Den förlorade symbolen – Dan Brown

Symbolforskaren Robert Langdon blir erbjuden att hålla en föreläsning om frimurarna av sin gamle vän Peter Solomon, men när han kommer till Washington är ingenting som det ser ut att vara, Peter Solomon är kidnappad och Robert Langdom tvingas att lösa en gammal frimurargåta om han ska kunna rädda Peters liv.

Jag börjar helt ärligt bli fasligt trött på den präktige Robert Langdon, de obskyra och underliga skurkar som han tampas med och de slanka, vackra damer han alltid träffar på sin väg mot upplysning. Nästan ännu mer trött är jag på hur fruktansvärt pretentiös Dan Brown är, lösningen på varenda liten gåta presenteras med sådan pompa och ståt att det skulle kunna röra sig om jordens frälsning varje gång.

Vilket det också gör, i varenda bok, enligt författaren. Jag vet inte vilken världsgåta eller mysterium Dan Brown tänker ge sig på nästa gång, men det här var bland de fånigaste jag läst av honom, och jag tyckte ändå Gåtornas palats var minst sagt dålig.

Faktum är att Dan Brown bara skriver samma bok om och om igen. Samma händelseförlopp, samma jakter, samma näradöden- upplevelser för den stackars Langdon och samma karaktärer – med olika namn, naturligtvis. Både DaVinci koden och Änglar och Demoner var helt okej, framförallt för att de var spännande och tog upp intressanta historiefrågor. Men om jag ska fortsätta läsa Dan Brown så får han börja komma med något nytt snart, det är nästan en förolämpning mot läsaren att bli serverad samma historia om och om igen.

Det är inte bara historien heller, det är också karaktärerna. Varför är professor Langdon så helylle och helig? Varför är så ofta skurkarna albinos eller heltatuerade märkliga varelser med så snedvridna trosuppfattningar att det nästan är vanföreställningar? Varför är kvinnorna slanka, vackra, ödmjuka och – alltid – helt naturligt vackra och ser ut att vara tio år yngre än vad de egentligen är.

När jag ändå är igång – alla dessa kursiveringar stör något ofantligt. Det dyker upp minst tio kursiveringar på varje sida, och det är för mycket. Jag vet inte vad Dan Brown har för tanke bakom men det driver mig nästan till vansinne.

Man kan undra varför jag överhuvudtaget läste ut boken, jag var nära att lägga den ifrån mig flera gånger. Men den är så lättläst att man läser ut den på en dag med effektiv läsning och dessutom är den lite halvspännande, åtminstone i slutet men jag tycker den har den längsta startsträckan av alla författarens böcker.

Eller så är jag bara evinnerligt trött på Dan Browns stereotyper, förutsägbara händelser, klichéer och framförande av enkla historiska fakta, mindre trovärdig forskning och spekulationer som om de vore världssensationer. Skärpning eller lägg ner – det är min åsikt.

0 replies on “Den förlorade symbolen – Dan Brown”

  1. bokbrus skriver:

    Jag tycker att Den förlorade symbolen hör till en av de sämsta böckerna jag läst i år. Ett riktigt bottennapp.

    Jag skriver under på ”skärpning eller lägg ner”.
    /Pia

Kommentera