Children of the Night – Dan Simmons

Doktor Kate Neuman befinner sig i Rumänien strax efter den rumänska revolutionen 1989, efter Ceausescus fall som diktator. Hon är hematolog (specialist på blodsjukdomar) och behandlar de hundratusentals övergivna barn som placerats ut på barnhem runtom i landet, många vilka lider av AIDS. Bara dagar innan Kates hemresa till USA bestämmer hon sig för att adoptera Joshua, ett övergivet barnhemsbarn som lider av en mystisk blodsjukdom.

Mer än så tänker jag inte berätta om handlingen, men att boken utspelar sig i den del av Rumänien som kallas Transsyvlanien säger väl en hel del om vilka varelser som sedermera befolkar den. Children of the Night är dock ingen vanlig vampyrbok – Dan Simmons behandlar delvis vampyrmyten på ett nytt sätt men blandar också in Dracula och jag gillar det. Det är spännande och intressant men det leder också till långa och krångliga förklaringar med tonvis av medicinska termer i sig.

Jag tappar faktiskt ändå aldrig intresset. Ibland skummar jag visserligen förbi vissa lekmansdiskussioner läkarna emellan men det gör egentligen inte så mycket för handlingen och förklaringen greppar jag ändå. Jag gillar att även fast förklaringarna kan bli långa och invecklade lyckas Simmons ändå hålla mig fast och lyckas ändå ha ett fantastiskt driv i berättelsen. Dessutom är det bara bokens ungefärliga första fjärdedel som utgörs av det här, ganska snart kastas läsaren in i mörka ritualer, kidnappningar mitt i natten och galna klättringar på lodräta bergväggar. Jag gillar det här till viss del, men jag är lite tveksam till de smått fördomsfulla bilder Simmons verkar ha av östeuropéer och till att det nästan blir för mycket action på slutet, lite lagom överdrivet à la Dan Brown om ni förstår vad jag menar.

Det jag gillar mest är själva förklaringen till vampyrmyten som lyckas komma fram på ett väldigt intressant sätt. Det enda jag verkligen inte gillar är att Simmons faller i den ganska vanliga deckarfällan att kursivera de kapitel som tillägnas skurken, the bad guy – eller för att citera Buffy – the übervamp. Jag stör mig något ofantligt på att bli skriven på näsan på det här viset för jag förstår utmärkt att det är superskurken som har ordet även utan kursivering. Tio sidors kursivering gör mig bara irriterad och trött i ögonen och tråkigt nog blir det så att jag skummar igenom just de kapitlen.

Förutom det, en välskriven och spännande historia – jag sträckläste de sista 250 sidorna – som gör något nytt med vampyrmyten. Den tangerar inte storverksnivån i Drood och det kommer inte bli min favorit bland vampyrböckerna som hopar sig i bokhyllan men det är helt klart läsvärd.

Bokstävlarna har också läst.

Kommentera