Den första nobelpristagaren

Vad gör en nobelpristagare till en nobelpristagare? I höstas funderade jag ganska mycket på vem som blir en nobelpristagare – nu pratar vi främst litteratur men det gäller säkert för de andra kategorierna också. Detta var i kölvattnet av det program i Lundströms Bokradio som analyserade Svenska Akademins ordval i nomineringarna. Jag skrev ett långt inlägg om det, det fascinerade mig något oerhört.

Om jag har räknat rätt så har 112 författare fått priset. Fjorton av dem har varit kvinnor. Tjugosju av dem skriver på engelska, fjorton på franska, tretton på tyska, elva på spanska. Det är ganska självskrivet vilka kriterier som har varit de mest betydande genom åren.

Men förutom kön, land och genre då? Faktiskt blev jag så fundersam att jag bestämde mig för att jag ville läsa lite fler Nobelpristagare. Jag har läst någonting – böcker, noveller eller poesi, av tjugosju av dessa 112. Något av alla kvinnliga pristagare utom en. Men jag har bestämt mig för att läsa fler. Inte i någon regelrätt utmaning, men när jag känner för det. Idén föddes i min bokcirkel The Tuesday Afternoon Book Reading Club och några pristagare kommer vi läsa tillsammans.

Sully Prudhomme var den allra första nobelpristagaren, en fransk poet som föddes 1839, utbildade sig till jurist och debuterade 1865 med diktsamlingen Stances et Poèmes. Han gav sedermera ut både essäer och poesisamlingar, de inledande romantiska men efterhand mer suggestiva och dystra. Inte i någon mån så ångestladdade som till exempel Pär Lagerkvists som skulle komma något decennium senare, men väl med närvaro av döden.

Sully_Prudhomme,_René-François-Armand,_BNF_GallicaBild från Wikimedia.

Motiveringen för det första nobelpris han 1901 tilldelades var i sig poetisk, om än inte jämförbar med de romantiska och drömmande dikter Prudhomme själv skrev.

såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning

Jag läste Lyriska dikter som var den enda diktsamling av Prudhomme som fanns på mitt bibliotek. Ett litet häfte, gulnat och slitet och med stämpeln ”pris två kronor och sjuttiofem öre på baksidan”. Bara det är bokromantik, och att läsa den första nobelpristagaren i litteratur än mer så, även om Prudhomme inte kommer fastna bland mina poetiska favoriter. Speciellt de romantiska dikterna har jag svårt för. De senare, de mer sorgliga, tilltalar mig mycket mer – i slutet av recensionen citerar jag en av dem – men överlag tycker jag bättre om dikter som inte följer ett så strikt rimmande på sista ordet som Prudhommes gör. Vid tiden när det första Nobelpriset utdelades ansågs Prudhommes dikter stå högt i kurs och bevisar ännu mer att Nobelpriset inte är fullständigt tidlöst – med det menar jag att även om de flesta nobelpristagare genom åren anses ha hög litterär klass även nu så är också Nobelpriset i allra högsta grad genomströmmat av tidens anda och politik och vilken litteraturform och diktform som anses värd ett pris förändras också.

Vid sidan av Lyriska dikter läste jag också en biografi över Prudhomme, skriven av hans vän Gaston Paris och därför, ja kanske inte så mycket av en biografi som en hyllning. En levnadsteckning som visserligen var intressant att läsa, men som också till hälften bestod av en jämförelse av Prudhomme med andra poeter från samma tid, Victor Hugo till exempel, och där Prudhomme alltid ansågs vara bättre än någon annan.

Nåväl. Jag tyckte om att läsa dikter av den förste författare som fick Nobelpriset, och det kommer bli högst intressant att fortsätta med Nobelprisläsningen.

Det sista afskedet

När döden slår den du höll kär
Du först knappt känner slagets smärta
Ditt ögas tår förstelnad är,Ty dödens närhet kylt ditt hjärta.

Och icke sorgens svarta skrud,
Ej Dies irae mäktar gifva
Åt din förtviflan form och ljud,
Och dina läppar stumma blifva.

Du tror knappt på din sorg, ändock
Du stirrar ned i grafvens gömma;
Förstår ej, när mot kistans lock
Den sista skofveln mull de tömma.

Det är först när i hemmets vrå
Din blick, som rundt kring bordet drager,
Ser stolen tom… Det är först då
Som du på allvar afsked tager.

I översättning av Karl August Hagberg, s. 117 i Sully Prudhomme, en karakterisk av Gaston Paris.

3 replies on “Den första nobelpristagaren”

  1. Johannes skriver:

    Kul. När det gäller hur tidsbunden Prudhomme är blir man nog ganska lurad av Hagbergs översättning. Vet inte hur din franska är, men nog tycker jag att originalet (länk här: http://poesie.webnet.fr/lesgrandsclassiques/poemes/rene_francois_sully_prudhomme/le_dernier_adieu.html ) känns väldigt mycket mindre daterat, och betydligt mindre tungfotat.

    • Eli skriver:

      Jo, jag är böjd att hålla med dig. Min skolfranska är lite haltande, men i biografin av Paris var flera dikter återgivna på franska och de kunde jag ta mig igenom, dock utan att förstå allt men tillräckligt för att känna att jag tyckte mer om dem på franska än på svenska.

  2. […] den intresserade skrev jag också i vintras ett långt inlägg om den förste nobelpristagaren i litteratur vilken, nästan ironiskt nog med tanke på de många och långa diskussionerna om årets […]

Kommentera