En bra bok.

"En bra bok". Kanske är det ett alldeles för subjektivt uttryck för att ens få finnas, men likväl som det är subjektivt är det också individuellt, och jag har själv ganska typiska kriterier för vad jag tycker är en bra bok. Egentligen räcker det att den är fängslande. Fängslande är ett bra ord, ett ord som kan innehålla väldigt mycket. En bra bok kan också överraska mig inte bara vid andra genomläsningen, utan även den fjärde, eller tolfte. De flesta böckerna i Harry Potter- serien överraskar mig fortfarande varje gång jag läser dem, och jag orkar inte börja räkna på hur många gånger det är. Jag har faktiskt inte hela dagen på mig.

Så många chanser har Twilight– sagan inte hunnit få än. Men det kommer. Jag har precis läst om hela serien för andra gången, och då och då dyker det upp saker jag inte lade märke till första gången, eller saker jag nu kan se på ett annat sätt, personer jag märker är annorlunda sedan första gången jag lärde känna dem.

Naturligtvis är det en av de största tjusningarna med en bra bok. Jag har aldrig förstått vitsen med att läsa en bra bok en gång. De flesta jag säger detta till ser på mig som om jag inte vore riktigt klok, de tycker att just att läsa en bok en gång är precis tillräckligt. Men är det inte precis som med en människa? Ser du inte en person du precis lärt känna, lite annorlunda andra gången ni ses? Eller tredje? Händer inte det rätt ofta?

Jag skulle vilja säga att jag är långtifrån en så pass duktig läsare att jag kan ta in allt i en bra bok i bara en genomläsning. Det går inte. Dessutom beror läsningen på andra saker än just läsningen; omgivningen, åldern, förväntningarna, stunden, känslan. En bok är inte en bra bok om den inte är en egen liten värld inuti de där pärmarna, en föränderlig värld med ord som inte är fasta, utan kan betyda olika saker för varje gång du läser dem.

När jag nu, återigen, har tagit mig igenom tre böcker i serien, och ungefär halva fjärde, är det just historien och karaktärerna jag älskar och känner till som fängslar mig, i kombination med de små detaljer jag inte alls lade märke till, eller tänkte på, första gången. Som Edwards (obefintliga) telefonmeddelande – så typiskt karaktären att jag förmodligen accepterade det utan vidare funderingar första gången; Rosalies brutala och korta sammanfattning av sin egen sorgliga historia – ja, Rosalie själv förresten. Jag inser också hur mycket jag älskar den Edward som irriterar, retar och skrämmer Bella innan hon vet vem han är – innan kapitlet på ängen, innan de blir oskiljaktiga. Inte för att jag tycker mindre om honom sedan – snarare tvärtom – men jag vet inte om jag tidigare uppskattat hur mycket jag tycker om den delen av boken, eller de subtila påminnelserna i efterföljande böcker, nu så mycket mer tydliga när jag kan hela historien.

Jag kan också mycket väl tänka mig att jag kommer nå de där tolv – och ännu fler – genomläsningarna ganska så snart. Som Nina sa igår, jag kan läsa och läsa om Edwards och Bellas "pratstunder" hur många gånger som helst, och aldrig tröttna på dem. Jag slits fortfarande mellan sympati och ilska mot Jacob – även om den senare känslan ofta överväger den tidigare. Jag kan se Edward framför mig lika lätt som jag kan se Hogwarts – och ingendera är påverkade av sina filmatiseringar. Jag har förvisso inte sett Twilight- filmen ännu, men jag har sett ganska mycket i bild- och trailerväg, och varje gång jag öppnar boken framkallar ändå orden sin egen värld, sina egna bilder – inte filmens. Det är starka ord och det är en fantastisk, passionerad, kärleksfull, hatisk och märklig historia. För mig, är det en bra bok.

"If we had happy endings, we’d all be under gravestones now."

0 replies on “En bra bok.”

  1. […] Men jag gillar dem. Och det får faktiskt räcka. […]

Kommentera