Divergent – Veronica Roth

Divergent är första delen i en planerad trilogi – här i första boken tas läsaren med till ett framtida Chicago, märkt av en onämnd katastrof och med invånarna uppdelade i falanger. De osjälviska, De Fridfulla, De ärliga, De Lärda och De Tappra är skilda grupper i samhället och jag gillar grunden bakom uppdelningen – alla har de olika åsikter om vad människors ondska beror på. När falangernas ungdomar är sexton år måste de bestämma vilken falang de vill tillhöra och får då gå igenom en introducering i falangen. Beatrice, eller Tris, är född i De osjälviska men känner sig inte hemma och har i början av historien ett svårt val framför sig.

Vad hon kommer välja står en bit in i boken ganska klart. Divergent börjar knackigt, språket känns lite torrt och distanserat, trots att boken är skriven i första person är det väldigt svårt att lära känna Tris. Men allteftersom historien utvecklas blir den också mer och mer spännande och det dröjde inte länge innan jag var helt uppslukad av den – jag sträckläste. Efterhand inser jag också att den distanserade tonen i språket faktiskt fyller en funktion och smälter mer och mer in i berättandet.

Historien blir bättre och spänningen stiger verkligen med sidantalet men jag blir också mer och mer nyfiken på världen vi placerats i. När är den? Vad har hänt? Vad finns utanför? Jag antar att det är frågor som kommer bli besvarade i kommande böcker men en något större bild hade inte skadat – allra mest undrar jag vad alla tåg som går fram och tillbaka egentligen gör. Jag tycker också det är synd att det alltid ska pressas in en kärlekshistoria i sådana här berättelser. Måste varenda YA-hjältinna blir kär på kuppen? Det höjer spänningen, ja, men det är också förutsägbart – dock ska Veronica Roth ha cred för att hon inte faller för det just nu väldigt populära triangeldramat. Det känns som att det räcker med det.

Det finns många bra saker med Divergent också. Spänningen är en, men den är faktiskt bara en bidragande faktor till att jag satt som klistrad vid boken. En annan är karaktärsporträtten, ibland lite klyschiga men ibland nyanserade och framförallt är Tris själv väldigt intressant. Hon har definitivt sina fel och brister, ibland blir jag faktiskt själv nästan rädd för henne men det är ett uppfriskande sätt att karaktärisera en huvudperson. En annan bra sak är att Veronica Roth lyckas fläta in stora mänskliga frågor på ett sätt som är väldigt naturligt men ändå får mig att fundera väldigt mycket. Jag är inte helt frälst än, men Divergent glimrar ibland till på ett fantastiskt sätt som gör mig väldigt nyfiken på de kommande två delarna.

Modernista, 2012.

Andra som läst: Bokstavlarnabeasbokhylla, Tessans Bokblogg, Min bok och jag, min hylla

9 reaktioner på ”Divergent – Veronica Roth

  1. Jag var väldigt förtjust i den här boken jag med även om den var lite trög i början. Verkligen en streckläsningsbok. Fast jag tycker helt klart att Roth föll i den här ”hjältinnan-är-ett-osäkert-mähä-fallgropen” som många YA författare faller för. Jag ville ha lite mer jäklar anamma. Typ som Rose i Vampire Academy. Fast bra var den ändå. Riktigt beroendeframkallande och hoppas också att nästa bok blir bättre 😀 Min rec kommer också idag 🙂

    1. Ja, delvis håller jag med om att hon var lite mjäkig, mest kändes det för att hon blev sån när hon var tillsammans med Four. Tyckte kärlekshistorien kunde hållits utanför, den kändes lite påtvingad. Men när hon insåg om sig själv att hon var självisk och inte skulle hjälpa Christina, då tyckte hon fick lite mer djup. Jag gillade diskussionen om självbevarelsedrift/själviskhet. Jag hoppas hon utvecklar det i kommande böcker!
      The Vampire Academy har jag inte läst än. Det borde jag förmodligen 😀
      Kul, ska kolla in den 😀

      1. Håller helt med om att kärlekshistorien kunde ha i alla fall ha väntat lite. De blev så pangförälskade vilket kändes mindre trovärdigt. Men du, läs Vampire Academy. Helt galet bra men sen tipsade Bokstävlarna mig om Kristin Cashores Graceling också 😀

  2. ”Jag tycker också det är synd att det alltid ska pressas in en kärlekshistoria i sådana här berättelser. Måste varenda YA-hjältinna blir kär på kuppen? Det höjer spänningen, ja, men det är också förutsägbart.”

    Det beror nog på att människor blir kära, att det är en del av livet, både i tonåren och senare. Sedan kanske inte alla kärlekshistorier är lika intressanta, och eftersom jag inte har läst den här boken ännu, så ska jag inte uttala mig om den.

    1. Ja, självklart. Men man är ju inte alltid kär och ofta utspelar sig sådana här böcker över en kort tid, inte ett helt liv. Det jag menar är att hjältinnor i sådana här böcker borde få vara starka och individuella för sig själva, att det inte alltid behöver handla om kärlek. Jag hade definitivt sett upp till en sådan hjältinna i tonåren.

Kommentera