Det här med levande karaktärer

Det krävs faktiskt inte sådär jättemycket för att jag ska gilla en bok, bra språk och bra stämning brukar göra tricket. Men för att en bok verkligen ska fastna krävs det ofta en verkligt intressant karaktär också, och att behärska konsten att teckna en karaktär man kan knyta an till är inte alltid så himla lätt. Det behöver inte vara en genomgod karaktär – sådana blir ofta tråkiga och det är alltid mer spännande om en karaktär inte är platt utan levande. Det är inte en slump att jag ofta tycker skurkar är mer intressanta än hjältar, av någon anledning brukar de få mer lager.

Jag har precis läst två böcker med finfina exempel på tråkiga respektive intressanta karaktärer och det fick mig att tänka till lite. Vad är det som gör att man tycker om eller inte tycker om en karaktär?

Det är ingen hemlighet att jag inte är särskilt förtjust i Jan Guillous böcker – i ärlighetens namn har jag bara läst tre men det räcker och blir över för mig. Hans karaktärer är ofta typexempel på sådana jag tycker är dödstråkiga – målade i ett lager och ofta stavas det lagret överlägsenhet – de kan inte förlora och har inga dåliga sidor. Boken jag nyss läst är Vägen till Jerusalem och det kryllar av sådana karaktärer i den. Sigrid är god och klok, hennes man är god och klok, Kristina är högfärdig och dum och ingenting finns däremellan. Det som gör en karaktär intressant är, åtminstone för mig, om det finns en gråskala i form av ondska och godhet, vilja att göra gott och lurendrejeri. Goda karaktärer glömmer man ofta bort och enbart högfärdiga karaktärer är ofta bara irriterande. Jag saknar djupet och frågeställningarna hos en personlighet som man inte riktigt vet var man ska placera, hos en god människa som ibland faller för frestelser eller hos en ond människa som har förmildrande karaktärsdrag.

Arn borde vara lite mer spännande kan man tycka, för han faller ju för vissa frestelser och gör till och med brott och får sona djupt för det. Men ändå fångar hans själakval mig aldrig och jag har svårt att förklara varför. Kanske det är för att han egentligen aldrig brister i sin trohet, allt han gör och regler han bryter gör han för att han vill hjälpa någon, för att han tror att det är rätt eller för att andra påverkar honom. Det finns ingen tvekan om hans godhet och det – plus det faktum att han är bra på i stort sett allting han företar sig – gör honom urbota tråkig i mina ögon.

Den raka motsatsen är Suzanne Collins Katniss som spelar huvudrollen i hennes trilogi Hungerspelen. Det var inte bara historien och spänningen som gjorde att jag i stort sett sträckläste tre böcker på raken, det var också karaktärerna som höll intresset uppe och framförallt Katniss. I grund och botten är hon en god karaktär, i själva inledningen av första boken tar hon sin systers plats i de mordlystna Hungerspelen, men hon är mycket mer komplex än så. Hon är visserligen också duktig precis som Arn, men hon är inte bra på allt och framförallt är hon mänsklig. Självisk ibland, gör fel ibland och lyder inte alltid sin handledare blint. Hon är mycket mänskligare än Arn, mycket mer levande, och det är inte konstigt att jag tar den ena till mitt hjärta men inte den andre.

Jag föredrar en karaktär jag kan relatera till, en som inte alltid är helgonlik och tar guld i allt den föresätter sig. Framförallt tycker jag om en karaktär som tecknas så att jag kan se den framför mig och som är mänsklig med del fel och brister det ofta innebär.

Vad tycker du?

12 thoughts on “Det här med levande karaktärer

  1. Beror lite på boken jag läser, men oftast håller jag verkligen med dig. Älskar böcker där man inte alltid vet vem som är ond eller god. Att de finns flera sätt att tolka att karaktärerna på. Mycket mer intressant så, och som du säger mer levande!

    Katniss älskar jag! Av Jan Guillou har jag bara läst Ondskan och det var för typ 10 år sedan.

    1. Ja, precis! Visst är det mer intressant att man inte riktigt vet, eller att en person kan vara ”både” ond och god?
      Ondskan är faktiskt den bästa bok jag läst av Guillou men jag störde mig ändå på att Erik är så fruktansvärt överlägsen på allting…

  2. Jag håller med om att det inte finns något tråkigare med platta karaktärer som bara besitter ett eller ett fåtal karaktärsdrag. Tyvärr blir det ofta så i ungdomslitteratur, även om det verkar luckras upp nu och bli mer nyanserat. Hur fantasifull och mysig t.ex. Harry Potter-böckerna än är så är karaktärerna väldigt endimensionella. Harry är god, Hermione smart, Voldemort ond, tvillingarna Weasly är roliga clowner, Rons mamma är ”moderlig”… osv.
    Men det låter lovande att du gillade Hungerspelen så pass mycket. Jag kanske skulle ge den en chans till. =)

