Dark Matter – Michelle Paver

1409121186Dark Matter är en förstklassig spökhistoria, det går egentligen inte att säga det på något bättre sätt än så. Den utspelar sig på Arktis, närmare bestämt Gruhuken på Svalbard – dit kommer tre forskare under sommarmånaderna 1937 för att tillbringa ett år på platsen.

Jack är enstöringen – ensam, utan familj och fattig ser han expeditionen som sin chans till en nystart i livet – även om klassskillnaderna förföljer honom även på Arktis. När två ur expeditionen tvingas lämna Gruhuken blir Jack ensam kvar, alldeles innan solen går ner för horisonten för sista gången och lämnar Jack i fyra månaders mörker. Ensam.

Jag läste den här boken under helt perfekta (nästan alldeles för perfekta) förhållanden. Jag satt ensam i en stuga ute på det norrländska landet, mitt i midvintern och med drivor av snö utanför fönstret. Det var mörkt, fullmåne och jag hoppade till vid minsta ljud.

Det spökar på Gruhuken. Det dröjer inte länge innan det blir klart att något väldigt ondskefullt gömmer sig i mörkret och ganska snart hemsöks Jack inte bara av vålnader utan av sina egna hjärnspöken. Frågan om vilket som är värst är en av bokens största behållningar – känslan av att vara utlämnad och ensam, offer för sina egna tankar och fantasier, gör mig mer mörkrädd än spöket som väntar utanför dörren.

Michelle Paver är en alldeles fantastisk spänningsförfattare. Med stor precision och exakt rätt återhållsamhet porträtterar hon Jacks kamp mot sina spöken – inre och yttre – och det är hårresande till den grad att det nästan är plågsamt. Jag var konstant rädd under läsningen och kände hela tiden en kyla längs med ryggraden som inte kom från den faktiskta vintern, här hemma.

Den kom från texten. Jag vet inte när jag var så rädd sist som när jag läste Dark Matter och jag vet inte när jag läste en så bra bok sist. Jag ryser fortfarande.

Andra som läst: Vargnatts bokhylla, Dark Places, Fiktiviteter, Ett hem utan böcker

10 replies on “Dark Matter – Michelle Paver”

  1. Monika skriver:

    Jag ska snart läsa denna, om två böcker ungefär 🙂 Det låter ju lovande…

  2. Jag är sjukt imponerad över det där stugläsandet! Det är en riktigt, riktigt obehaglig bok, på ett bra sätt. Jag vill nog inte riktigt tänka på den igen förrän i sommar ungefär 😉

    • Eli skriver:

      Hehe, nä jag försökte faktiskt också glömma bort den ganska fort. Till när jag skulle sova, ungefär 😉 Som tur var så hade sambon kommit hem vid det laget, annars hade jag nog inte kunnat sova alls 😛

  3. Titti ABC Café skriver:

    Åh, jag älskade den. Obehag galore!

Kommentera