Den trettonde historien – Diane Setterfield

Den trettonde historien marknadsförs som en roman i viktoriansk stil, hyllandes klassiker som Jane Eyre och Wuthering Heights. Rescensenter har påtalat den som en efterföljare till systrarna Brontës mästerliga verk och författarskap, och en bok som går i dess anda är det sannerligen. Men jag vet inte om jag snarare än ‘arvtagare’ skulle vilja benämna den med det väsen som upptar största delen av boken; spöket. Liksom handlingens trådar sakta vävs in i varandra genom berättelsen gång, lika sakta följer berättelsens spöken hand i hand med historien, lika envetet lämnar 1800- talets stora engelska romaner sina spår i berättelsen. Sida. efter. sida. efter. sida. Likväl som det är en kuslig berättelse, är det också en kusligt väl sammanhållen tråd i boken, en tråd som hålls samman inte bara av dåtidens berättelser, utan även av nutidens lyssnare, förankrade i historien och i legenderna.

Margaret Lea lever i dået. Hennes liv består av författare, böcker och sin fars antikvariat. Hon är ingen söt liten undangömd hjältinna, snarare än lite skrämmande bild av vad ensamheten kan göra med en människa, samtidigt som hon är rörande dedikerad till sina böcker och många gånger överraskar mig i sina resonemang om livet att, ”så har jag också tänkt.” Hennes liv är illusionen, hennes vänner de dammiga volymerna av Austen och Dickens. Så ombeds hon att skriva den ljusskygga författaren Vida Winters självbiografi, en världsberömd författare som aldrig berättat sanningen om sig själv och som inte ens borde känna till den ensamma Margaret Lea. När Margaret motvilligt tar sig an uppgiftenupptäcker hon att det är så mycket mer gömt bakom Winters tystnad än enbart excentritet, hennes historia ruvar på en mörk hemlighet, en hemlighet och en spökhistoria som inte bara befinner sig i dåtiden utan även i nuet. Vida Winters nu, och Margarets nu.

Det som främst fascinerar mig med den här boken är inte, som jag tidigare nämnt, det språk som Setterfield mindre än sina berömda föregångare väl besitter, utan historiens makt och hennes sätt att berätta den. En klassisk berättelse knyts samman med pyskologisk skräck och det för genren så vanliga tvillingtemat, ändå blir det inte uttjatat utan nyskapande och väldigt skrämmande. Dåets historia i kombination med nuets efterlevande och deras sätt att mer leva i historien, i kombination med berättelsens och illusiones makt, ger en bok som fängslar och fångar, men framförallt när berättelsen tagit fart mot en upplösning som blir både överraskande och skrämmande.

Det tog tid för mig att komma in i berättelsen. Jag vill inte gärna, som baksidan gör, jämföra den med Wuthering Heights och Jane Eyre. Däremot kan jag säga att den går i dess spår, och även om den har uppenbara brister är den lagom mysig och lagom skrämmande så här i höstmörkret.

0 replies on “Den trettonde historien – Diane Setterfield”

  1. […] Den trettonde historien av Diane Setterfield är en bok som andas viktoriania och gamla, dammiga romaner spökar i […]

  2. […] spänningslitteratur som inte är deckare! Varför inte en riktigt bra thriller i påsk? Den trettonde historien, The Lake of Dead Languages, Fallet Vincent Franke och A Time To Kill är förstklassig […]

Kommentera