En levande själ – P.C. Jersild

Har precis läst ut P.C. Jersilds En levande själ. Jag har tidigare inte varit överförtjust i Jersild, men En levande själ lämnade mig verkligen inte oberörd. Det mest utmärkande med boken är hur den vägrar lämna en, hur  den finns i tankarna även när man inte läser.

Huvudpersonen (?) är Ypsilon, en hjärna som hålls i ett akvarium på Biochines labb och som används för forskning. Ypsilon själv vet inte vad för forskning, han flyter mest omkring, viftar lite med sina öron som hänger på var sin sida och tittar med sitt enda öga på vad som händer i labbet. Han kommunicerar också med en hund via tankeöverföring – och en hand i ett annat akvarium…

Det satiriska i boken är tydligt, men det förskjuter inte den sorgliga bilden av Ypsilon som inte har möjlighet att påverka sitt öde, han vet inte ens om han är någon, trots att han kan tänka och känna och kommunicera. Många frågor ställs av honom, få får svar. Han vandrar hela tiden mot sin undergång, en väg som kantas av väldigt mycket svart humor och väldigt mycket avsmak för allt som har med laboratorim att göra. Samtidigt som bilden av Ypsilon med sitt enda öga och sina öron på tråd, omkringflytandes i ett akvarium, är så surrealistisk att den nästan är otrolig, är samtidigt Ypsilon själv och dennes tankar nästan ömkliga och beklämmande mitt i all den humor som han ändå besitter.

Galet blir det när råttorna från andra våningen rymmer och hälsar på i labbet – första gången är de primitiva, andra gången rent av belevade. Råttornas utveckling representerar paradoxalt människans förminskade sådan – när de vid det andra besöket till skillnad från det första knackar på innan de kliver in, och promenerar behärskat runt med händerna på ryggen, sker detta efter att den tidigare rätt mänskliga profersson George klivit ut ur rummet med ett fodral till en golfklubba över axeln – ett fodral Ypsilon liknar vid ett gevär.

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, men vad jag kan göra är att varmt rekommendera en bok som ställer många frågor, men som lämnar svaren till läsaren. En bok som kommer stanna länge i minnet – en bok om en levande själ.

”Är hjärnan till för kroppen, eller tvärtom? Ingen av textböckerna har hittils gett svar på det, trots att Biochines bibliotek på det här området torde ha fått motsvarigheter. Om hjärnan vore till för kroppen är hjärnan att betrakta som ett bihang, ett organ bland andra, ett feedback- och styrsystem, en regulator eller ett relä utan vilket kroppen skulle gå i spinn, börja koka eller torka ut.
Jag är kanske partisk, men för mig är det naturligt att tänka tvärtom: den kropp som jag lämnat, var den nu befinner sig, på kyrkogården, i ett formalinkar, en frysbox eller i gestalt av en irrande zombie – den kroppen är för mig inget mer än en komplicerad kostym.”

”Ibland på kvällarna lägger jag mig på rygg här inne. Jag stirrar upp mot skalltaket i min egen stjärnhimmel. De vanliga bilderna går inte att urskilja; här finns varken Karlavagnen eller Plejaderna, inte Orions bälte eller Lilla hund. Men det finns andra mönster i detta komplicerade broderi, i denna himlapäll vävd av neuriter. Synd bara att man inte har papper, penna och en skarp stjärnkikare.”

Kommentera