Edith Södergran

Edith Södergrans dikter har följt mig genom livet. Ändå har jag aldrig tidigare, med mål och mening, läst igenom alla hennes olika verk. Inte förrän nu. Min utgåva, en inbunden, vacker krämvit från 2006, har blivit tummad, älskad och hundörad, allra mest den första samlingen som är från 1916.

Det är här vi finner Vierge Moderne, den förmodat mest kända av alla Edith Södergrans dikter och den som genom alla år talat allra varmast även till mig. Den, och Violetta skymningar, som mot slutet av läsningen alltid fyller mig med ett brus, en längtan, svår att förklara.

Edith Södergran föddes 1892 och är en av de mest tongivande modernisterna i svensk diktning. Det går att läsa och prata om hennes influenser, om kopplingen till Nietzsche, men för mig ger läsningen av dikterna framförallt en känsla, en som stannar kvar långt efter att jag slutat läsa. Jag tycker fortfarande mest om de två första samlingarna, Dikter och så Septemberlyran – ni vet, den som inleds med det vansinnigt vackra förordet vars avslutande mening är ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är”. Orden ger mig gåshud varje gång jag låter ögonen vila på dem.

Jag kommer återvända till min tummade diktsamling många gånger. Således, efter att för första gången ha läst den fullständiga samlingen från pärm till mig har jag beslutat att den nu mer än någonsin åtnjuter sin hedersplats i min poesihylla. Edith Södergran, kanske den poet jag älskar mest.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Kommentera