De andras hus – Rhidian Brook

Det var något med beskrivningen av De andras hus som verkligen fångade mig. Efterkrigstid, 1946, ett Hamburg som mer eller mindre ligger i ruiner. Några pampiga hus har klarat sig vid floden Elbe wpid-img_20141208_213440.jpgoch de blir rekviverade av engelsmännen för att inhysa engelska officerare som ska hjälpa landet på fötter igen. Ändå, trots propagandan om England som frälsaren, är de hemlösa och gatubarnen i Hamburg många och svältande. Översten Lewis Morgan tar med blandade känslor emot sin fru och sitt enda överlevande barn för att bo i en villa som tillhört en tysk arkitekt och hans familj.. Dock har Morgan inte hjärta att slänga ut familjen ifråga.

Jag hade höga förväntningar på den här boken. Och nog kryper miljön under huden på mig,  kontrasten mellan finporslin i tesalongen och gatubarnen som lever i ruckel görs extra påtaglig genom sonen Edmund som knycker cigaretter från fadern och ger till de svältande barnen ingen i huset förutom han verkar se. Framförallt är det barnen som berör mig. Något haltar i porträtten av de vuxna och jag förstår mig aldrig riktigt på dem, några är alldeles för bleka och några är alldeles för klyschiga. Men allt som allt är De andras hus en läsvärd, och ovanlig, efterkrigstidshistoria.

Kommentera