En deckare värd namnet

Det dröjde inte länge innan Robert Galbraith blev avslöjad som pseudonym för J.K. Rowling och försäljningen av The Cuckoo’s Calling sköt i höjden. Jag kan förstå varför en författare som är så känd som Rowling väljer att använda en pseudonym när hen ger sig in i en helt ny genre, speciellt med tanke på det ljumma mottagandet av The Casual Vacancy som säkert till viss del berodde på besvikelsen över att det inte var en ny Harry Potter. Däremot kan man, som Bokblomma, diskutera varför det är så vanligt att använda pseudonym just i deckargenren – är det en genre författare skäms över? Man kan också diskutera behovet av att som kvinna använda ett manligt alias, men det tänker jag inte göra just nu.

the-cuckoos-calling

Över till boken, alltså. Jag har läst ganska många deckare i mina dagar, men mindre och mindre på senare år då jag börjat tröttna kolossalt på de allt som oftast förekommande klyschorna. Ni vet, alkoholiserad, frånskild kommisarie som fäller sexistiska kommentarer och en mördare som läsaren inte ens får träffa förrän i de avslutande kapitlen – det plus det ofta dåliga språket har fått mig att tappa deckarsugen. Om The Cuckoo’s Calling väckte den igen går också att diskutera men åtminstone så blev jag positivt överraskad av boken. Här finns visserligen en butter, från sin fästmö nyligen separerad, lältt alkoholiserad kommisarie – men det finns också en sekreterare som är oerhört lätt att både irritera sig på och fästa sig vid. J. K. Rowling, i skepnaden av Robert Galbraith, skriver också betydligt bättre än gemene deckarförfattare och har också en intrig som är både spännande och intressant, och svår att lösa. Det finns också en omtänksamhet om karaktärerna i The Cuckoo’s Calling som förtar lite av den bittra stereotypkänslan – och ett ganska sorgligt men samtidigt satiriskt skimmer över modellbranschen. I första kapitlet hittas den kända modellen Lula Landry död på trottoaren, polisen avskriver det som ett självmord men var det verkligen det?

Allt som allt gillade jag The Cuckoo’s Calling. Äntligen en deckare värd namnet.

4 thoughts on “En deckare värd namnet

  1. Jag har varit lite misstänksam mot den här sedan jag förstod att det var JK Rowlings bok..! Men jag kanske har haft orättvisa förutfattade meningar. Ska nog ge den en chans!

    1. Jag tyckte den var bra, och jag är i vanliga fall ganska allergisk mot deckare! Men så gillade jag också skarpt hennes förra bok, Den tomma stolen.

Kommentera