En jävla helg – Helen Zahavi

Det här är berättelsen om Bella som vaknade en morgon och visste att hon fått nog. Hon är ingen särskild. England är fullt av illa åtgångna människor. Som kvävs i tysthet. Som skriker tyst så att grannarna inte ska höra. Du måste ha sett dem. Du har antagligen gått förbi dem. Du har säkerligen trampat på dem. Alltför många människor har fått nog. Det är inget nytt. Det är vad man gör åt saken som verkligen räknas.

Så inleder Helen Zahavi En jävla helg (Dirty Weekend) och det var just den inledningen som verkligen fångade mig. Det är inte varje dag en bok suger tag i en från första sidan och från de första raderna utlovar en verkligt intressant historia, något lite ovanligare och underfundigare än man brukar läsa. Det verkligt svåra är dock att bibehålla intresset och leverera den spännande historia man lovar med den där inledningen, att hålla måttet i ungefär 250 sidor framåt.

Det gör En jävla helg. Den berättar rakt och utan omsvep om Bella som är trött på sitt liv och vars bägare rinner över när en av hennes grannar ringer och trakasserar henne varje kväll, och studerar henne genom sitt fönster. Hon beslutar sig för att göra något åt honom, och det släkte av män som aldrig verkar få nog av att förnedra kvinnor. Nåde den som kommer i Bellas väg.

Bella är en sådan karaktär som engagerar läsaren, som inte direkt har några sympatiska drag – snarare tvärtom – men kanske just på grund av det är så mycket mer intressant. Hon är också en representant för alla de kvinnor som blivit utsatta för samma sak, men som inte vågat säga ifrån och inte vågat göra något. Och som sådan, är hon storslagen. Hon är inte heller en sådan karaktär som man anar ett rosaskimrande, lyckligt slut för vid bokens slut, man vet nästan med sig att det kommer gå illa men så länge hon kämpar är hon en hjältinna, om än en väldigt ovanlig och lite makaber sådan. Några kanske hade påstått att Bella går för långt och att man inte kan ta lagen i egna händer, men på samma sätt handlar det inte främst om vad hon gör utan att hon gör något. Hon blir något av en förespråkare för hur många det finns som inte gör något.

Egentligen finns det inte så mycket rim och reson i händelseförloppet, men det gör ingenting eftersom Bella är så intressant att följa, och eftersom språket är så spännande. Tyvärr känns det dock som att en del skämt och en del ironi går förlorade i översättningen, jag hade gärna läst den i originalspråk men den fanns inte på biblioteket. Men det finns humor trots de ofta ganska hemska situationer Bella hamnar i, trots hennes smått tragiska belägenhet och trots allvaret som ändå tynger boken. Det är en svart och satirisk humor som inte bara lättar upp språket utan också balanserar boken från att bli för allvarlig, från att bli ett pekfinger och en lektion i hur man inte ska leva sitt liv. Istället kommer jag minnas den som en rolig, ironisk och berättelse om en tjej som har fått nog – och gör någonting åt det.

Kommentera