De galnas hus – Karin Fossum

De galnas hus är en berättelse om hur Hajna kommer till Varden, en anstalt för psykiskt sjuka, efter att ha kastat sig genom ett skyltfönster och sytt 180 stygn. Hajna lider av depression och självmordstankar och ingen av psykologerna på Varden verkar kunna hjälpa henne, ingen förstår henne och istället försämras hon genom att börja matvägra och går ner från 67 till 43 kilo, utan att någon egentligen märker något.

Men egentligen handlar det inte bara om Hajna. Hajna är läsarens mycket uppmärksama ögon inne på Varden och hon betraktar där allt som försiggår, de personer som kommer och går och framförallt de patienter som finns där. Hade de blivit betraktade av en vårdare eller av en utomstående så hade intrycket blivit ett helt annat, men Hajna betraktar reservationslöst och på deras egna villkor, vilket ger en så nära bild av livet på Varden att man själv känner sig hemma där.

Framförallt är det personporträtten som är i det närmaste skakande ingående, livfulla och sorgliga. Jag tycker mig efter sista sidan känna varje person, leva deras liv på Varden och veta vad som inte riktigt står rätt till med var och en, även om de i Hajnas ögon inte verkar sjuka alls utan bara lite annorlunda. Det är vackert, sorgligt och berörande på ett vis som framförallt når fram ur Hajnas enkla sätt att se på omvärlden men aldrig se sig själv ur ett rättvist ljus. Någonstans på vägen lyckas hon ändå förstå vad hon själv gör och hamnar på bättringsvägen nästan utan att hon märker det själv. För några veckor sedan funderade Lilla O i sin Bokfrågeutmaning om jag- perspektiv, och jag- perspektivet i De galnas hus är ett sådant som inte fokuserar enbart på det berättande jaget utan snarare på omgivningen, med så mycket mer perspektiv än ett berättande i andra eller tredje person hade gjort.

Berättelsen kan ibland tyckas flyta på lite långsamt, men egentligen behövs det för att man som läsare ska kunna smälta och förstå vad som händer, vad som försiggår innanför väggarna på Varden och framförallt i tankarna på de som befinner sig i dess vård. Allra längst in kommer man aldrig, man förstår aldrig det innersta men man kommer tillräckligt nära för att lära känna karaktärerna som nära, kära vänner och bekanta man tycker sig ha haft i flera år, tillräckligt nära för att bry sig och känna glädje och smärta med dem och tillräckligt nära för att minnas dem, länge.

Personalen sa att man aldrig skulle gå in i patienternas vanföreställningar som om de var verkliga. De skulle avvisas, ignoreras och aldrig nämnas. Som något icke-existerande. Jag förstod inte detta. Jag tyckte om att lyssna till Erkki när han förde långa samtal med några underliga figurer som bodde inne i huvudet på honom, och jag var nyfiken på dem och ville veta vad de sa, för jag tänkte att jag på det sättet kunde komma på något om vem Erkki var. Men det gjorde aldrig personalen. Poängen var ju att få Erkki ut ur psykosen, sa de, inte följa med in i den. Jag höll inte med. Psykosen var ju också Erkki. Ville de inte höra dem? Odin höll med mig. Han sa att de var fega. Att de trodde att de hade monopol på verkligheten.

0 replies on “De galnas hus – Karin Fossum”

  1. […] Den första bok jag däremot läste av Fossum var De galnas hus och också den tyckte jag var väldigt bra, och väldigt annorlunda. De galnas hus berättar om […]

Kommentera