Om teater, teatermanus och att uppleva det som inte kan skrivas ned – och något litet om The Cursed Child

Sista kapitlet i Harry Potter and the Deathly Hallows delade mugglarvärlden, i de som älskar den typen av litterära grepp och de som hatar dem. Jag fann mig någonstans mittemellan. Jag vill ju gärna veta vad som händer i framtiden, men kanske vill jag ändå hellre fundera ut det själv.

I Harry Potter and the Cursed Child, som är den åttonde berättelsen nitton år senare, fortsätter Rowling att utforska litterära grepp och genres. Det kan inte ha undgått många att den åttonde berättelsen dels är en teater uppsatt i London, dels ett manuskript i tryckt form. Jag var länge kluven även till detta, både i vad jag tyckte om formen och om jag skulle läsa eller inte. När jag så till slut fick tag på biljetter till pjäsen bestämde jag mig ändå för att läsa först, och jag ångrar mig inte. I avsnitt 16.5.5 av Witch, Please (ja, det är förutom en av världens bästa poddar också den med märkligaste numreringssystemet) talar Hanna McGregor med teatervärldens Jeremy Mason om The Cursed Child och om teater och tryckta manus som fenomen. Även om 16.5.5. kanske är det kortaste avsnittet av Witch, Please någonsin skulle det också visa sig vara ett av det mest intressanta och sa, inte så mycket om The Cursed Child egentligen, men mer om teater och framförallt manusläsning som form. Jeremy Mason menar att själva idén med manusläsning kan verka lite skrämmande för att det är så annorlunda mot att läsa en bok – men att det inte behöver vara det, att det fortfarande handlar om att höra karaktärerna prata och att poängen, och detta gillar jag, är att kunna se vad som sägs mellan raderna, mycket mer än i en roman. Allt som spelas på scenen behöver läsaren själv föreställa sig för att läsningen av ett manus ska ge någonting.

Att bedöma ett teatermanus är också en helt annan sak än att bedöma en bok. Jag finner det svårt att göra det med The Cursed Child, både för att jag är en ovan manusläsare och för att det känns som att en överraskande liten del av teatern hänger på manuset – det anas i läsningen att scenframförandet är massivt och sträcker sig långt bortom de ytterst få anvisningar som finns i manuset. Första sidan i The Cursed Child kastade mig tio år tillbaka i tiden och läsningen av sista kapitlet i The Deathly Hallows, på ett underbart sätt som kändes långt ner i maggropen, men mot slutet kändes storyn ganska tjatig och upprepande. Jag köpte inte konceptet, inte alls, och tycker att om en som fantasyförfattare ska ge sig in på vissa områden behöver logiken vara betydligt mer grundmurad än den är här. Fantasy och SciFi behöver naturligtvis inte följa vår världs logik men världen i sig behöver följa en egen inbördes logik och det gör inte The Cursed Child. Ändå fanns det mycket med manuset jag tyckte om, jag älskade karaktärerna och det som sades mellan raderna. Kanske kommer det inte alls kännas likadant att se teatern live. Kanske kommer jag att köpa allt när rekvisita, skådespelare, ljud och ljus samverkar som det aldrig kan göra endast vid läsning.

Så, varför valde J.K. Rowling att placera sin åttonde historia på teaterscenen, ett format som inte alls lika många människor har möjlighet att se? Hanna McGregor och Jeremy Mason spekulerar i Witch Please om att teaterns format tillåter berättelser att leva vidare i en helt annan kontext än romanen och visst är det spännande att uppleva Harry Potter- världen på så många olika sätt. Jag läser inte teatermanus särskilt ofta, och fick en lite annan synvinkel av att lyssna på Jeremy Mason berätta om relationen mellan manus, författare och regissör. Han poängterade att manuset endast är en förlaga, en slags ögonblicksbild över hur teaterproduktionen kan komma att se ut – att slutresultatet kan vara helt annorlunda i och med scener som plockats bort och repliker som omskrivits. Jag gillade verkligen bilden det gav mig – teatern som form är menad att upplevas och är som sådan helt annorlunda än den skrivna romanen eller filmen i en biosalong. Slutligen tyckte jag också om Masons bild av att teater fungerar bäst när den berättar historier som inte kan förmedlas på ett annat sätt – är det fallet med The Cursed Child? Kommer den att fungera som teater? Jag får se, i september 2018. Jag kan knappt bärga mig.

Kommentera