Det magiska London del 3: Harry Potter and the Cursed Child på Palace Theatre (ganska spoilerfritt)

Så fort de gick, de tolv månader vi kramade våra biljetter till The Cursed Child och inte riktigt fattade att det var sant. Jag försöker flyga så lite som möjligt, för miljön, men för det här gjorde jag ett undantag. En engångsupplevelse så stark att jag önskar jag kunde göra det igen.

Vem är The Cursed Child? Pjäsen är omgärdad av mystik, omsluten av budskapet #keepthesecrets som vi möttes av när vi, en smula omtumlade, gav oss ut från teatern både första och andra kvällen. Det känns som att det har sjunkit in, för trots alla de tusentals människor som sett pjäsen nu har jag läst otroligt lite spoilers om själva teaterframförandet. Det vi vet är att storyn utspelar sig där sista boken slutar sin berättelse. Jag tänker inte försöka ge mig på att berätta för det skulle bara falla platt. Det jag kan säga är att pjäsen använder teaterns alla möjligheter på ett fullständigt bedårande och makalöst sätt. Lösningarna är gammaldags snarare än modernt tekniska och fullständigt briljanta i all sin enkelhet. Det passar så otroligt väl in i historien. Jag blir elva år igen, läser Harry Potter för första gången och tror nästan på magi.

När du har sett teatern tycker jag att du ska lyssna på den underbara podden Oh, Witch, Please!, och avsnitt 1 i säsong 2 – The Curse of Live Theatre. Det kan också vara fint att lyssna på den om du inte tänkt se pjäsen – men lyssna inte om du tänkt se den! De berättar om just många av lösningarna och pratar otroligt fint om teatern.

Jag läste teatermanuset för ett år sedan (några reflektioner här) och tyckte att hålen i ploten gapade stora som kratrar, att det var för invecklat och inte kändes som JK Rowling. Jag tyckte, då, att den inbördes logiken inte fungerade och att historien var alldeles för tjatig och upprepande. Det mesta av det försvann på scen och jag är ambivalent i frågan om att ge ut boken som manus alls. Självklart har inte alla möjlighet att se teatern på riktigt men det är synd om någon läser manuset och tycker det är så dåligt att det inte är värt resan. Å andra sidan har dramatik getts ut i bokform sen… tja, de gamla grekerna.

När jag skrev om min läsning av manuset funderade jag över varför Rowling valde att placera sin åttonde historia på teaterscenen och refererade till Oh Witch, Please! som spekulerar i att teaterns format tillåter berättelser att leva vidare i en helt annan kontext än romanen. Jag gillar den synvinkeln, och jag kan verkligen rekommendera att lyssna på avsnitt 16.5.5 där Jeremy Mason, som jobbar inom teatern, berättar om relationen mellan manus, författare och regissör. Jag gillar hans bild av att manuset endast är en förlaga, en slags ögonblicksbild över hur teaterproduktionen kan komma att se ut. Teatern har alltid sin mest magiska form på scenen. Om det är något jag hoppas är att fler unga hittar till teaterscenens publik med The Cursed Child. Till magin i ett skådespel som tar andan ur en.

#keepthesecrets

Det magiska London del 2: A darker shade of magic

Efter Neil Gaimans London i Neverwhere gav jag mig genast in i V. E. Shwabs London. Här finns inte bara ett magiskt London, utan flera. Jag älskade att vandra mellan dem. Här finns Grå London, som har glömt sin magi och som styrs av den galne Kung George III. Röda London, där magin är bevarad och högaktad. Vita London, där den magi som finns kvar kontrolleras hårt och där vägen till tronen är blodstänkt. En gång fanns också Svarta London, där magin imploderade och dit ingen numera kan resa.

Men det är få som överhuvudtaget kan resa mellan de olika världarnas London. Kell är en av dem, en av de sista kvarvarande Antari – magiker med förmåga att resa mellan världarna. Kell är dessutom ganska arrogant, på sina ställen lite otrevlig och jag tyckte hemskt mycket om honom. Ändå fick historien liv först när Lila Bard träder in i den: piratkapten utan ett skepp, rövare utan pengar, laglös med ett pris på sitt huvud.

