Eclipse – Stephenie Meyer

It was never going to end, was it?
Eclipse är den tredje boken i serien av Stephenie Meyer jag vid det här laget förmodligen inte behöver presentera närmare. Jag kan heller inte riktigt ge mig in på en utläggning om precis vad det är som är så bra med den, då jag tipsat (tvingat) flera vänner och bekanta att läsa den, som nu är i första boken.

Men jag kan säga så här mycket. Jag både vill, och inte vill, läsa sista boken. Jag måste ju få reda på hur det slutar. Men jag vill inte att det ska vara slut. Ni känner säkert igen dilemmat. Det händer ungefär varenda gång man läser en serie. Men det är väldigt få gånger jag varit så otroligt nära att i en bok skymta på bladen tio sidor längre fram. (Och nej, jag gjorde det inte i slutändan. Men när jag var vid ett ställe som var helt olidligt spännande var jag väldigt nära.)

De mörkare och dystrare händelserna som skilde New Moon från Twilight tas tillvara i Eclipse, och de händelser jag i andra boken var tveksam till fick sin rätta plats i den här. Jag hoppas samma sak händer med den endaste händelse i denna boken jag verkligen inte samtyckte till – även om Meyer gav sig själv viss upprättelse i slutet är jag fortfarande tveksam.

Dock överskuggar det fantastiska i boken det lite mer tveksamma. Det fascinerande med Meyers sätt att förankra berättelsen i de stora klassikerna – inte i vampyrromaner, utan i de stora, vackra, och dystra kärlekshistorier som kantar litteraturhistoriens väg – inte bara bibehålls, utan fördjupas. I min recension av Twilight var jag överförtjust i den subtila kopplingen till Wuthering Heights – något som här blir uppenbart. Vad som också finns kvar från första och andra boken är den, återigen, så fängslande passionen mellan Bella och Edward. Den här serien är verkligen något i särklass – hur kan jag stå ut när jag läst ut den?

Kommentera