Den senaste tidens lärdomar

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver var inte som jag hade trott utan mycket bättre. Väldigt tungläst, men halvvägs in i boken känns det som att jag kommer ha en ny syn på saker och ting när jag har läst ut den.

Jag har också insett att Cirkus Miramar inte bara är poeter utan även står för den allra bästa musiken att ut och springa till. Jag är ute och går och joggar ganska mycket och det finns inte mycket bättre musik att hålla takten till än i stort sett varje låt på Ici Politico. Speciellt Vem skjuter duvor med K-pist i himlen, En vacker värld, Fröken Malaria, Image Guerillaz och 3 minuter tyst. Fast bäst som marschmusik rent allmänt är nog Isabelle och solen från 14cc Kemiskt, man kan liksom inte riktigt sitta still när man hör den, den är helt underbar.

Idag blev jag dessutom så inne i musiken istället för vad jag höll på med att jag friskt visslade ikapp till visselslingan i 400 dress-män och jag och fick en och annan blick från förbipasserande på köpet. Men den bjuder jag på.

Kvällens (eller nattens) sista insikt är att man aldrig ska trampa gasen i botten – bokstavligt talat – från stillastående i en bil, hur irriterad man än är. I alla fall inte om sagda bil är automatväxlad. Jag kan efter ikväll meddela att det inte blir bra, inte alls.

Jag avslutar med En vacker värld och Fröken Malaria. Ingen skriver ju trots allt texter som Pär Mauritzson.

Jag var ett barn
Som trodde prinsar och prinsessor
Och att lyckan var någonting man kunde få

Som om en svan
Skulle ta badankan i famnen
Som om himmelen var någonting man kunde nå

Du var perfekt
Med din killer-slanka kropp
Dina vintervita tänder
Och din honungslena tunga
Slicker upp, och sparkar ner

Jag var defekt
För jag var mediatorsk på skönhet,
På Café, Slitz och sådan skit

Nu är jag frisk
Så välkommen i frysen
Där ditt hjärta ska få sitta tills du dör

Gud! Gud! Gud! Gud! Gud!
Vad jag hatar dig nu,
Spela svår, Fröken Malaria
Blir aldrig någonsin jag och du, du, du, du

Gud! Gud! Gud! Gud! Gud!
Vad jag hatar dig nu
Jag ska gifta mig med Hjärnan, och Kärlek
Och Helvetet må frysa om jag någonsin ser åt
Nåt så jävla platt och flackt som du, du, du och du och du
Blir aldrig jag och du

Du var brutal
Med dina semikända vänner
Som har armbågar med tänder,
Dina rovdjursklor till händer
Smekte upp, och klöste ner

Jag var ett skal,
En radikalrebell som docka
Som gav cred och kunde chocka
När du peka på din klocka
Ja, då sprattlade jag lydigt lite mer

Nu är det slut,
Så välkommen I väggen
Där din yta är tappeten som ska ner

Kommentera