Drood – Dan Simmons

Mysteriet Edwin Drood är Charles Dickens sista, och ofullbordade, roman. Drood cirklar inte bara kring Charles Dickens sista år och boken han aldrig hann skriva färdigt, utan också kring Londons övre skikt och dess slum, den undre värld som Dickens kallar för London Undertown och som befolkas av mystiska män i slängkappor, unga pojkar som är fast i Undertown och opiumberoende avfällingar. I de sällskapen och i dimmor av morfin, hypnos, blod och ond, bråd död rör sig historien om Drood.

Är det lika fantastiskt som det låter? Japp, om du är svag för viktoriania, Londonslum och opålitliga berättare så är Drood en fröjd för läsögat. Jag älskar den smuts och det elände som blandar sig med dekadens och fina salonger samt de älskarinnor och hemligheter som hör 1800- talets överklass till. Mitt i alltihop finns Charles Dickens och Wilkie Collins, vänner sedan länge och, åtminstone från Wilkie Collins sida, djupt nedgrävda i en konkurrens fylld av hatkärlek. Båda är författare, båda är kända, men Dickens är den folket älskar och den som är allra mest berömd. Collins har alltid stått i hans skugga men anser förstås att det är oförtjänt och att han någon gång kommer överglänsa Dickens.

Det är nämligen Wilkie Collins som är vår berättare, och han är en högst opålitlig sådan. Han omväxlande hånar och hyllar Dickens och sin vänskap med densamme, och det är omöjligt att lita på honom, vilket bara intensifierar och höjer spänningen. Han är dessutom opiummissbrukare och ibland ställer man som läsare sig frågan om det bara är hans åsikter som inte går att lita på eller om även hans vittnesmål är otillförlitligt. Vad har egentligen hänt, och vad har inte hänt?

Berättelsen tar avstamp i tågolyckan Charles Dickens var med om i Staplehurst 1865. Tio människor dog, men Dickens överlevde. Olyckan skulle dock aldrig lämna honom och enligt Collins var det då hans förstånd började lämna honom. Tio år senare dör Dickens, efter att ha dragit in Wilkie Collins i det mysterium Drood är, den mystiske Drood som Dickens mötte vid Staplehurst.

De dryga 800 sidorna till trots kan jag inte släppa ifrån mig Drood. Det är spännande, men framförallt är det stämningen i boken som är så otroligt fascinerande. Dan Simmons lyckas med beskrivningen av London Undertown och även dess övre slum så väl att jag är bombsäker på att jag känna lukten av smuts och ohyra, blandad med de opiumångor som ständigt omger Wilkie Collins. Det går inte att låta bli att rysa av obehag över vissa stycken, Dan Simmons är verkligen en författare som är mästerlig på att göra illusion till verklighet för läsaren – vilket också stärks av att man aldrig vet om Wilkie Collins verkligen talar sanning.

Sanning eller inte, Drood är en mästerlig berättelse och ett måste för varje läsare som älskar att gräva ner sig i historiska snårigheter, fiktivt mörker och en doft av elände som väldigt påtaglig.

0 replies on “Drood – Dan Simmons”

  1. Stéphanie skriver:

    Min mun är öppen och jag bara dreglar. Ska genast beställa!! Tusen tack!!

  2. […] att lägga ifrån sig. Dan Simmons har alltså visat sig vara bra inte bara på att skriva om ett viktorianskt London utan också på att berätta om vampyrer i Transsylvanien. En recension kommer så småningom men […]

  3. […] sista 250 sidorna – som gör något nytt med vampyrmyten. Den tangerar inte storverksnivån i Drood och det kommer inte bli min favorit bland vampyrböckerna som hopar sig i bokhyllan men det är […]

  4. […] stämningen och miljöerna. Nästan lika väl som Dan Simmons porträtterar Londons undre värld i Drood berättar Lyndsay Faye om slummen på södra Manhattan, om råttor som slingrar sig in överallt och […]

Kommentera