    1. Visst finns det väldigt många endimensionella karaktärer i Harry Potter, det håller jag med om. Men tycker ändå Voldemort får en del djup, i och med att man får reda på så mycket om vem han var innan – att han faktiskt var en riktig person och att han var barnhemsbarn och blev övergiven av sin far och allt det där.
      Jag tycker också Draco Malfoy får en hel del djup i sjätte och sjunde boken, när Harry hör honom gråta i Halvblodsprinsen och när Draco tvekar inför att identifiera Harry i Dödsrelikerna, jag fick känslan av att han inte bara tvekade för att han inte kände igenom honom. Och när Draco och hans familj inte riktigt vet var de hör hemma i slutet på sjunde boken.
      Men så har jag funderat en hel del på Draco, inriktade en del av en litteraturuppsats på honom 🙂

    2. För övrigt är jag jättekluven till Hungerspelen. De var BRA, självklart, men de var inte alls vad jag hade trott (har lyckats hålla mig undan recensioner och beskrivningar av handlingen) och de var bra mycket otäckare än jag föreställt mig. Jag har förstått att de rubriceras som ungdomsböcker men jag hade inte satt dem i handen på någon alltför ung. Ungefär som med de sista Harry Potter-böckerna 🙂
      Men jag tycker du ska ge dem en chans till!

  3. Aha, intressant läsning. Jag måste fundera på det här och återkommer nog med ett blogginlägg i frågan inom den närmaste veckan. Spontant så läste jag nyligen en bok som hade så bra karaktärsskildringar att jag faktiskt reagerade på det och satt helt förundrad. Boken var ”Det stora huset” av Nicole Krauss. Läs den om du inte redan gjort det. Romanfigurerna känns så otroligt mänskliga och helgjutna, oavsett vad man tycker om dem.

    1. Jag har funderat på det en del, tycker det är roligt att tolka karaktärer och då blir det så himla tråkigt när de bara är endimensionella. ”Det stora huset” har jag inte läst men jag blir mer och mer nyfiken på Nicole Krauss ju mer jag läser om henne, får verkligen läsa något av henne snart!

      1. Ja, det har du ju verkligen rätt i. Tycker absolut att du ska läsa NIcole Krauss, helst Kärlekens historia och/eller Det stora huset. 🙂 Jag tror du kommer gilla de böckerna.

Kommentera

Det här med levande karaktärer

Det krävs faktiskt inte sådär jättemycket för att jag ska gilla en bok, bra språk och bra stämning brukar göra tricket. Men för att en bok verkligen ska fastna krävs det ofta en verkligt intressant karaktär också, och att behärska konsten att teckna en karaktär man kan knyta an till är inte alltid så himla lätt. Det behöver inte vara en genomgod karaktär – sådana blir ofta tråkiga och det är alltid mer spännande om en karaktär inte är platt utan levande. Det är inte en slump att jag ofta tycker skurkar är mer intressanta än hjältar, av någon anledning brukar de få mer lager.

Jag har precis läst två böcker med finfina exempel på tråkiga respektive intressanta karaktärer och det fick mig att tänka till lite. Vad är det som gör att man tycker om eller inte tycker om en karaktär?

Det är ingen hemlighet att jag inte är särskilt förtjust i Jan Guillous böcker – i ärlighetens namn har jag bara läst tre men det räcker och blir över för mig. Hans karaktärer är ofta typexempel på sådana jag tycker är dödstråkiga – målade i ett lager och ofta stavas det lagret överlägsenhet – de kan inte förlora och har inga dåliga sidor. Boken jag nyss läst är Vägen till Jerusalem och det kryllar av sådana karaktärer i den. Sigrid är god och klok, hennes man är god och klok, Kristina är högfärdig och dum och ingenting finns däremellan. Det som gör en karaktär intressant är, åtminstone för mig, om det finns en gråskala i form av ondska och godhet, vilja att göra gott och lurendrejeri. Goda karaktärer glömmer man ofta bort och enbart högfärdiga karaktärer är ofta bara irriterande. Jag saknar djupet och frågeställningarna hos en personlighet som man inte riktigt vet var man ska placera, hos en god människa som ibland faller för frestelser eller hos en ond människa som har förmildrande karaktärsdrag.

Arn borde vara lite mer spännande kan man tycka, för han faller ju för vissa frestelser och gör till och med brott och får sona djupt för det. Men ändå fångar hans själakval mig aldrig och jag har svårt att förklara varför. Kanske det är för att han egentligen aldrig brister i sin trohet, allt han gör och regler han bryter gör han för att han vill hjälpa någon, för att han tror att det är rätt eller för att andra påverkar honom. Det finns ingen tvekan om hans godhet och det – plus det faktum att han är bra på i stort sett allting han företar sig – gör honom urbota tråkig i mina ögon.

