Döda flickors dans – Rachel Caine (del 2 i Vampyrerna från Morganville)

I höstas läste jag Glashuset av Rachel Caine, första delen i en ny ungdomsbokserie om vampyrer – ”en till?” tänker ni säkert nu men jag blev åtminstone tillräckligt intresserad för att läsa. Huvudpersonen är Claire Danvers som går på universitetet i Morganville – en stad som styrs av vampyrer. När Claire blir mobbad flyttar hon från elevhemmet och blir inackorderad hos Michael, Eve och Shane i Glashuset, i Döda flickors dans fortsätter berättelsen exakt där Glashuset avslutades med en riktigt rejäl cliffhanger.

Glashuset var inte riktigt så bra som jag hade hoppats men den var betydligt bättre än en del andra vampyrserier som kommit på senare år (mor och dotter Cast, jag tittar på er!) och i alla fall så bra att jag bestämde mig för att läsa uppföljaren – Döda flickors dans.

Men nu får det faktiskt vara nog. Redan två kapitel in i berättelsen kunde jag stapla så många ”urk” på varandra att det var tillräckligt för att kasta boken dit pepparn växer. Ungefär varannan mening handlar om hur snygga och manliga Michael och Shane är och hur kvinnlig och sexig Eve är – att hon dessutom är gothtjej upprepas i en ganska snart uttjatad ramsa om aldrig sinande beskrivningar av nätstrumpor, korta kjolar och svarta kappor. På var och varannan sida matas man dessutom – och detta är faktiskt det värsta – med hur Shane och Michael beter sig på ett visst sätt ”för att de är killar” – de blir inte egna personligheter utan bara produkter av väldigt tråkiga fördomar.

Så. När jag nu fått ur mig det mesta av min aggressivitet på de galet inpiskade och otroligt tråkiga könsrollerna i den här boken, kan jag nu faktiskt komma till det som är bra. För det finns sådant också.

Jag gillar vampyrerna. Jag gillar sättet de beskrivs på, att de alltid finns i utkanten av berättelsen men likväl finns där och jag gillar att inte alla vampyrer är genomonda utan att det finns någon slags skala för ondska och godhet. Jag gillar också att den skalan delvis gäller även för människorna, att inte alla går att placera i ett svart eller vitt fält. Flera vampyrkaraktärer är dessutom intressanta i sig själva, vampyrdrottningen Amelie och den kärlekstörstande Sam inte minst.

Dessutom är det spännande. Jag läste ut boken på en dag – visserligen är den väldigt lättläst – och jag ville verkligen veta hur det gick. För att göra boken rättvisa dyker de högst irriterande könsnormerna efter hand upp allt mindre – men finns där gör det, hela boken igenom. Ett annat minus är att jag egentligen inte tycker att det händer så mycket – visst, de åker bil mitt i natten hit och dit och blir kidnappade men i slutändan har berättelsen inte kommit särskilt långt fram och med takten den egentliga historien framskrider misstänker jag att det kommer bli en lång, lång serie. Jag befinner mig i ett väldigt jobbigt dilemma – vill jag veta så pass mycket hur allt slutar att jag kan stå ut med att läsa fler böcker skrivna i samma stil? Jag vet inte, men med tanke på spänningen som faktiskt finns och på de – trots överdriven utseendefixering – ganska trovärdiga beskrivningarna av sextonåriga hormoner tror jag det kan vara en bokserie som läshungriga ungdomar slukar fortare än man kan säga ”vampyr”.

Styxx Fantasy, 2012

Andra som läst: Swedish Zombie, Beroende av böcker, Beas bokhylla

0 thoughts on “Döda flickors dans – Rachel Caine (del 2 i Vampyrerna från Morganville)

  1. Könsrollerna är unkna. Understundom blir det också tjatigt. Jag reagerade nog mest på det när jag läste Glashuset. Med tanke på tempot i berättelsen och att serien snart är uppe i 15 böcker, kan man räkna ut att berättelsen ändå inte kommer att spänna över så lång tidsperiod, om Caine inte plötsligt börjar göra språng förstås. Jag vet inte om det gör någonting. Det beror väl på vad man gillar. Kanske kan det för många läsare vara en fördel. Man slukar en bok och sedan kan man raskt gå över till nästa. Som att följa en tv-serie. Glashuset respektive Döda flickors dans kan ju inte spänna över en längre period än högst några veckor.
    Det här jag skriver nu har ju du redan poängterat i din recension – så jag konstaterar att vi tycks vara ganska överens.

    1. 15 böcker?? Nä, då säger jag nog stopp tror jag. Jag vill veta vad som händer, men jag tror inte jag står ut med cementerade könsroller och ett så långsamt berättande i så många böcker till…

  2. Alltså, att det inte händer någonting direkt håller jag verkligen med om. Det är massor med action utan direkt plot, liksom. Annars gillar jag det här bättre än det mesta annat i genren tonårsvamplitt. Ja, jag håller med om Cast (herregud). Det är kul och rapp dialog och lagom lättsmält. Jag ska tänka mer på könsstereotyperna om jag tar mig an trean också, men annars så tänkerjag nog inte på dem lika mycket som ni. JO, visst är karaktärerna stereotypa och ensidiga ibland men jag reagerar inte så mycket på att det skulle vara bara för att de är killar. Men det kan vara jag som läser allt för hastigt och inte reflekterar tillräckligt. Och jag läser mycket barnböcker där karaktärerna ofta är lite plattare så är van vid att personerna ofta är mer utstuderande. Jag lovar definitivt att tänka mer på det om jag går vidare till trean dock. Gillar inte om jag inte ens tänker på det! Usch!

    1. Det verkar ju som att det är en ganska dålig översättning, om jag fortsätter läsa ska jag nog som sagt läsa dem på engelska!

      Det jag störde mig mest på var att det så tydligt skrevs ut i texten, ”han tog så mycket plats i soffan, han är ju kille så han måste ta killplats”, kom jag ihåg ett av citaten var (typ). Men om jag hänger upp mig på något så brukar jag *verkligen* hänga upp mig och då kanske det verkar värre än det är… Hade varit spännande att läsa trean på engelska och jämföra lite 🙂

Kommentera