Don’t be hasty.

Cirkus Miramar är bandet som aldrig annonserar sina spelningar mer än en vecka i förväg, aldrig riktigt har koll på var och vad det egentligen är de spelar, och verkligen ger tyngd åt begreppet ”Att skynda långsamt”.

Deras senaste nyhet på hemsidan kom den 4 november. Det var 2007. Duvorna i Reims har på samma hemsida funnits som en nyhet ungefär lika länge. Skivan Heliopoetica har varit under inspelning i, runda slängar, fem år. Att beställa från webshopen tar ungefär tre år. Idag fick vi dessutom genom klotterplanket på hemsidan veta att en inbiten Miramar-lyssnare uppmärksammat en poster där tydligen Miramar skulle spela tillsammans med Mimikry i Göteborg nästa lördag. Minsann. Ingen i bandet själva verkar ha uppmärksammat det tillräckligt för att själva placera ut det på hemsidan.

Men, det gör liksom ingenting.

Som basist- Thomas i bandet sa till mig och Mie förra spelningen, det är inte speciellt lätt att till en spelning samordna åtta förvirrade musikanter, som dessutom har sammanlagt ungefär ett dussin barn att räkna in i ekvationen. Det är därför inte speciellt förvånande och fullt förståeligt, när de ändå lyckats ta sig till rätt plats i rätt tid, att Thomas ofta glömmer sina skor och genomför spelningen barfota, och den eminente Mauritzson rätt ofta glömmer både låtar och texter.

Men, som sagt, det spelar ingen roll. För var hade vi då hittat charmen? Var hade det speciella funnits om inte sångaren och ledgestalten i bandet varje konsert sett ut som om han inte har någon aning om vad han gör i denna världen, utan snarare hör hemma i det sammelsurium och tillsammans med det märkliga persongalleri hans egna låtar består av?

Så länge Cirkus Miramar och Pär Mauritzson fortsätter berätta de historier de gör, fortsätter skriva världens mest fantastiska musik och fortsätter framföra sina fantastiska (i ordets allra mest udda bemärkelse) spelningar, så gör det inte så mycket att saker och ting går lite långsamt och förvirrat till.

Jag har inte bråttom.

Kommentera