En livstid räcker alltså inte

Medan hon väntar på mörkret halvligger hon på divanen, fördriver tiden med att läsa. Efter alla dessa år, efter alla dessa decennier, efter alla dessa århundraden så finns det fortfarande böcker hon inte läst och som hon länge önskat läsa. Hon har böcker hon skaffat sig för mer än ett sekel sedan som fortfarande står ouppackade i hyllan, och hon har nyinförskaffade verk i välfyllda, ouppackade lådor. Och trots allt nytt finns det ändå bekanta böcker hon ständigt återvänder till.

Ur Hannele Mikaela Taivassalos Svulten.

Jag vet inte riktigt om jag ska se det som en tröst eller en sorg?

 

8 thoughts on “En livstid räcker alltså inte

  1. Hm, både och tror jag. Själv kände jag ett stygn av melankoli när jag läste det här lilla stycket. Som de allra flesta boknarkomaner så har jag alltid högar med böcker till höger och vänster som jag vill läsa. Sen innan en hög är halvvägs avklarad får jag höra talas om någon bok som låter så oemotståndlig att jag (med en känsla av dåligt samvete) överger min halva bokhög för att vara ”otrogen” med den där lockande nya boken. Jag kommer aldrig hinna läsa alla böcker jag skulle vilja. För märkligt nog kan jag hellre läsa om en bok jag älskar för sjuttonde gången hellre än att beta av min ”borde ha läst lista”.

    1. Jamen, eller hur! Precis så är det! Jag gjorde en läslista för några dagar sedan men har redan brutit den.. Och så kan jag också läsa om en bok för femtioelfte gången fast det är många nya jag vill läsa. Men om det ger en större läsfröjd kanske det är just det man ska göra? Acceptera att man aldrig kommer hinna läsa allt man vill och istället läsa det som ger en mest nöje, oavsett om man läst det innan eller inte?

      1. Det ligger något i det. Å andra sidan förösker jag läsa så många nya böcker som möjligt.

Kommentera