Den hemliga historien – Donna Tartt

Den hemliga historien är för det första ett utmärkt exempel på att baksidetexter helst inte ska läsas därför att de kan ge ett helt felaktigt intryck av en bok man ännu inte läst och inte haft en möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om. För det andra är den en intrikat och mystisk väv av händelser och känslointryck samt ett berättande som otroligt väl verkar spegla de sju personer historien handlar om, deras tankar och deras ångest.

Dessa personer är den belevade och tystlåtne Henry, tvillingarna Charles och Camilla, den hetsige Francis, Bunny som alltid befinner sig på någon slags utkant och ändå är så markant närvarande, och berättaren Richard Papen. Richard står till en början utanför gruppen, han betraktar de sex individerna på avstånd och har en stark längtan om att inefattas i deras grupp, denna mest exklusiva och hemliga grupp på hela Hampden College där största delen av historien utspelas. Ingen vet riktigt vad de har för sig, de studerar grekiska hos läraren Julian som vägrar ta in fler elever men gör ett speciellt undantag för Richard och därmed besannar hans drömmar.

Därifrån får läsaren själv bilda sig en uppfattning och inget mer ska jag säga om de intriger, händelser och hemligheter som utvecklar sig i allt snabbare och mer frenetisk takt. Vad jag kan säga är att Richard Papen är en utmärkt berättare, även om boken är skriven i jag-form så fastnar inte fokus endast på Richard utan i tur och ordning på de personer han betraktar, funderar över, hatar och älskar. Som läsare kommer man märkligt nära varenda en av dem, man tycker sig se dem framför sig även om man aldrig kan känna dem helt och hållet, eftersom Richard inte känner till deras innersta så gör inte heller läsaren det. Richard blir läsarens ögon och öron, han betraktar på ett äkta och långsamt beskrivande sätt de händelser som sätts i rullning som småstenar men inte kan hejdas utan till slut blir ett jordskred som får allt mer förödande konsekvenser.

Ibland, någon gång mitt i de långa och beskrivande delarna och meningarna som då och då pågår för evigt blir det nästan för långt, för invecklat och för dramatiskt. Det är aldrig tillräckligt för att tröttna, men kapitlen är så långa att boken känns som att den nästan inte har några, jag behöver andas emellanåt när jag läser och sex kapitel på sjuhundra sidor är för lite för mig.

Men det är trots allt bara ibland. Trots att historien främst kretsar kring en enda händelse, som dessutom förklaras i prologen, är den otroligt fascinerande, spännande och skrämmande alla sjuhundra sidorna igenom. Den är också fylld av karaktärer som inte är varandra lika trots att de från början verkar identiska, invigna i samma hemliga grupp och delandes samma intressen. De är dock mer olika än från början tänkas kan, allt mer och mer verkar de oförenliga och allt närmare kommer katastrofen, den som egentligen avslöjas redan på första sidan. Det är oerhört psykologiskt, alla förföljs av inbillade eller verkliga demoner och jagas i sin hjärna tills förföljelsemanin är ett faktum och sakta bryter ner dem, en efter en.

Den hemliga historien är en sådan bok som är så bra skriven att det inte märks hur långsamt händelserna utvecklar sig, man bläddrar ändå frenetiskt blad och märker inte hur timmarna går så länge man får dela Richard och hans – vänner är kanske fel ord men i brist på bättre – öde. Den är också ett exempel på hur händelser man trodde man hade grepp om så lätt faller en ur händerna och börjar leva sitt eget liv, till slut bortom all kontroll och med sina helt egna följder. Den är till slut också en bok med karaktärer som lever och andas, som känns verkliga långt bortom boksidorna och som verkligen skapar sympati – tragiken och deras handlingar till trots.

0 replies on “Den hemliga historien – Donna Tartt”

Kommentera