Edward Cullen och passionen i Twilight

Vad är det som gör boken Twilight så spännande? Så beroendeframkallande, rent av besattskapande? Diskussionerna i bloggar och dagstidningar har varit många och idoga, en del framhäver Edward som en mansgris och en klyscha utan like och Bella som en mesig, kvinnoförnedrande och kärlekskrank typbild av den bleka och osynliga tjejen. Andra använder samma påstående i motsatt riktning; Edward är den där underbara manstypen som man alltid faller för, och vilken tur att han för en gångs skull kan falla för den där lilla plugghästen som ingen annan ser!

Jag håller mig någonstans mitt emellan. Edward och Bella har förvisso en hel del egenskaper som har använts innan till liknande karaktärer. Det är inte det som gör dem spännande. Det spännande är på det sätt de skiljer sig. Det som är spännande är hur Stephenie Meyer lyckas göra Edward till en slags Heathcliff i en för evigt sjuttonårig vampyrs skepnad, en melankolisk och ond varelse i vars inre striden mellan lusten att döda och lusten att älska sätts igång av en oansenlig, nyinflyttad tjej. En tjej som är udda, märklig, annorlunda. Hon är, talande nog, rädd för blod och nålar men tar andra skräckmoment iskallt. Hon spenderar hellre en eftermiddag med Brontë och Austen än sina klasskamrater. Det som gör dem klassiska, inte klyschiga, är för mig det bästa med dem.

För mig är också det mest spännande med boken inte Edward och Bella själva, utan det som försiggår Bella och Edward emellan. Spänningen. Passionen. Olidligheten i att inte kunna röra varandra. Hennes begär, och hans. Så lika, och så olika. Så omöjliga.

Flera debattörer har nämnt en av de underliggande orsakerna till den fullständiga fascinationen boken skapar; Bellas heta känslor för Edward. Hon närmast torteras av åtrå till honom. Förvisso finns den sanna kärleken även där, den äkta kärleken och den eviga. Det är den klassiska biten. Den nyskapande biten är på vilket sätt kärleken porträtteras, på vilket sätt den blandas med torterande begär och mördande instinkter. Det sätt på vilket boken är så nyskapande, och behåller spänningen så väl, det är det som för mig är så oerhört fängslande med den.
 

”And third, I was unconditionally and irrevocably in love with him.”

3 replies on “Edward Cullen och passionen i Twilight”

  1. […] 2. Jag kan ju inte låta bli att skriva om Twilight. Väldigt mycket i de tre första böckerna som inte är sex, blir ändå som sex för att Bellas och Edwards förhållande är så intensivt, passionerat och absolut förbjudet. Spänningen som finns mellan dem är just bland det mest spännande av alltihop, den underliggande passionen och åtrån, även om stunden när de faktiskt har sex inte beskrivs utan hoppas över. Efter allt som försiggått i tre böcker blev man nästan lite besviken, men efter att ha läst serien en så där tio gånger så gör det inte egentligen så mycket. Jag har tidigare funderat lite över ämnet här. […]

  2. […] med två av mina fantastiska kollegor, Nina och Bella, som var de första jag infekterade med min Twilight- hysteri (min Twilight är väldigt, väldigt sliten av alla utlåningar men är det inte precis […]

  3. annettejuhlin skriver:

    Ingen hade nog trott att de böckerna, och filmerna, skulle slukas även av kvinnor i min ålder, ganska kul att det blev så. Jag såg att jag skrivit om filmen Breaking Dawn innan premiären i november 2011:

    ”Kanske ligger det något i det som en recensent skrev inför premiären av den förra delen.

    Twilightsagan fyller ett behov av något som är starkare än det tillsynes futtiga liv de flesta av oss lever. Kanske av något som är vackrare. Eller enklare.”

    Måste nog se om filmerna 🙂

Kommentera