En måndag i november

Jag tycker om november. Jag vet att det kan vara en radikal åsikt, men nu gör jag det. Äntligen har snön kommit, åtminstone en halv decimeter i staden och flera ute på landet. Den här hösten har inte varit rolig, av någon oförklarlig (enligt vårdcentral) anledning har jag haft förkylning på förkylningarna i tre månader och inte kunnat träna en enda gång. För mig är det katastrof, jag tappar totalt ork, psykiskt välmående och hjärnkapacitet utan träningen. Vilket säkert leder till mer trötthet och förkylningar – och sjukdagar från jobbet, vilket leder till stress.

Vilken ond cirkel, ändå. Jag hoppas jag närmar mig slutet av cirkeln, om det nu finns en sådan. Tills dess är jag lycklig över snön, som lägger ett ganska vilsamt täcke över allting. Jag försöker blunda för all julhets – en vän kallar mig för Grinchen men jag har ingenting emot julen, bara det faktum att den åtföljs av en konsumtionshets som börjar redan i oktober.

Något annat som gör mig lycklig är att jag ändå har lyckats läsa ganska många böcker under hösten, och alla Augustprisnomineringar. Mer om det, sedan. Tiden jag inte orkat vara social har istället vigts åt den del av min kultursfär jag alltid verkar orka med, hur jobbigt det än är – datorspelen. Jag älskar dem för det. Just nu spelar jag tredje delen i nyaste sviten av min allra mest älskade spelserie Tomb Raider – Shadow of the Tomb Raider.

Kulturkonsumtion som jag också alltid orkar med är ljudböcker – just nu lyssnar jag på Vita bergens barn av Per Anders Fogelströms, tryggt och säkert inläst av Helge Skoog. Det är ledsam, men fantastisk, lyssning. Av någon anledning är det också lyssning som, precis som med Bricken- serien av Vibeke Olsson, får min kaffelängtan att skjuta i höjden. Kulturkonsumtionens oanade konsekvenser. Nåja. Det är väl inte helt fel mitt i mörkaste november.

Kommentera