Den Löwensköldska ringen / Charlotte Löwensköld – Selma Lagerlöf

Löwensköldska ringen är en bitter och spöklik ödessaga om de dödas liv och om växande ofärd. Historien om familjen Löwenskölds ring får konsekvenser för de båda följande romandelarna: Charlotte Löwensköld och Anna Svärd. Här sås fröet till den förbannelse som vilar över den gemensamma huvudpersonen – Charlotte. Charlotte Löwensköld är ett oförglömligt porträtt av en ung kvinna – glad, stolt och vital – och en humoristisk och ömsint berättelse om hennes båda omaka friare. En mästerligt komponerad roman som hör till Selma Lagerlöfs ljusare berättelser.Selma Lagerlöf (1858-1940)är inte bara en av våra största svenska klassiker. Hon har också sin givna plats i världslitteraturen.”

Den Löwensköldska ringen fascinerar mig inte lika fullt ut som Gösta Berlings saga. Kanske det beror på den enorma kärlek jag hyser till den senare, kanske för att den tidigare inte innehåller lika fängslande karaktärer. Boken handlar om legender och om vilka följder som kan dyka upp när man tillskansar sig sådant man inte har rätt till, allt enligt den dåtida svenska folktron. Något obestämt driver i inledningen två fattiga bönder att stjäla en dyrbar ring från traktens general, vilken har tjänat under själve Karl XII. De stjäl den nästan mot sin vilja, men inte desto mindre drabbas de av outsägliga olyckor till följd av stölden, olyckor som följer inte bara dem i döden utan även deras tillkommande.

Den mystiska, täta spänningen från många av Lagerlöfs böcker går igen i Den Löwensköldska ringen och naturbeskrivningarna tar läsaren återigen till de värmländska skogarna. Berättelsen innehåller en mystik och ett öde som skvallrar om död, en viskning som då och då dyker upp i Gösta Berlings saga men som bär Den Löwensköldska ringen på sina axlar och som är bokens största behållning. Att bokens mest framträdande karaktär är genomskinlig till den grad att han är en ande, är inget negativt då han trots sin spökliga karaktär är mycket intressant. Han och hans ring bär dessutom på en symbolisk ödesmättad mystik som tvingar läsaren vidare liksom de två bönderna av något ovisst i bokens inledning tvingas att stjäla ringen.

Kontrasten till följande romandel, Charlotte Löwensköld, är markant. Istället för det mörka och tunga finns här det humoristiskt lätta som tar läsaren från rysningar till skratt i en nästan obekvämt stor omställning. Då och då dyker glimtar av den föregående romanens mörka stämning upp, men den är främst lustig och markerar snarare ett avslut än en fortsättning på förbannelsen från Den Löwensköldska ringen, när väl denna legend tas upp är det mest i förbigående och för att den ska nämnas.

Men som komedi och personporträtt är Charlotte Löwensköld lysande. Den har en närmast Almqvist- ig syn på äktenskapet och alla dess förvecklingar, och ställer den frispråkiga Charlotte Löwensköld i spetsen för en mängd trubbel, alla spunna omkring hennes färgstarka person. Från flera ingående beskrivningar av dramats huvudpersoner, kastas läsaren direkt in i diskussionen om hennes förestående äktenskap med präststudenten Karl-Artur, en man hon inte är nöjd med utan vill förändra och öka hans ambitioner. Den bild som växer fram av huvudpersonen är inte huggen i sten utan förändras gång på gång och gör det svårt för läsaren att bestämma vad man tycker om henne. Samtidigt som hon är sympatisk är hon bitvis även svår att hantera. Huvudpersonen, precis som boken, kräver en bestämd åsikt och framförallt ett sätt att se saker från mer än en vinkel. Har man det, kan man få ut några mycket underhållande timmar av dessa två romaner.

Kommentera