Den vita döden – kall, obarmhärtig, omvälvande

Jag hade just läst ut Camilla Lagerqvists Den vita döden. Tyngden inuti som satt sig nästan från början hade bara växt under tiden jag läst och nu var den nästan outhärdlig. Jag grät en bra stund över de sorgliga barnaödena och över all död som tuberkolosen förde med sig i det tidiga 1900- talets Sverige och precis som en riktigt bra bok stannade den kvar länge efter sista sidans slut.

Det fanns poeter som kallade det vi hade för den vackra döden, eller den bleka döden. Men det fanns inget vackert med sjukdomen. (—)

Det var ingen vit vacker död. Den var svart, ful och fruktansvärd och tog de man älskade mest.

den_vitao_13010

Jag hade älskat den här boken när jag var tio år. Jag hade älskat sorgen, tyngden, språket, vänskapen, den blyga Julia som känner sig helt ensam på sanatoriet men ändå lyckas skaffa sig vänner och träffar Luca, Luca som också kommer till sanatoriet med fläckar på lungorna och ger Julia en helt ny värld.

Men när jag var liten var jag också ett sådant barn som ville veta mer om allting, och det här hade jag verkligen velat veta mer om. Till och med mitt inte-lika-nyfikna-men-ändå-nyfikna trettioåriga jag var snart försjunken i artiklar om sanatorier i Sverige och jag upptäckte att det i Eksjö, som figurerar i boken, också fanns på riktigt och att sanatoriet i Sävsjö nu är omgjort till hotell och kursgård.

Det finns såklart en poäng i att inte lägga in flera sidor historia efter boken slutat – dels för att det kanske förtar fiktionens magi något, men också just för detta, att barn som läser den kanske blir så engagerade att de själva letar sig vidare i andra böcker – och det är ju inget minus. Samtidigt hade jag gärna sett åtminstone en liten faktaruta på slutet, inte minst för kraften i att förstå hur mycket av det i boken som hände på riktigt. Boken är full av skickliga tidsmarkörer, insprängda i texten, och jag förstår ungefär när den utspelar sig men med tanke på hur mycket Den vita döden känns som en dagbok hade äktheten och tidskänslan varit ännu mer påtaglig om boken hade inletts med ett årtal. Samtidigt kan också avsaknaden av ett årtal göra att boken känns mer tidlös, för visst blir människor dödligt sjuka i vår tid också – om än inte så mycket i tbc, i Sverige i alla fall.

Camilla Lagerqvist är onekligen skicklig på att teckna karaktärer, för även om Julia och hennes vänner känns lillgamla så är de också väldigt nära inpå och ibland känns det som att de lika gärna kunnat leva idag. På ett sätt är det här också bland det sorgligaste med boken, för även om tbc-epidemin inte finns i dagens Sverige så liknar de hån Luca, som tillhör resandefolket, får utstå i mångt och mycket det romer fortfarande utsätts för idag. Det är en fruktansvärd parallell Camilla Lagerqvist gör men jag kan också hoppas att den får några att tänka till. Den vita döden är en bok jag kanske inte kommer ge till alla 9-12- åringar på mitt skolbibliotek, för tung och svår och sorglig är den, men alldeles säkert till många.

denvitadöden

Min läsning av boken, en varm junidag.

B Wahlströms, 2016.

1 thought on “Den vita döden – kall, obarmhärtig, omvälvande

Kommentera