Den heliga och oheliga boken

Häromdagen lånade jag en bok på bibblan som någon låntagare före mig hade tyckt varit väldigt intressant. Jag tyckte också den var intressant, men till skillnad från den person som lånat innan mig valde jag att inte stryka under alla passager jag fann intressanta. Det är nämligen rätt taskigt att göra det i en biblioteksbok. På twitter höll några med mig, många på grund av kärleken till boken, av dyrkan till själva objektet.

Det var inte min anledning. Jag förstår att boken har en lång historia av att vara ett i det närmaste heligt objekt, ett objekt som symboliserar kunskap och därmed också ofta frigörelse och revolution. En symbol som kan användas av båda sidor i en fejd och därför också kan vara farlig för båda sidor. Se på tryckpressens påverkan på reformationen, inte minst.

Men jag tycker inte att boken idag är helig. Jag tycker att vi kan vårda gamla böcker för kulturarvets skull och jag förespråkar inte att vi använder böcker som näring till majbålet för skojs skull men jag tror att överdriven respekt för bokens helighet kan vara farlig, inte minst för biblioteket.

Jag jobbar delar av min tid på ett integrerat folk- och skolbibliotek och ibland kommer det fram elever till mig som har något jobbigt att säga och inte riktigt vill klämma fram med det. Ofta handlar det om en bok som gått sönder, ibland en väldigt gammal bok och ibland en helt ny. Jag gör aldrig en stor grej av det. Om alla elever och andra barn är rädda för att ha sönder böckerna, hur ska vi då locka dem till biblioteket? Självklart säger jag inte åt dem att behandla dem hursomhelst men jag säger också att det där är saker som händer när man läser en bok. Jag vill inte att de inte ska våga låna av rädsla för att böckerna ska gå sönder. Jag kan allt som oftast laga boken. Är den totalförstörd köper vi en ny – för är den totalförstörd brukar det också betyda att den är mycket populär.

Jag tror också att bokens heliga status har en stark förbindelse med fördomarna mot bibliotekarier som tråkiga, strama tanter med glasögon som säger ”SHHHHH” åt barnen så fort de öppnar munnen. Det hänger ihop med fördomen om biblioteket som en trist, grå plats där Boken hyllas på ett altare.

Så är det inte. Åtminstone tycker inte jag att det ska vara så. Läs böckerna. Gör det med glädje och kärlek. Att inte rita i biblioteksböcker, däremot, tycker inte jag har något att göra med Bokens förmodade Helighet utan med respekten för nästa läsare. Biblioteket är trots allt, framför allt, till för läsarna och besökarna.

Vad tycker du?

6 thoughts on “Den heliga och oheliga boken

  1. Jag tycker inte heller att böcker är heliga, men att man ska vara rädd om dem. Speciellt låneböcker för de är ju inte ens egna och det kan vara både irriterande och förstöra flowet i läsningen om någon gjort understrykningar eller skrivit i marginalen.
    En gång kissade min katt på en biblioteksbok och det kändes helt surrealistiskt att förklara det för bibliotekarien. Det var säkert den mest udda ursäkt han någonsin fått. 🙂

    1. Haha! Som bibliotekare blir en ganska härdad efter ett tag, kan jag berätta. En får höra både det ena och det andra 😉

  2. Jag håller också med om att det kan vara irriterande med understrykningar då det kan störa flowet i läsningen. OM det inte handlar om en faktabok där en letar efter bra info och vill ha den snabbt. Då är understrykningar på rätt ställen helt fantastiskt bra! 🙂

    1. Kan ju vara! Å andra sidan kanske det inte är just den infon man letar efter, skulle ha svårt att lita på någon annans informationsurval sådär 🙂

Kommentera