Den fjortonde bruden – Meredith Ann Pierce

”Aeriel, som är slav till den vackra Eoduin, blir vittne till hur Eoduin rövas bort av en fruktansvärd vampyr, en svart ängel. När Aeriel söker sig tillbaka till platsen där bortrövandet skedde blir även hon tillfångatagen. Den onde och olycklige mörkerängeln behöver en tjänsteflicka till de själlösa tretton kvinnorna som hittills vigts åt honom. Mörkängeln ska ha fjorton kvinnosjälar i sin halskedja innan han blir fullfjädrad vampyr…”

I ett halvlyckat försök att hålla mig ifrån Twilight började jag läsa om en av mina favoritböcker jag hade när jag var mindre, och en av de första vampyrböcker jag älskade, Den fjortonde bruden. Det är första gången jag läser den på sju-åtta år, och som naturligtvis händer med en del böcker så är den inte lika spännande, inte lika halsbrytande som när man var fjorton.

Men den fascinerar mig fortfarande. Den kan fortfarande ta mig med på en resa i Aeriels skor, och framförallt minns jag hur jag sträckläste den för åtta år sedan. Vålnaderna, de själlösa kvinnorna, är lika hemska nu som då och Meredith Ann Pierces värld tål faktiskt att läsas om och färdas i, ännu en gång.

0 replies on “Den fjortonde bruden – Meredith Ann Pierce”

  1. Jag tokälskade denna serie när jag gick på högstadiet och läste också om den för några år sedan. Precis som du skriver var den inte lika hisnande nu som då, men den höll verkligen fortfarande! Usch, vad läskiga de själlösa kvinnorna är. Jag gillar också den lilla ”tomten” (eller vad man ska kalla honom) och lejonet. Lite Narnia-feelings där. 🙂 Tycker även att omslagen är bland de finaste jag har sett.

    • Eli skriver:

      Ja, hu! Däremot minns jag varken tomten eller lejonet… Får nog läsa om dem om ett par år igen 😉

Kommentera