Det här är jag – förundrad långt bortom gränsen för var förundran och förvåning egentligen borde vara

Jag har nu läst ut Breaking Dawn, och hela Twilight-sagan, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Egentligen har jag väl tömt ut det här ämnet tillräckligt mycket för att skrämma iväg vem som helst (med det möjliga undantaget för Twilight-skaran) men det är snart lika bra att ge upp och inse att ämnet faktiskt är obegränsat.

Outtömligt.
Tydligen finns det inte heller någon gräns för hur många gånger man kan läsa boken utan att tröttna. Jag får helt enkelt inte nog.
Jag har varit seg på jobbet den här veckan. Breaking Dawn har hållit mig vaken alldeles för länge varje kväll, hållit mig i ett orubbligt grepp och mina veka protester om att "kanske det är nog nu" har med en gång obönhörligen tystats.
Den är lika spännande varje gång. Trots att jag vet precis vad som händer och trots att jag kan den till stora delar utantill vid det här laget. Ordens makt ska aldrig underskattas, och sättet Stephenie Meyers ord håller mig bunden är helt makalöst. Samtidigt som den är lika spännande nu som första gången jag läste den, är den också så – i brist på ett bättre ord – underbar. Den är ljuvlig, hänförande, makalös och fantastisk och jag håller inte bara andan för spänningen utan för att den är så bra.

Det är en hel del skribenter med ett, som de tror, bättre vetande uttrycker sig i förfasade ordalag om Stephenie Meyers adjektivsjuka, upprepande och tröttsamma språk.
Jag måste säga att jag inte har en aning om vad de pratar om. Jag älskar Meyers språk, det är så underbart befriat från allting som "ska vara" eller "bör vara" och är istället hänförande beskrivande och kärleksfullt. Dessutom är en vass humor skickligt och alldeles lagom infört här och där i berättelsen – på ett sätt som ganska mycket påminner mig om J. K. Rowlings humor. Fred och Georges repliker i Harry Potter– serien kan framkalla lika galna gapskratt, ibland mitt i allvaret så skrattet tenderar att fastna med halva andan kvar i halsen, som Emmetts retsamma repliker om och till Bella, eller Bellas egen förvåning över sig själv i Breaking Dawns tredje del. Det är precis lagom doserat, och det är helt underbart.

Meyer har också en förmåga att placera ord tillsammans som passar så väl ihop och skapar sådana kontraster att man läser dem om och om och om igen – jag kan ibland fastna på en mening i flera minuter. Såsom en av mina – många – favoritcitat i just Breaking Dawn.

His face glowed with an expression of triumph that I didn’t understand – it was the expression an angel of destruction might wear while the world burned.

Det enda jag vill göra nu, det är att plocka fram Twilight och börja om från början igen. Igen. Och igen.

0 replies on “Det här är jag – förundrad långt bortom gränsen för var förundran och förvåning egentligen borde vara”

  1. […] nu är jag ju den jag är. Breaking Dawn är lätt min favoritbok i serien (här och här berättar jag varför) och jag pendlar mellan en galen hoppfullhet att de faktiskt lyckats […]

  2. Stefan skriver:

    Har läst första boken, men det var nog den sämsta bok jag någonsin läst. Tycker inte du ska jämföra med harry potter som är grymt bra! 🙂 Bra bogg!

    • Eli skriver:

      Ja, åsikterna går isär! Jag gillar dem, inte lika mycket som Harry Potter men det var ingen värdejämförelse heller. Däremot står jag fast vid att jag tycker humorn är ganska lik, vass och ibland ironisk..

Kommentera