Drag me to Hell

Christine Brown has a good job, a great boyfriend, and a bright future. But in three days, she’s going to hell!
Drag me to Hell är den typ av film jag har längtat efter genom många mer eller mindre dåliga skräckfilmer på senaste tiden. De senaste åren har antingen bestått av för mig alldeles för magstark psykologisk skräck – typ The Ring – eller massaker- och zombiefilmer som varit nog så blodiga men också fruktansvärt dåligt gjorda. Vilken tur att Sam Raimi bestämde sig för att skippa actiontramset med Spiderman och återvända till sina rötter i skräckgenren där han hör hemma och där han inte varit sen han gjorde Evil Dead– trilogin på 80- talet. Man känner igen Raimis stil från Evil Dead i Drag me to Hell, men filmen står ändå på helt egna ben och kan nog kallas en storstilad återkomst för Raimi.

Filmen handlar om Christine som jobbar på en bank och är en söt, snäll och rar bondflicka med en pojkvän som avgudar henne men med en svårövertygad svärmor. När Christine får chansen till befordran vill hon desperat ha den och för att komma dit nekar hon en gammal zigenargumma ytterligare lån på sitt hus, vilket innebär att hon förlorar huset. Det skulle hon naturligtvis inte ha gjort. Zigenargumman – Mrs. Ganush – kastar den värsta förbannelsen och demonen av alla över Christine, en demon som kommer att hemsöka henne i tre dagar och sedan dra ner henne till helvetet där hon kommer brinna i all evighet. Inte så ljusa utsikter, Christine gör förstås allt för att undkomma och det är här allt det roliga börjar. Raimi lyckas med förvånansvärt lite blodspillan att göra en skräckfilm som är både psykologisk och äcklig och framkallar både kalla kårar och lite halvhysteriska skratt emellanåt.

För den är rolig. Också. Ibland är den vrickad på ett sådant vis att man inte vet om man ska skratta eller skrika och ibland är den så vidrig att man helst vill vända bort blicken. Christine plågas tills hon står på randen av sin psykiska stabilitet och filmen igenom badar hon i näsblod, spya, larver och balsameringsvätska samt kräks flugor och brottas med ett lik i en lerig grav – bland annat. Det är inte utan att man blir imponerad av vad man kan hitta på i en skräckfilm, speciellt i en tid när så många grepp är så utjatade. Det är mycket skickligt gjort.

Vidrigast av allt är självklart Mrs. Ganush själv, en till synes gaggig gammal tant med ondskefulla ögon som jagar Christine både fysiskt och psykiskt. Förutom att lyckas oerhört väl med denna skapelse till skräckförföljelse har också Raimi insett vad det är som verkligen är skrämmande i filmer – och det är inte övernaturliga och överdrivna väsen eller utomjordningar som kostat multum i dataanimation, det är den smygande skräcken och den som inte förklaras, den som får oss att titta bakom axeln en extra gång utan att veta vad det är vi letar efter. Eller som i Drag me to Hell där den är en skugga utanför fönstret och en silhuett av två kloförsedda händer under dörrspringan, en ondskefull ande som aldrig får ett ansikte.

Vad jag också gillar är att filmen inte har ett typiskt, fånigt, Hollywood-slut. Slutet är bland det bästa av allt – både överraskande och hårresande. Det är som den sista, branta backen i en skräckens berg- och dalbana som aldrig har tappat tempot. Filmen är kuslig, skräckinjagande, komisk och galen i en salig blandning och det är underhållning på mycket hög nivå.

Kommentera