Djävulen bär Prada – Lauren Wiesberger

Jag impulsköpte den på Cdons rea (inbunden, 39:-) bara för att den, ja, verkade intressant. Och den var förvisso rätt okej, men jag trodde den skulle vara bättre. Jag har i och för sig aldrig varit så mycket för chicklit, det enda jag är relativt förtjust i är Marian Keys böcker och så Bridget Jones’s Diary (den älskar jag), men också Djävulen bär Prada hade sina poänger även om den var rätt fånig och halvt överdriven i författarens ständiga ambitioner att producera så klichéeartade beskrivningar som möjligt.

”Andrea Sachs är en småstadstjej som drömmer om att arbeta som redaktör på tidningen New Yorker. Väl i storstaden får hon arbete som personlig assistent åt chefredaktören Miranda Priestly på det berömda modemagasinet Runway (läs Vogue). Och plötsligt befinner sig Andrea i helvetet då Miranda Priestly visar sig vara djävulen själv.”

Det jag skräms över är att de flesta recensioner hänger sig åt hur rolig boken är och hur lysande hon beskriver situationerna stackars Andrea hamnar i. Och, ja, de är roliga. Ibland. Men det är just dessa klichéer jag menar. Inte handlingarna i sig, utan sättet att i ungefär sju rader beskriva hur Andrea balanserar kaffekoppen i ena handen, kaffebröden i den andra, cigarretten i mungipan och försöker svara i telefon samtidigt. Allt medan hon, naturligtvis, är hysterisk.

Jag skräms ännu mer av de som beskriver den som ”feelgood”. Det är på de punkter som är exakta motsatsen till ”feelgood” jag tycker den är skrämmande bra. De få, uppdykande meningar där inte författaren krystar fram Andreas besvär med cappucinos och kalendrar, utan där det hos Andrea smyger in en panikångest hon inte ens själv kan fingra på, en vilja att vara till lags och en av omgivningen påtvingad, ofrivillig granskning av sig själv, sitt sätt att vara och uttrycka sig, och de extra kilon och omoderiktiga kläder hon har, som inga andra på ”Runway” har. Hon blir alltmer som ”de andra”, de som till skillnad från henne inte är den smarta flickan med ambitioner som jobbar där endast, och endast, för att komma någon annan vart sedan.

Ett bra exempel är hur Andrea efter ett par veckor själv gör exakt det hon tyckte var så löjligt de första gångerna – vågar inte ens prata illa om Miranda, och ser sig skrämt omkring och rättar sig själv när hon gör det. Ett inlärt beteende som alltmer hos läsaren förändrar bilden av Andrea, mycket mer än de uttryckta beskrivningar av hennes förändring vi får genom vänner och bekanta. Den inre förändringen är i all sin subtilitet fruktansvärt bra beskriven. I samma linje är också omgivningens problem oerhört rörande, allt ifrån Lilys begynnande alkoholism till de mindre vana assistenterna,  som praktiskt taget börja gråta vid blott ett ord från den förfärande Miranda Priestly. Däremot är de flesta män oerhört platt beskrivna, framförallt pojkvännen Alex och sterotypen Christian.

Men vad författaren faktiskt lyckas väldigt bra med, är att hos mig som läsare efterlämna en rätt hatisk stämning endast mot namnet ”Miranda Priestly”, trots att människan inte finns på riktigt. Och det, det är faktiskt skickligt.

Kommentera