Även om det finns en del klassiska element tycker jag ändå om hur nyskapande A darker shade of magic är. Jag gillar de olika sidorna av magin, hur den högaktas i ett London och för en kamp mot människorna i ett annat. Hur ett London glömt bort den och ett London föll för dess makt. Även om atmosfären av det London jag känner är väldigt långt ifrån något av de London Kell vandrar igenom, ett av bokens få minus. Jag älskade att Neil Gaimans underjordiska London kändes så nära det jag själv var i just då, att ett tentakelmonster när som helst kunde sträcka sig upp mellan tunnelbanevagnen och plattformen. Jag får aldrig riktigt den känslan här, men jag längtar ändå efter att återvända. Snygg och välskriven urban fantasy!

Köp boken på Uppsala English Bookshop eller SF-bokhandeln. Finns också på Adlibris och Bokus.

Fler som läst: Tickmicks bokblogg, Carolina läser, Bokhyllad.

Det magiska London, del 1: Neverwhere

När Richard Mayhews väg korsas av den mystiska Door blir hans liv aldrig riktigt detsamma igen. Det London han kände, med sitt kontorsjobb, sin lägenhet och sin trygghet, ger vika för ett vilt och mörkt London, fullt av blod och död och varelser från en annan värld.

Neverwhere är magiskt fängslande, underbart mörk och dyster. Door kan öppna dörrar mellan olika platser och är jagad av de grymma Mr Croup och Mr Vandemar – Richard Mayhew blir indragen mot sin vilja och finner sig släpad från plats till plats, den ena mer mystisk än den andra.

Att läsa Neverwhere på besök i London var mer än perfekt, Neil Gaiman fångar staden i sitt esse och på något märkligt sätt är det aldrig svårt att tro på att det under den ofta ganska gråa staden finns ett myllrande liv av talande råttor, väsen från urtiden och blodtörstiga monster. London, med sin blandning av sten och betong, sin ganska smutsiga Thames och sin ändå oförklarliga charm är den perfekta skådeplatsen.

Jag fann mig själv sittandes i en skranglig vagn i Londons tunnelbana, tittade upp från boken och såg rakt framför mina ögon skylten till samma tunnelbanestation där Richard alldeles nyss drog fram ett tentakelmonster ur djupet. Så smälter verkligheten ihop med fantasin på ett förunderligt sätt och det är bland det finaste med urban fantasy. London är för mig alltid förändrat, jag kommer alltid att se det som ett hem för varelser från en annan värld – och jag kommer aldrig höra frasen ”Mind the gap” riktigt på samma sätt igen.

I utgåvan jag läste fanns även långnovellen How the Marquis got his coat back som utspelar sig en kort stund efter Neverwhere och låter oss träffa en av huvudpersonerna igen: The Marquis de Carabas. Det var en fin avslutning på läsningen, även om jag nog egentligen hellre hade sett att novellen inte var inkluderad så att jag hade kunnat få mig själv att vänta lite med att läsa den. Efter den storslagna Neverwhere var det svårt för novellen att lämna något som helst avtryck.

Väl hemkommen från London började jag läsa A darker shape of magic av V. E. Schwab, som utspelar sig inte bara i ett alternativt magiskt London utan i fyra: Red London, White London, Grey London och Black London. En recension av den blir 2 i denna miniserie om det magiska London. I tredje delen kommer jag berätta om min upplevelse av teatern Harry Potter and the Cursed Child – stay tuned!

Köp boken på SF-bokhandeln. Finns även på Bokus och Adlibris.

Det magiska London

I slutet av september var jag i London för att äntligen se Harry Potter and the Cursed Child. Förutom det hann jag med att läsa två verkligt London- magiska böcker, besöka den fina utställningen Mina Lima med grafisk design från Harry Potter- filmerna, fira Hobbit Day med en ölversion av second breakfast på en trevlig pub vid Old Spitalfields – och klampa omkring i dyblöta skor i det trevliga engelska regnvädret.

De närmsta dagarna tänkte jag skriva några rader om teatern, om Neil Gaimans Neverwhere och om V. E. Schwabs A darker shade of magic. Stay tuned! Lösenordet kommer vara ”Albus”.