En dag i två människors liv

9197906727En dag behöver väl knappast någon presentation. Det är en bok som är så sönderläst och sönderälskad i bloggvärlden att jag har känt mig tvungen att vara motvals och inte alls läsa den. Sådan är jag, ibland.

Men så fick jag den i födelsedagspresent av en av mina bästa vänner och i förra veckan fick den följa med till sommarstugan. Jag hade mina tvivel, men efter två dagar på stranden var den utläst och trots alla fina recensioner, lyckades den ändå överraska mig.

Kanske var det för att jag mer sett att den blivit omskriven än faktiskt läst någon hel recension av den – jag visste bara att den följde två personer under några år och höll sig till att berätta om ett datum i deras liv, varje år. Personerna, Emma och Dex, kommer från olika bakgrunder och möts en natt efter de tagit examen.

Framförallt var det melankolin som grep mig. Jag har aldrig varit ett större fan av rosafluffiga kärlekshistorier och det var min tro att det här var en sådan som hittills avskräckt mig. Men det här är, emellanåt, en sorglig bok. Visst finns det kärlek, och humor också för den delen. Men det är ändå i de mörkaste delarna den är som bäst, och fängslar mest. Ensamhet och desperation är David Nicholls bra på att beskriva, de tragiska fotostatkopior människor ibland kan bli av sig själva är skrämmande välbeskrivna.

Ibland lutar sig Nicholls lite för mycket på välkända klichéer och typiska manér. Men allt som oftast tyckte jag väldigt mycket om En dag, och det var med stor saknad jag slog igen den.

12 reaktioner på ”En dag i två människors liv

  1. Jag har faktiskt inte ens hört talas om den här boken, så alltså kan jag inte säga något om den. Men jag vill fråga dig en sak: När blir en kärlekshistoria ”rosafluffig” enligt dig? Vad tycker du egentligen att gränsen går?

    1. Det är en himla intressant fråga och ska jag vara helt ärlig så har jag inte funderat så mycket över den innan. Jag har aldrig direkt haft några kriterier utan det har mer varit en känsla som ofta har smugit sig på under läsningens gång. Men om jag funderar över det så skulle jag nog säga att gränsen går när det känns overkligt – när det känns som att man som läsare bara får ta del av det fina som händer i livet, den glansiga ytan. När huvudpersonerna inte stöter på svårigheter utan allt bara ”löser sig”, när de aldrig har problem med sina känslor och allt bara är en fin fasad – eller när problemen är väldigt ytliga och löser sig med en gång. Jag skulle vilja jämföra med det jag ofta kritiserar med facebook – det många visar upp på facebook är just den glansiga ytan av sitt liv.

      Nu ska jag inte säga att det här är några exakta kriterier (då jag som sagt inte har funderat över det innan) – inte heller kritiserar jag någon läsare som gillar sådana historier eller böcker! Det här har mer att göra med mig som person, jag har helt enkelt svårt att tycka om en bok som inte har en gnutta svårmod i sig. Det är sånt jag gillar bäst, helt enkelt.

      1. Okej, tack för ditt svar. Jag kan ju hålla med dig att det måste finnas någon konflikt, annars blir ju det inget av historien (såvida den inte är väldigt kort, som typ en barnbok eller kanske en novell). Men jag tycker också att det kan bli för mycket åt andra hållet också. Lagomt är bäst.

        1. Jag älskar ju mörker och svårmod, så för mig har det svårt att bli för mycket åt andra hållet! Men som sagt, det är ju verkligen en fråga om tycke och smak för min gräns vad gäller romantik är nog mycket lägre än de som gillar just det!

    1. Hehe, det har jag med 😉 Eller, kanske inte direkt fördomar – mer att jag har läst ganska mycket chicklit och tröttnat på genren. Däremot skulle jag nog inte vilja kalla den här boken för chicklit.. Jag är ibland dålig på att kategorisera böcker, men den känns inte riktigt så! Kanske att den är mer allvarligt lagd, kanske att den inte bara är skriven ur Ems perspektiv utan också ur Dex. Kanske för att det är mer än en kärlekshistoria, den berör så mycket ur ett liv. Däremot vet jag inte riktigt hur jag ska genrebestämma den, i så fall!

  2. Jag skyr chick-lit som pesten och hade väl sorterat in En dag i det facket, men kände mig ändå nödgad att läsa den här eftersom alla tjatade så förbannat, Inför en solsemester förr-förra året fick den följa med i en pocketutgåva. Jag sträckläste den de sista dagarna och satt på flyget hem och grät så tårarna sprutade när jag läste de sista sidorna. Jag älskade En dag!

  3. Jag föll som en fura när jag läste den. Den är både vacker och sorglig och tycker inte att den når chicklit-facket för det där rosa skimmret saknas. Tycker mest den är blå och på gränsen till svart. Antagligen därför som jag älskade den så ;P

    1. Jamen precis! Tyckte också det. Blå, på gränsen till svart var jättebra beskrivning, haha! Kanske lite rött med? 🙂

Kommentera