”Du har alltid varit lite förälskad i döden”

wendigons-forbannelseMonstrumologen var en av de bästa böcker jag läste 2015 och en av de mest hårresande skräckböcker jag läst. Ett gotiskt mästerverk, djupt grävande i viktoriansk skräcklitteratur med lika mycket blod och gravöppningar som tema. som människans dubbla natur. Jag var förtjust.

Andra delen i Rick Yanceys serie om monstrumologen Warthrop och hans unga assistent Will Henry blev inte en lika stor fullträff för mig. Kanske hade jag för högt uppskruvade förväntningar, kanske var det inte alls rätt tid att läsa en svulstig skräckroman, precis på väg tillbaka från en lässvacka. Kanske saknas ändå något i boken.

I Wendigons förbannelse reser Warthrop och Will norrut för att söka efter en kollega till Warthrop, en annan monstrumolog vid namn John Chanley. Han har försvunnit i vildmarken och sägs ha fallit offer för wendigon, en ande vars hunger aldrig blir tillfredsställd och som dömer sina offer att bli som den. Warthrop, som i första boken dissekerade monster utan huvud och med munnen i bröstkorgen, vägrar tro att wendigon existerar och jag finner aldrig riktigt varför. Hela New Yorks sällskap med monstrumologer blandas in och någonstans förvirrar jag mig bort i namn, återberättelser och presentationer. Det är stundtals alldeles för pratigt och berättarglädjen saknas, den som jag älskade i första boken och som kunde skapa meningar vilka snirklade över en halv sida och innehåll minst fem synonymer till orden ”otäck” eller ”motbjudande”

Kanske är Wendigons förbannelse helt enkelt en typisk mellanbok, en transportsträcka mellan böcker. Ändå är jag fängslad, fascinerad över Rick Yanceys påhittighet, äcklad över de målande beskrivningarna. Även här finns, liksom i Monstrumologen, den ibland tunna skiljelinjen mellan människa och monster. Ändå är den här inte alls lika skräckinjagande, kanske beror det på att läsaren aldrig på samma sätt tas med på djupet in i monstrets psykologi, får se dess mänskliga beteende lika mycket som dess monstruösa. Jag blir aldrig lika rädd för wendigon som för anthropopagerna. Det finns heller inte lika många referenser till klassisk gotisk skräcklitteratur som var en av de sakerna jag älskade med Monstrumologen – att den lika mycket som en roman på egna ben var en hyllning till en genre.

Det som jag ändå verkligen vill ge romanen, och något som gör att jag ser fram emot nästa, är att det är fantastiskt att den framfusiga tjejen Lilly stormar in med buller och bång och orerar om rösträtt för kvinnor och vill bli monstrumolog precis som Will. Det enda jag saknade med Monstrumologen var förekomsten av kvinnor och jag hoppas Lilly kommer tillbaka.

Modernista, 2016.

Andra som läst: iheartfantasy, midnatts ord.

Hitta boken här, här eller här.

2 thoughts on “”Du har alltid varit lite förälskad i döden”

  1. Kände väldigt mycket som dig gällande första boken. Men har hört så blandat om den här att jag inte läst den än. Försöker sänka förväntningarna till någon slags lagom nivå.

    1. Ja, det kan nog vara bra! Ska försöka göra det själv till nästa bok, för jag vill nog ändå fortsätta läsa!

Kommentera