Den raka motsatsen är Suzanne Collins Katniss som spelar huvudrollen i hennes trilogi Hungerspelen. Det var inte bara historien och spänningen som gjorde att jag i stort sett sträckläste tre böcker på raken, det var också karaktärerna som höll intresset uppe och framförallt Katniss. I grund och botten är hon en god karaktär, i själva inledningen av första boken tar hon sin systers plats i de mordlystna Hungerspelen, men hon är mycket mer komplex än så. Hon är visserligen också duktig precis som Arn, men hon är inte bra på allt och framförallt är hon mänsklig. Självisk ibland, gör fel ibland och lyder inte alltid sin handledare blint. Hon är mycket mänskligare än Arn, mycket mer levande, och det är inte konstigt att jag tar den ena till mitt hjärta men inte den andre.

Jag föredrar en karaktär jag kan relatera till, en som inte alltid är helgonlik och tar guld i allt den föresätter sig. Framförallt tycker jag om en karaktär som tecknas så att jag kan se den framför mig och som är mänsklig med del fel och brister det ofta innebär.

Vad tycker du?

0 thoughts on “Det här med levande karaktärer

  1. Beror lite på boken jag läser, men oftast håller jag verkligen med dig. Älskar böcker där man inte alltid vet vem som är ond eller god. Att de finns flera sätt att tolka att karaktärerna på. Mycket mer intressant så, och som du säger mer levande!

    Katniss älskar jag! Av Jan Guillou har jag bara läst Ondskan och det var för typ 10 år sedan.

    1. Ja, precis! Visst är det mer intressant att man inte riktigt vet, eller att en person kan vara ”både” ond och god?
      Ondskan är faktiskt den bästa bok jag läst av Guillou men jag störde mig ändå på att Erik är så fruktansvärt överlägsen på allting…

  2. Jag håller med om att det inte finns något tråkigare med platta karaktärer som bara besitter ett eller ett fåtal karaktärsdrag. Tyvärr blir det ofta så i ungdomslitteratur, även om det verkar luckras upp nu och bli mer nyanserat. Hur fantasifull och mysig t.ex. Harry Potter-böckerna än är så är karaktärerna väldigt endimensionella. Harry är god, Hermione smart, Voldemort ond, tvillingarna Weasly är roliga clowner, Rons mamma är ”moderlig”… osv.
    Men det låter lovande att du gillade Hungerspelen så pass mycket. Jag kanske skulle ge den en chans till. =)

    1. Visst finns det väldigt många endimensionella karaktärer i Harry Potter, det håller jag med om. Men tycker ändå Voldemort får en del djup, i och med att man får reda på så mycket om vem han var innan – att han faktiskt var en riktig person och att han var barnhemsbarn och blev övergiven av sin far och allt det där.
      Jag tycker också Draco Malfoy får en hel del djup i sjätte och sjunde boken, när Harry hör honom gråta i Halvblodsprinsen och när Draco tvekar inför att identifiera Harry i Dödsrelikerna, jag fick känslan av att han inte bara tvekade för att han inte kände igenom honom. Och när Draco och hans familj inte riktigt vet var de hör hemma i slutet på sjunde boken.
      Men så har jag funderat en hel del på Draco, inriktade en del av en litteraturuppsats på honom 🙂

    2. För övrigt är jag jättekluven till Hungerspelen. De var BRA, självklart, men de var inte alls vad jag hade trott (har lyckats hålla mig undan recensioner och beskrivningar av handlingen) och de var bra mycket otäckare än jag föreställt mig. Jag har förstått att de rubriceras som ungdomsböcker men jag hade inte satt dem i handen på någon alltför ung. Ungefär som med de sista Harry Potter-böckerna 🙂
      Men jag tycker du ska ge dem en chans till!

  3. Aha, intressant läsning. Jag måste fundera på det här och återkommer nog med ett blogginlägg i frågan inom den närmaste veckan. Spontant så läste jag nyligen en bok som hade så bra karaktärsskildringar att jag faktiskt reagerade på det och satt helt förundrad. Boken var ”Det stora huset” av Nicole Krauss. Läs den om du inte redan gjort det. Romanfigurerna känns så otroligt mänskliga och helgjutna, oavsett vad man tycker om dem.

    1. Jag har funderat på det en del, tycker det är roligt att tolka karaktärer och då blir det så himla tråkigt när de bara är endimensionella. ”Det stora huset” har jag inte läst men jag blir mer och mer nyfiken på Nicole Krauss ju mer jag läser om henne, får verkligen läsa något av henne snart!

      1. Ja, det har du ju verkligen rätt i. Tycker absolut att du ska läsa NIcole Krauss, helst Kärlekens historia och/eller Det stora huset. 🙂 Jag tror du kommer gilla de böckerna.

Kommentera