Det här med dialekter

Jag har någon gång tidigare berört det här med dialekter. Jag har inget emot dialekter, jag tycker allt som oftast det är väldigt mysigt och det är ingen hemlighet att jag är speciellt förtjust i norrländska. Jag har alltid tyckt om norrländska, även innan jag faktiskt flyttade till Norrland. Jag tycker också folk som kommer från Trollhättan och närliggande områden pratar väldigt charmigt, men det kan ju i och för sig finna sin förklaring i ett visst band från Trollhättan som jag lyssnar på väldigt mycket. Jag har lite svårare för skånska, inte för att jag inte förstår det för det gör jag, men förmodligen är det en slags yrkesskada. De flesta på mitt förra jobb – jag jobbade med kundservice via inkommande samtal, mail, fax och brev – är rörande överens om att de allra värsta, jobbigaste, mest envetna och arga skrikande kunderna var till nittio procent skåningar. Fråga mig inte varför, men jag håller fullt och fast kvar vid teorin. Dessutom har den skåning jag känner bäst ett ganska så…. häftigt humör.

Ibland kikar P-M lite snett på mig ur ena ögonvrån, speciellt när jag råkar undslippa mig ord som inte finns i den norrländska vokabulären, såsom ”krabbigt” och ”redigt” och ”speta”, eller ännu värre, när mitt skånska arv släpper igenom ord som ”räligt” och ”pärer”. Allt som oftast bara skakar han på huvudet åt min genast efterföljande trotsiga blick som bara är snäppet ifrån att säga rent ut: ”Våga du bara!” Men ibland kan han inte låta bli och påstår, på bästa norrländska kan jag ju tillägga (han är inte ens från stan, han är ju från den lilla byn Lövberga som ändå ligger tolv mil utanför Östersund): ”Alltså, du pratar verkligen konstigt. Det är inte det att du pratar småländska, för det gör ni ju hela bunten även om du är värst av er allihop. Men du pratar någon slags konstig blandning och jag kan inte sätta fingret på vad det är.”

Åh, suck. Är det mitt fel kanske? Är det mitt fel att jag är rena rama blandbarnet vad gäller dialekter och ord? Kan jag hjälpa att jag kom till världen med en småländsk pappa och en mamma som är född i Stockholm men uppvuxen i Småland och som själv har ett föräldraskap där hälften är från Skåne och andra hälften från Blekinge? Kan, med det extra tillägget av en uppväxt på en bondgård i djupaste Småland, resultatet bli annat än en oidentifierbar och synnerligen inte namnbar rotvälska? Med tanke på att min  skånska morfar slipat bort den mesta dialekten då han bott större delen av sitt liv i Stockholm och Småland och därtill alltid varit ”direktör Månsson” i arbetslivet, hade jag kanske kommit undan den skånska delen av mitt dialektarv om det inte varit så att jag från sju års ålder växt upp med en styvfar som pratar så bred skånska att man skulle kunna köra in en lagårdsdörr i munnen på honom utan att det hade blivit någon märkbar skillnad. Lägg därtill hans far och mor – vilka alltid var i närheten i min uppväxt eftersom vi bodde just på en bondgård med familjeföretagande – som knappt säger en mening utan att det innehåller ett ”räääligt” eller ”klydda” eller ”röllebör” eller vad det nu kan vara, så kanske mitt någorlunda blandade uttal får sin förklaring.

Jag vet också mycket väl hur lätt det är att vänja sig av med sin dialekt. Jag har jobbat med kundservice i snart tre år och man kan liksom inte prata den rotvälska till blandning som jag gör när man försöker få folk som redan är förvirrade av tekniska termer att förstå vad som är skillnaden mellan 8Mbits bredband och 24mbits bredband och exakt varför de inte kan koppla upp VoiP på ett mobilt bredband.

Det är svårt nog som det är utan att de ska behöva handskas men min dialekt också, så det är bara att lägga av den när man sätter sig på sin plats och försöka prata någorlunda korrekt svenska. Helt och hållet går det självklart inte och jag har många gånger fått påpekat från kunder vilken charmig småländska jag pratar. Jo jag tackar jag. Samtidigt har jag ännu fler gånger fått höra från mina arbetskamrater hur ”sjukt annorlunda” jag låter när jag pratar med kunder i telefon och när jag inte gör det. Och tur är väl det.

För jag tycker inte man ska lägga av sig sin dialekt helt och hållet. Hur vore det om alla lät likadant, skulle inte det vara precis lika tråkigt som om alla skulle se ut likadant? Dialekt är ofta ett väldigt typiskt personlighetsdrag och fy så hemskt det skulle vara om alla började gå omkring och prata rikssvenska, eller ännu värre – stockholmska. Fy katten. Å andra sidan är det också roligt, tycker jag, att man tar intryck från olika dialekter när man flyttar någonstans. I somras skrattade Nicklas gott åt mig när jag råkade undslippa mig mitt allra första norrländska ”jomenvisst” och att säga ”å” istället för ”också” har fastnat hos oss allihop, liksom det där uttrycket som alla norrlänningar dras med men inte går att skriva i bokstäver, och som på norrländska kan betyda precis vad som helst. Det är väldigt lätt att falla in i det allmänna talesättet, speciellt när man som jag umgås mest med någon som faktiskt kommer härifrån, och allt indikerar dessutom på att jag kommer stanna i Jämtland längre än det ungefärliga halvår jag från början planerat. Hur jag kommer låta när jag väl flyttar härifrån – och för att för sakens skull låna ett kärt uttryck från min skånska styvfar – det vetti fåglarna.

0 replies on “Det här med dialekter”

  1. festinalente1 skriver:

    Man ska helt klart vara stolt över sin dialekt! De som klagar på dialekter bevisar samtidigt sin begränsade språkbegåvning.
    Visst finns det dialeketer eller varianter av dialekter som i det närmaste kan beskrivas som ett eget språk. Jag tänker på de varianter som har många egna ord och annan språkmelodi. Där kan jag förstå att det blir obegripligt, men handlar det bara om uttalsvariationer tycker jag det bara är mysigt, visar på en person som är trygg, och som inte behöver hävda sig genom att förlöjliga andra, utan kan vara stolt över sig själv.
    Sedan ska man inte glömma att det finns dialektala ord som är väldigt beskrivande och bra. De som kräver en lång utredning för att förklara och som det inte finns något enkelt ord på rikssvenska för.
    Det är samtidigt intressant att man idag gärna slänger sig med engelska/amerikanska ord utan att reagera, men så fort det är ett dialektalt ord kommer reaktionen direkt.

    Stå på dig. Det är alltför många föds som original och dör som kopior

  2. Östtrönder skriver:

    Snälla, skriv inte Norrland. Norrland finns lika lite som ”Sörland”. (Och dessutom är Jämtland en del av Norge och har alltså inget med norra Sverige att göra historiskt.) Skriv därför konsekvent Jämtland om det är det som åsyftas. Och ‘pärer’ säger man på jämtska om potatis. Faktiskt.

    • Eli skriver:

      Nej, det finns inget som heter Sörland. Däremot finns Norrland, det är en landsdel precis som Svealand och Götaland är. Jag blir dessutom ganska ofta kallad sörlänning, ungefär lika ofta som jag kallar mina vänner här norrlänningar. Så vitt jag vet är det ingen som har tagit illa upp av det, varken jag eller dem.

      Dessutom var jag ganska skämtsam i det här inlägget, ta det med en nypa salt.

  3. Östtrönder skriver:

    Jag menade förstås att Jämtland historiskt sett är den del av Norge.

Kommentera