, i den här delen i serien är det samma jord och verklighet som vi känner till, och balanserar mellan uråldrig ondska och vår nya tids rädsla för den död som skjuts längre och längre framåt men som ofta verkar mer överhängande än någonsin.

Ändå kan jag inte låta bli att tycka att Röta ibland känns som en typisk mellanbok i en fantasytrilogi. Mycket står och stampar, vistelsen på jorden verkar från första början mest vara en mellanlandning på väg mot högre mål och de nya karaktärer som introduceras känns ibland mer än flyktiga. Det tog kanske tvåhundra sidor innan jag på riktigt kom in i berättelsen och ibland känner jag, som jag också gjorde med Odinsbarn, att jag inte helt hänger med. Historien har många vinklar och vrår och som alla berättelser om förräderi finns det betydligt mer än två sidor av saken.

Och så var det ju det där med bilden av kvinnorna, då. Liksom i läsningen av Odinsbarn gör det mig både förtvivlad och arg att en bok som på ytan är så genusmedveten och har en stark kvinnlig huvudkaraktär, ändå hemfaller åt de trista, djupt liggande strukturer och könsnormer som även vård värld består av. Efter drygt 500 sidor av Rimes evinnerliga riddarekomplex är jag sorgligt trött på bilden av den manlige, stridbara hjälten. Jag är trött på att det måste finnas kvinnor som tvingas sälja sig själva och få det att verka som att de gör det av lust – inte minst är jag trött på att hon sen måste straffas för det.

Ändå tycker jag i det stora hela att Röta är en bra och viktig bok. Något av det viktigaste med Röta är att det kanske framförallt är en historia om främlinggörande. Om att inte höra till, om att bli utstött, om att komma till en helt ny värld och inte kunna varken språkliga eller kulturella koder. Som så mycket annan bra fantasy säger Röta något viktigt om vårt samhälle idag, också. Kanske något av en mellanbok men ändå med en historia som hålls ihop fantastiskt väl. Jag kommer kasta mig över nästa del, det är säkert som elden i Slockna.

WW, 2015.

Köp här eller här.

Andra som läst och bloggat: Sagan om Sagorna, romeoandjuliet, Kulturbloggen,

Minnets makt och korridorer

Oregelbundna tisdageftermiddagar pratar jag och en vän om böcker. The Tuesday Afternoon book reading club kallar vi det, efter en tavla av Shaun Tan vi båda förälskade oss i under en semesterdag i Uppsala.

Den här gången hade vi läst förra årets nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano – en författare jag inte hört talas så mycket om innan den tionde oktober förra året men en författare som gör mig mer och mer fascinerad – inte så mycket för att jag har läst hans böcker utan mer för att jag läser vad hans böcker nästan uteslutande verkar handla om.  Minnen. Modiano verkar nära en i det närmaste besatthet för att minnas, sitt eget liv såsom andras. Jag läser om böcker han har skrivit och de handlar om att gräva i det förflutna, att hitta försvunna människor, att hitta sig själv i sina minnen, att ifrågasätta det en minns.

Dora Bruder, boken vi gemensamt hade läst till den här gången, visade sig inte vara ett undantag. Jag var egentligen inte så förtjust i boken när jag precis hade läst den, dels för att jag inte helt förstod formen och dels för att språket inte tilltalade mig på ett personligt plan. Jag kunde inte riktigt tycka att Modiano var tillräckligt bra för ett nobelpris. Men det fina med att prata om böcker är att en kan få helt nya perspektiv, tänka i nya banor, förstå något på ett annat sätt. Det som den här recensionen kommer handla om är dels de intryck jag fick, men också de nya perspektiv jag fick av min bokcirkelvän och sådant vi gemensamt tänkte oss fram till.

modiano

Till en början funderade jag fram och tillbaka på vad Dora Bruder egentligen är för slags bok; en biografi, en självbiografi, en fiktiv roman? Fortfarande undrar jag lite över formen, vilket kanske inte borde kännas viktigt men på något sätt gör det så ändå. Det verkar som att Modiano är berättarjaget och att Dora Bruder faktiskt har funnits på riktigt och för mig, för oss båda två som läste boken, gav det historien en helt annan dimension än om den varit helt fiktiv.

Det gör att det är väldigt svårt att inte röras av, och svårt att glömma, Dora Bruder. En judisk flicka som försvann från ett flickskoleinternat i Paris medan nazisterna härjade världen, en flicka som är nästan helt bortsuddad av historien och som ingen någonsin hittade. Det är skrämmande att tänka sig att det inte går att bara döda en människa utan också sudda ut henoms minne, som om hen aldrig existerat. Och om inte människorna existerat, vad blir då kvar av historien? Vad har vi att lära oss av det som varit, om ingen finns att berätta om det? Idag mer än någonsin är det viktigt att tänka på.

På så vis spelar det roll, det gör något med oss som läsare att det inte är påhittat. Modiano tecknar ett liv som annars skulle blivit just utsuddat, som skulle glömts. Kanske ska vi alla glömmas någon gång och så är det väl med det, men det fruktansvärda i Dora Bruders efterliv var att det inte var en naturlig glömska, en sådan som kommer efter att även vänner och släktingar dött, utan en glömska som skapades av andra människor – människor som ville utrota.

Det finns en vädjan i Dora Bruder. Vi bör minnas människor, men inte bara människor, utan historien omkring dem. Inte bara för hågkomstens skull utan för att det är så lätt att historien annars upprepar sig själv. För att det inte är så stor skillnad mellan människor då och människor nu som en skulle kunna tro. Modiano lägger an ett mycket effektivt berättargrepp när han väver in sig själv i historien, går på samma gator Dora Bruder gått, funderar på de saker han spekulerar i att hon funderat på.

Jag kan förstå varför Modiano verkar så besatt av att minnas. Vilka är vi, utan våra minnen? Vilka är vi, om ingen minns oss? Är det så stor skillnad på oss som är nu och de som var då? Hur kan människor ha verkat leva ett så anonymt liv, och ändå ha haft ett helt liv? Jag är fortfarande inte övertygad om Modianos storhet, kan fortfarande inte känna att Dora Bruder var en fantastisk läsupplevelse, men jag tycker om hur mycket tankar den sätter igång och hur mycket vi kunde prata om den.

Andra som läst och bloggat: Syrlig, Ylvas läsdagbok, Fiktiviteter, …och dagarna går.