Den siste tempelriddaren – Raymond Khoury

Som läsare av den här bloggen kanske har märkt så satsar jag på att i år läsa alla hyllvärmare jag har, det här är den andra boken i femte omgången och även årets fjortonde hyllvärmare.

Den siste tempelriddaren börjar med att bege sig till medeltiden och förflyttar sig sedan till nutidens New York där gamla artefakter från Vatikanstaten ställs ut på Metropolitan Museum. Mitt i invignen blir en sak i utställningen stulen – av inkräktare utklädda till tempelriddare. FBI-agenten Reillys och arkeologen Tess jakt på det stulna föremålet leder dem både utanför landets gränser och långt in i historien – och tron.

Mycket i Den siste tempelriddaren är tyvärr ganska klyschigt och fånigt, speciellt karaktärerna och det har jag redan ondgjort mig över – när den oundvikliga kärlekshistorien sen utvecklas är inte skämskudden långt borta. Men det är också spännande, om man lyckas föra alla fånigheter och stundals klumpiga dialoger åt sidan.

Det är nästan oundvikligt att jämföra med Da Vinci-koden men Den siste tempelriddaren är stundtals bättre – undantaget kärlekshistorien som mest bara känns påklistrad och karaktärerna som verkar tagna ur närmaste galleri för Världens Största Klyschor. Men även om det vimlar av konspirationsteorier och även om maktbalansen mellan kyrkan och staten vinglar fram och tillbaka även här så är det delvis gjort på ett bättre sätt och det är inte lika sensationslystet som hos Dan Brown vilket också gör det mer trovärdigt. Sedan ska man självklart läsa det med en nypa salt för det förekommer både historia och spekulationer – i vanlig ordning i sådana här romaner.

Vad Den siste tempelriddaren också gör bättre än Da Vinci- koden är att den faktiskt lyckas lägga in ett mått av sanning mitt i alla konspirationsteorier och det är hur religion har påverkat människor genom årtusenden – till det bättre men framförallt också till det sämre. Khoury påminner om hur mycket mord, krig och förföljelser som gått i religionens blodiga fotspår och jag förstår att boken först blev refuserad på grund av beskrivningarna av religioner i den. Däremot vet jag inte om jag är särdeles förtjust i det ganska lama slutet.

Som det kanske märks är jag vädigt kluven. Den siste tempelriddaren är en bok jag har svårt att lägga ifrån mig men samtidigt är det också en bok som gör mig verkligt trött och irriterad för att den använder så tråkiga klyschor och för att dialogerna ganska ofta haltar betänkligt. Den historiska aspekten är intressant men den är ofta dåligt ihopklistrad med dialogerna och allt som allt får den här boken ett medelbetyg för det historiska hade jag lätt kunnat läsa till mig på annat håll.

Karinmedk på Pocketblogg och Boktoka har också läst.

3 reaktioner på ”Den siste tempelriddaren – Raymond Khoury

  1. Jag ska inte uttala mig om den här boken, för jag har inte läst den ännu. Men vissa påståenden i ”Da Vinci-koden” stämmer faktiskt. Som att det faktiskt finns evangelier, som inte kom med i Bibeln. Eller att Maria Magdalena inte sägs vara prostituerad i Bibeln. Eller att kejsar Konstantin kallade till ett kyrkomöte. Problemet är ju att Dan Brown blandar fakta med påståenden, som inte håller för det minsta granskning. Jag skulle inte ha haft något emot att Jesus hade fru och barn, men det verkar inte ha varit så.

    1. Ja visst gör det, det gör det i den här boken och det skrev jag ju med – både historia och spekulationer 🙂 Det är väl ungefär samma sak i den här som i Da Vinci Koden, författaren använder historiska fakta som grund och sedan breder han ut sig med spekulationer. Problemet kan ju vara att fakta och spekulationer blandas ihop och om man inte är påläst innan kan det ju vara svårt att skilja dem åt.

Kommentera