En man som heter Ove – Fredrik Backman

Så var det då dags för dagens andra Backman- recension (den första hittar du här). Eller, recension och recension, men jag ska försöka förklara varför jag tycker att du verkligen borde läsa En man som heter Ove.

Fredrik Backmans blogg figurerar då och då en person som benämns ”Ove”. Ove är en äldre man, ofta nära pensionsstrecket, som mest av allt tycker att rätt ska vara rätt och helst inte vill erkänna att han har fel (oavsett om det gäller en utbetalning från en valfri myndighet som är tre kronor fel eller om det handlar om att dölja det faktum att man gått vilse).

Det finns nog ganska många Ove i Sverige. I den här boken har Backman komprimerat alla möjliga Ove i vårt avlånga land och snickrat ihop en gubbe som vid en första anblick mest är tjurig och tvär och absolut en sådan som jag skulle himla med ögonen åt om han passerade min radar, kanske med ett efterföljande ”herregud!” och ”orka bråka!” Jag trodde att En man som heter Ove mest skulle bestå av just den där första anblicken: komik och raljerande över karaktären Ove, ungefär så som det till större delen har varit i ovan nämnda blogg.

Så fel jag hade. Det är visserligen komiskt, det är faktiskt så roligt att jag ganska många gånger sitter på balkongen och gapskrattar – säkert till våra grannars undran. Men det är också ett porträtt av en man som kanske inte alls är den han ser ut att vara och en fantastiskt vacker kärlekshistoria som nog har den allra finaste och sorgligaste inledning jag någonsin läst.

Det är också en ganska hysterisk blandning grannar som Ove surmulet får tampas med och varje gång han hytter med näven åt de som ignorerar hans skyltar om ”körning förbjuden inom bostadsområdet” himlar jag lite mindre med ögonen. Och ler lite mer.

Jag tänker inte säga mer om handlingen. Oavsett om du läser Backmans blogg eller inte så är En man som heter Ove en bok som behöver smyga sig på sin läsare lite. Börja med ett ”ameh!” och sluta i tårar.

Jag älskar hur Fredrik Backman formulerar sina meningar. Hur enkelt han uttrycker känslor som är så svåra att sätta ord på och hur det får budskapet att gå rakt in i hjärtat. Visst, en del metaforer används mer än en gång – några har jag också läst i bloggen innan – och visst, det är lite sentimentalt emellanåt. Men det gör ingenting, för En man som heter Ove är en av de roligaste, finaste och sorgligaste böcker jag läst på länge och en fantastisk debut. Försök läsa den utan att gråta, I dare you.

Forum, 2012.

Fru E och Lotten har också läst och gillat!

15 thoughts on “En man som heter Ove – Fredrik Backman

    1. Ja, eller hur! Jag har ändå läst Backmans blogg ganska länge så komiken var jag säker på skulle finnas där, det jag blev överraskad av var hur fantastiskt fin kärlekshistorien var.. 🙂

  1. Håller med till hundra procent! 🙂 Jag hade ungefär samma förväntningar i början som du och första gången jag satt där med tårarna svor jag till och sa ”Backman, det är inte meningen att du ska få mig att gråta!”.

    1. Nä, eller hur 😉 Gråtit till hans texter på bloggen har jag nog visserligen gjort men trodde som sagt just boken skulle vara mest humoristisk!

  2. Och jag tycker väldigt mycket om henne för att hon, när personalen svarar att den är ”lagom för fyra personer”, ser lite skeptisk ut en stund innan hon mumlar att ”jo, det borde nog räcka då”.

  3. Boken är en helt fantastisk bok på sitt helt egna sätt.. Jag är ett stort fan av Backman sedan innan men detta var bättre än vad jag trodde. O mycket mer sorgligt än vad jag någonsin kunnat tro.

    Ser att det är en del som inte läst Backmans blogg innan.
    Ska man börja läsa hans blogg så ska man börja att läsa detta inlägget:
    http://fredrik.cafe.se/personligt-meddelande-2/

    Så förstår man att Fredrik är en man med väldigt många sidor. Precis som Ove.

    1. Jo, jag har också läst Fredrik Backmans blogg sedan innan 🙂 Blev också överraskad av boken, var som sagt inte riktigt som jag trodde men mycket bättre!

Kommentera